Jazzhands

Söndagsmorgon

Det här var ju väldigt roligt att vakna till. Mobilen plingade till och där låg en bild på mig själv ur dagens SvD, skickad till mig från mina förläggare.
Nu ska ni få lite trivia. Det är såklart rörande på något vis att min bok från 2017 hamnar under “Bäst just nu”. Men jag tror också att det är tidstypiskt. Trivian är denna: jag började skriva på – och pitcha för – denna bok redan 2015. Men inget förlag nappade, i alla fall inte de tre jag uppvaktade. Faktum är att ett av dem sa “Jag hoppas att den blir utgiven av ett annat förlag”.
Man trodde inte på den, vem ska köpa en sådan bok? Hur ska den paketeras? Vad är det för bok egentligen?

De hade rätt. Boken förvirrade. Inte mindre förvirrande blev det att den, trots att jag börjat på den två år tidigare, ändå av en konstig slump lyckades släppas samma vecka som #MeToo bröt loss på sociala media.
Med följden att boken fick enormt mycket uppmärksamhet, jag gjorde i stort sett en intervju om dagen under oktober 2017. Men det gjorde också att boken buntades ihop med #MeToo, den gav intrycket av att vara ett manifest. Den är inte ett manifest, det är en essäsamling som undersöker frågan om varför män i alla tider visat upp sitt kön.

Den sålde i stort sett noll. Trots all uppmärksamhet och trots den märkliga tajmingen. Jag har inte tjänat pengar på den, inte förlaget heller skulle jag tro.

Är det titelns fel? Kanske. I efterhand ångrar jag den. Jag lade fram den som en hyllning till Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig och tänkte att det skulle kanske förtydliga vad detta är för slags bok. Men det blev tvärtom, det förvirrade bara.

Så därför är det kanske inte så konstigt att den hamnar under vinjetten “Bäst just nu”, tre år senare. Kanske är det nu den är frikopplad från #MeToo och manifeststämpeln. Hoppas. Jag är i alla fall mycket glad över detta.

Etiketter None

Framtiden kallar

För några veckor sedan lade jag I-Ching med min mentor. Hon har använt sig av det sedan 1980-talet men så är hon också jungian och Jung var oerhört glad i I-Ching.
Det skiljer sig egentligen inte så mycket från tarot, skulle jag gissa. Det handlar om att tolka symboler vilket i sin tur handlar om att bryta ett tankemönster, komma med nya vinklar. I-Ching svarar också bara på frågor, man kan inte bara lägga det och se vad I-Ching har att säga om framtiden.

Hur som helst, för några veckor sedan lade hon ett på mig och sedan fick jag ett pack med pinnar som man behöver för att lägga hexagrammet, och själva I-Ching-boken där de 64 symbolerna står. Hon sa “nu är det din tur att lära ut till andra”.

Precis sånt jag alltid föreställt mig att mentorer och guider säger till sina elever. I mitt fall är jag självutnämnd elev, hon har aldrig bett om att bli mentor. Men är man tillräckligt briljant får man kanske följare vare sig man vill eller inte?

Jag låg och tänkte på I-Ching. Det är knepigt, det tar tid och kräver flera moment. Jag tänkte på vad jag skulle kunna fråga I-Ching för att hålla hela den där hexagramkonsten levande. Trots att jag lagt det flera gånger glömmer jag från gång till gång hur man gör.
Jag tänkte på I-Ching och tänte på att jag ska fråga min mentor om man kan fråga I-Ching så här: Vad ska jag skriva om?
Medan jag tänkte på detta och inte kunde somna kom svaret till mig. Du ska skriva om Sylvia som är lång, fräknig och dras till sjön.

Hennes historia vecklades ut och morgonen därpå började jag på ett synopsis. Detta var i söndags kväll, jag har ett nästan ärdigt synopsis nu. Jag frågade I-Ching om det igår, ungefär som att öva ett språk så att man inte glömmer det. Jag frågade om jag skulle fortysätta med denna bok, den om Sylvia med stora fötter, och lägga pappas bok åt sidan. Jag fick symbol nummer 35: Flourishing/A rising Sun där jag också fick en så kallad förändringslinje som sa “Du vet detta redan, du är bara för modest för att ta det stora steget ut. Men nu ska du göra det”.

