Författarskap – all it’s cranked up to be

Idag har jag använt ordet “stoisk” två gånger like it’s no big deal. Ah, författarlivet.

Planen idag är annars att göra en tidsplan, alltså sätta upp författardeadlines för mig själv och sen meddela dessa till bokförlaget. Det finns ingenting som heter “skrivkramp”, det finns bara lathet och så vidare. Just därför har jag bokat en månads LA-vistelse i vanlig ordning. Jag möter våren, det vill säga maj, i min favoritstad. Jag har skrivit en bok där förut, jag borde kunna göra det igen.

Det borde räcka som tidsplan, tycker man. Mailar bokförlaget och ser vad de säger.

…och nu ett ord från våra sponsorer

Om någon vill hyra min lägenhet i maj, alltså hela månaden maj, så maila.

Vidtagna åtgärder

Sprang en halvtimme idag. In your face, akilleshäl! Sen har jag försökt använda ordet “bortbyting” utan att det låter konstigt.

Samt lagat lasagne. Burit förkläde och visat respekt för mina svindyra knivar. Jag är rädd för dem. De är supervassa och jag har hittills skurit mig ungefär hälften av gångerna jag använt dem. Idag tappade jag en av dem medan jag skar champinjoner och den dundrade ned på golvet. Mina tår undkom med en centimeter.

Som författare ser jag numera det stora i det lilla. Jag ser livets skörhet. En dyr kniv tappar man lika lätt som en billig kniv. Men en dyr, vass kniv lämnar ett snyggare snitt över tårna.

En perfekt söndag, om du frågar mig.

“It was the worst of times, it was the…”

Det jag ser mest fram emot är förstås reportaget i lokaltidningen där jag – som söderbo – får guida läsarna till “mitt söder”. Lista mina fem bästa tillhåll i kvarteret, skön bild på mig gåendes på Bondegatan och så vidare. “På Södermalm får jag ro”.

Men så pratar jag med min vän som släppt en bok som – faktiskt – utspelar sig på söder. Han berättar att han hade samma förhoppningar, samma vision (“Jag rör mig sällan utanför kvarteret – här finns ju allt jag behöver!”) men när förlaget hörde av sig till tidningen Södermalm/Södernytt hade de ryckt på axlarna och sagt tack men nej tack. Alltså, det bor ju liksom en författare (“författare”) i varje port mellan Bleckan och Hornstull så…neh.

Det är bara att välja och vraka för dem.
De skiter i var jag, som debutant, handlar mitt lösviktste (på Esters, om någon undrar). De har Ernst Brunner på speed dial.

Jag är ingen annat än en väldresserad apa.

“En annan rolig grej som hände i min barndom…”

Frilanslivet fortsätter. Idag: terapisession, lunch med mediavän och signering av bokkontrakt. (Tack, tack, tack för applåderna, tack)

Nu börjar det alltså.
Hindra mig så fort jag börjar tala om “den spännande resan” och att “tillkalla mina musor”.

Har redan nu börjat använda mina nya, dyra glasögonbågar mer. Det tycker jag dock inte att jag ska hindras från.

Boken, förresten, nej det är inte junketboken jag skrev i LA. Det här är en helt ny sak. Den handlar om kärlek och relationer. Om Bruce Springsteen-låtar i lurarna medan snön faller och ensamheten knackar på. Hela den grejen. Jazzhands-special. Om mina rent Woody Allenska försök att inte klampa i alla former av klaver men ändå lyckas fastna i dem som om det vore tjära.

Eller okej, nu börjar det låta misstänkt likt “tillkalla sina musor”. Det är en ny bok om kärlek och relationer. Den kommer i höst. Jag tror den blir skitbra.

Frilanslivet del 816

Kan ändå någonstans beundra en film som har med en oljeshejk som exotiskt inslag, som betraktaren som kommer in utifrån och ser allt och alla för vad de egentligen är. Att man at this day and age kör med oljeshejker. Jo, men det är uppiggande.

Annars kan jag inte säga någonting om Lasse Hallströms film Laxfiske i Jemen förutom att det är en satans tur för Ewan McGregor att han är skotte och har gudabenådad charm, annars skulle han drunkna i ett enda imploderande hål av ointresse när han ställer upp på filmer som denna där fisket ska stå som en metafor för livet och kanske, eventuellt också för människans förhållande till gud och religion.

Orka.

