Here, boy!

Detta hände tidigare idag. Jag och bror satt på varsin hästrygg på Djurgården. Sedan hände ännu en ovanlig sak. Vi åt semlor.

Dagen började med ett möte med bokförlaget. Hur den slutar vet jag ännu inte men antagligen på något händelselöst vis. Det är alright med mig med tanke på dagens äventyr. Känner mig trött och stel efter hästturen (min häst var störst, säkert 170 cm ovanför marken) och orkar inte skriva en rad…

The rain falls down on a humdrum town

Bondegatan tidigare idag. Mötte A på Pom & Flora. Gick dit i ballerinaskor som genast blev dyblöta och med paraply som skydd och hann precis in till caféet och hann precis tänka “Där hade man otur och hamnade mitt i det värsta” då himlen log ett snett leende och sa “Yeah right”.

Nature is a language – can’t you read?

Det finns så många vackra ord som har “sommar” i sig. Av någon anledning gillar jag “betongsommar” bäst.
Känslan av ödelagd stad, asfalten som nästan börjar glänsa av hetta. Nattsömn med öppet fönster och de tunna gardinerna som inte rör sig en millimeter.
Den stumma telefonen, den orörliga mailboxen. Det ständiga flödet på Instagram, av bilder på solnedgångar, havsutsikter och bombastiska grillmiddagar.
Och det eviga, surrande ljudet från borren och hammaren som aldrig slutar.

Spending warm summer days indoors

Har 29 grader inomhus. Känner tankarna och känslorna glida iväg och bli suddiga. Försöker skriva bok men den känns så pajig just nu. Varför skulle jag välja att skriva en story om en kille som kan härma en åsna för? Pajigaste idén någonsin. Var fick jag den ens ifrån?

Tvättar istället. För att känna att jag gör någonting av nytta.

Och givetvis fick jag inte särskilt bra betyg på uppsatsen men det var väntat och förtjänat. Men det bidrar inte direkt till att höja Sakernas Tillstånd direkt. Även om omdömet var helt korrekt, faktum är att jag förtjänar ett ännu sämre betyg. Men nu är mina studier vid Oxford i alla fall avslutade. Jag är en Oxford alumn. En positiv utveckling denna mediokra sommar.

Det sömnlika

Vaknar av det eviga dunkandet och borrandet från renoveringen av huset mittemot. Det är stressande. Själva ljuden. Dunkandet, borrandet, gnisslandet, bankandet. Tar på mig hörlurar och går runt i lägenheten sömndrucken med lurarna på mig och sladden i vägen. Den hamnar i diskhon när jag gör tevatten och i handfatet när jag tvättar ansiktet.
Vilar.
Tar medicin. Lämnar in Oxfordtenta nummer två. Tar det mesta från Wikipedia denna gång för jag har varit så slö, inte orkat, kunnat. Borde i rimlighetens namn få underkänt men bättre att lämna in någonting än ingenting alls resonerar jag.
Vilar.
Funderar på att gå till Vårdcentralen och kolla blodtrycket men lågt blodtryck är ju inte farligt så vad skulle det tjäna till.
Vilar. Äter en smörgås. Tänker på sakernas tillstånd. Varats olidliga lätthet och så vidare. Funderar på döden. Äter knäckebröd. Vilar lite till.

Att kopplas bort och monteras ned

Svimmade på sjukhuset idag. Var där och lämnade blodprov och när jag gick ut i korridoren var det som om hela systemet som är jag kopplades ned, en instans i taget.
Som om man snabbt tryckte på en avstängningsknapp och sedan en annan. Först synen, som stegvis försvann och ersattes med ett suddigt stickande, sedan kroppen, reflexerna.
Jag såg ingenting, sedan förlorade jag kontrollen och sedan kände jag ingenting. Och någonstans däremellan hann jag svettas en hel del innan en rar sköterska frågade om jag ville ha vatten.
Måste kolla blodtrycket igen.

Hälsningarna efteråt

Här kommer hälsningen. Den som kommer efter att man kommit hem. Den som redan på den trista flygbussen från det ännu tristare Skavsta får sig en annan form än den egentligen har.
Hälsningen handlar om att vi intagit Afternoon Tea på det grandiosa Bristol Hotel i Warszawa och att gamla stan i Gdansk är väldigt vacker.
Hälsningen formar sig i efterhand, fogar sig och gör sig bekväm. Skippar det där om flygförseningen, svårigheterna att sova fast jag är trött hela tiden och allt det där andra trista som ändå ingen vill höra.
Vi tar den standardiserade hälsningen istället. Borta bra-hälsningen. Vi har honung med oss från Polen, vi fick tre stora burkar av vår halvsyster. Vi var tvungna att köpa till bagage enbart för honungen. Ändå rörande.

(Snart) vykort från Polen

Flyget går ikväll. Jag har inte packat. Provade morsans blodtrycksmätare och den visade att jag har väldigt lågt blodtryck. Vi provade tre gånger och den visade samma sak. Det skulle ju kunna förklara varför jag sover hela tiden.
Well, det tillsammans med mediciner, lugnande, Sobril och mitt allmänna tillstånd, gissar jag.
Så nu har jag tid på vårdcentralen. Plus att jag har en biljett till Polen. Och flyget går ikväll.

Jag har blandade känslor inför Polen. Å ena sidan är det fint att träffa avlägsna släktingar, känna historiens vingslag, se sig själv i ett annat sammanhang. Å andra sidan är det just de sakerna som är jobbiga. Plus att alla polska gubbar ser ut som farsan. I alla fall bakifrån. Och man påminns lika mycket om de som är kvar som de som är borta. Kanske mer om de som är borta.

Sötsaker

Bakbulimi kallar A det för. Att jag bakar och bakar och sedan slänger. För att jag omöjligtvis kan äta upp.
Jag bjuder förstås, trugar och ger bort.
Men sen bakar jag ännu mer. Och så får jag slänga.
Det är bakbulimi, säger A. Och säkert har han rätt.

När livet ger dig citroner…

…gör lemonad. Check.
…baka en kaka. Check.
…glöm inte bort att du har vänner som på riktigt bryr sig. Check.

Så här går turerna:
Jag blir tossig. Och då menar jag tossig.
Jag tar till tabletter. Medicin. Blir slö. Bedövad.
Ringer vänner.
Gråter.
Vänner hör av sig.
Vänner kommer.
Jag – eftersom jag är den jag är – tar mig i kragen och bakar kakor eftersom vänner kommer på besök.
Mår bättre.
Sen kommer kvällen.
Tabletter.
Sväljer ned med lemonaden jag gjorde förut, innan allting annat, och tänker på analogin med citronerna.