Etiketter None

Fienden på gatan

Det bor en tjej som jag brukade vara vän med i kvarteret. Vi har känt varandra sedan universitetet, så i ungefär tjugo år. Men för fem år sedan ville hon inte längre vara vän med mig. Jag har säkert berättat om henne förut men jag kör en repris.
Hon ansåg att jag inte hade tid för henne, att jag bortprioriterade henne och betedde mig allmänt snobbigt mot henne. I alla fall var det så jag förstod det hela, jag fick aldrig någon förklaring. Hon klippte bara alla band, blockade mig på diverse sociala media och så vidare.

Det var ledsamt, jag tyckte om henne och vi var nära vänner. Det tråkigaste var förstås att veta att jag sårat henne. För i viss mån hade hon rätt – vi umgicks inte lika intensivt. Andra vänner kom emellan, pojkvänner kom emellan, jobb kom emellan. Saker som inte fanns där under vänskapens glansdagar då dagarna låg vidöppna och inga tider fanns att passa.

Idag såg jag henne på en cykel, jag tror att det var hon i alla fall. Eftersom hon bor i kvarteret ser jag henne då och då. Man hade kunnat tänka sig att vi skulle stöta på varandra oftare med tanke på att hon bor bara några gatukorsningar härifrån.

Nu till saken. Hon sa upp vår vänskap. Inte jag.
Det dröjde inte länge förrän jag bestämde mig för detta: hon kan inte bestämma hur jag ska känna. Alltså, om hon är arg på mig betyder inte det att jag automatiskt måste vara arg på henne.
Jag är inte arg på henne.
Jag respekterar hennes beslut såklart, jag ringer inte på hennes dörr eller försöker att ignorera hennes känslor. Men jag låter inte dem bestämma mina.
Alltså hälsar jag när vi ses, jag visar att jag aldrig varit arg. Eller sur. Eller så pass förorättad att jag måste svara med samma medel.
Nej, tvärtom. Jag respekterar, men låter henne inte definiera.
Idag såg jag henne på en cykel, jag skrek hej hej. Jag vet inte om hon såg mig. Men poängen är denna: det känns så mycket bättre att välja detta än vrede och sorg.

Etiketter None

Fotbollssommar

Jo, han är kvar. Fotbollskillen som lätt får skägg och skäggstubb. Förut alldeles kolsvart men nu med fläckar av grått. Efter ett tag, eller när jag säger att han ser ut som en vilde, rakar han av sig allt och gör en stor show av det hela. Kommer ut ur badrummet med skepparkrans, går tillbaka till badrummet och kommer ut med det där konstiga skägget man har runt munnen och så vidare.
Nu har han plötsligt landat i att på riktigt spara mustaschen, att vara en man med mustasch.

Allt detta ser jag förstås bara på bild och någon gång ibland på en videochatt. Han är den första och hittills enda, tror jag, som jag anser klär i mustasch.

Vi har inte setts på ett halvår nu, på grund av rådande tillvaro. Det är långt. oerhört långt, jag är förvånad att vi fortfarande hörs. Ingen av oss är särskilt förtjust i videosamtal heller men vi nyttjar dem.

Jag skulle rest i mars, jag hade bokat biljett. Men så blev det ju inte och jag ska erkänna att när USA sa att de skulle stänga gränserna i en månad blev en del av mig lättad. Jag var inte helt resklar, jag var inte förtjust i risken att bli sjuk i USA, jag såg inte fram emot själva resan som numera inte går direkt som förut utan via New York eller Chicago. En lång resa.
Jag kände också att jag inte ville lämna mina djur. Ja, jag vet att det kan låta trivialt men så här var det – efter en emotionellt stressig jobbperiod, där också Figge opererades och det visade sig att han hade en elakartad tumör som kan ha spritt sig, blev jag faktiskt lite dålig.
Dålig som i gråtig, nervös och inte klara av att vara på arbetsplats. Dålig som i att skaffa en ny terapeut.
Så det kändes som något av en skänk från ovan att inte kunna åka just där och då.
Mitt relation till fotbollskillen hade förändrats drastiskt, tror jag, om beslutet hade kommit från mig. Nu kom det från högre ort.

Detta var i mars, månader har gått. Jag mår bättre. Det är stabilt. Allt hos mig mår bättre utom min kondition som är på botten (coronas fel). Annars lugnt.
Men hur många fler månader som kan tillåtas gå innan jag och fotbollskillen träffas är verkligen oklart. Hur länge tål en relation att man inte ses? Önskar att jag inte får reda på vart bristningsgränsen går.

Etiketter None

Programförklaring

Jazzhands är en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan skakar man dem lite lätt. Och ler.

Archives

Recent Comments

 

July 2020
M T W T F S S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

 

Blogroll

© Jazzhands

Bloggportalen