Älska mig igen är namnet på en annan höjdarrulle jag såg idag, om hur det kan gå när man råkar ut för en tragisk bilolycka och tappar minnet. Då kan det hända att man börjar att klä sig preppy och studera juridik trots att man innan olyckan levde skönt bohemliv, hade blommiga byxor och gjorde stora skulpturer.

Och som en sista skön smäck i denna trippelwhammy av ruttna filmer jag såg idag nämner jag gärna Madonnas film W.E. Ett pretentiöst, övertänkt och stundtals obegripligt svar på både The King’s Speech och Julie & Julia. Mads har med andra ord haft sikte på en oscarsnominering? Lycka till med den, säger jag. Lycka till. I synnerhet när du har med greppet att låta en “modern” person tala med en “historisk” person, låta dem mötas i gatan, i en park. För att vi ska förstå att LIVET UPPREPAR SIG!!!

Sällan har jag skrivit under uttrycket och åsikten “bliv vid din läst” mer.

Nu: jag behöver en återställare. Pour me a double och låt mig kolla lite Grannfejden.

Urbans deli

Jag har verkligen blandade känslor för Urban Deli. Men vi tar det senare. Just nu vill jag bara reflektera lite över den unge man som i bagarkläder erbjöd “bespoke-semlor” och “semlor made to measure” på UD i eftermiddags.

“En bespoke-semla kanske?”
“Visst”
“Okej, shoot”
“Uhm…?”
“Hur vill du ha den?”
“Mycket mandelmassa!”
“Mycket mandelmassa coming right up. Vanlig grädde?”
“Finns det annan grädde?”
“Vanlig mängd grädde alltså”
“Ja tack”
“Sådär – semla, made to measure, varsågod! Du där, välkommen. En bespoke-semla kanske? Semla made to measure?”

Everybody’s talkin’

Frilansdag. Bra att bli påmind om hur det brukades kännas. Hur jag brukade sova till nio, gå upp och sätta mig vid datorn och gnugga mig i ögonen medan det där MAC-ljudet kickade igång.

Jobblunch med Kalle som jobbar på Femman. Vi pratade om Once Upon a Time som är riktigt mysig på sina håll även om en överspelande Robert Carlyle ger lite tacky Harry Potter-vibbar då och då. Spännande utan att vara läskig, roligt för hela familjen och så vidare. Kalle sa att den hade högre tittarsiffror än nåt fotbollsevent (Superbowl?) viket fördomsfullt gör att jag föreställer mig att modern och dottern i den amerikanska genomsnittsfamiljen tvingar pappa att byta kanal.

Sen en tur på NK och intagandet av en minisemla. Why not, det är den fetaste tisdagen på året. Superfet. Gick förbi den helt och hållet vidriga “utställningen” eller vaffan den nu är nere på köksavdelningen där störda människor gjort tallrikar med tuggavtryck i för 600 spänn för att påminna oss om att det finns svältande barn i Afrika, och en keramikkruka med en man som idkar fellatio på en annan för att vi aldrig ska glömma att det finns homosexuella som har det svårt.

De kan dra åt helvete (konstnärerna alltså, eller vad de nu kallar sig) naturligtvis. Fick en instinktiv lust att sno något men insåg snabbt att detta skulle vara en missriktad protestaktion. Ungefär lika missriktad som dessa konstnärers (formgivare? Whatever) försök till “dialog”. Och är det något jag inte vill så är det att bli förknippad med formgivarmiffon så jag drog därifrån.

Catwalkin’

Inget nytt att rapportera. Inget att se, cirkulera.

Eller, ja, jag har ju sagt upp mig från mitt day job för att bli författare på heltid. No biggie. En månad kvar på (halvtids)kneget sen så. Sen ska det skapas. Kärleken är som en gammaldags handstil, lite lutande osv. Ett mirakel.

Och så vidare.

Annars ingenting. Jo, jag gick till doktorn med foten som hindrar mig från att springa som jag vill och fick diagnosen “akilleshäl”. Finns det en bättre, snyggare och alltigenom mer episk diagnos? Det skulle vara megalomani då, men den är inte lika lättbotad.

Akilleshäl. Jag lider av akilleshäl.
Citera mig gärna.

Brunch på Kvarnen

Upptäckt: Man kan grädda sina egna våfflor.
Initial tanke: Varför skulle jag inte grädda mina egna våfflor?
Jag gräddade mina egna våfflor.
Nu: Varför gräddade jag mina egna våfflor?

Däst.
Våffelånger.
Gymtankar.