…och nu lite kultur

Jag ska be att få ge lite kulturella tips så här i sommarvärmen. Först ut en bok.
Kanske har ni lyssnat på radioprogrammet Till sängs i kulturen? Jag tycker det är en så fantastiskt god programidé: att analysera och diskutera fiktiva och kulturella personers relationer och sexliv! Som makarna Underwoods sexlösa maktdeal, Frida Kahlos distinktion mellan lojalitet och trohet och Knausgårds relation till sin pappa…Nu finns allt det där i bokform! Och i ett så rart och fint format också, som en dagbok med rundade kanter.
Boken med samma namn som radioprogrammet är lättläst, skriven i samtalsform precis som i radioprogrammet. Fantastiska ämnen och tankar, jag blir inspirerad att skriva långa essäer själv, om saker som Dolly Partons sex appeal (finns inte med i boken men kanske kommer med i radioprogrammet?) och filmvärldens användning av kvinna på motorcykel som ständig symbol för sexuell frihet.

Här finns alla radioavsnitt.

Tips nummer två börjar med Ian McEwan och slutar med undertecknad. Jag läste romanen On Chesil Beach för ett tag sedan och blev oerhört inspirerad. Så pass att jag skrev en essä för Fokus med utgångspunkt i boken: Vilken vikt lägger vi vid äktenskapet?
Boken handlar om Florence och Edward. Den som läst McEwan tidigare eller kanske sett Atonement (Försoning) med Keira Knightleys gröna klänning i en imponerande biroll, är bekant med hans stil: ung kvinna från de övre klasserna, ung man från de lägre. En kärlekshistoria och ett avgörande, förödande ögonblick.
Florence och Edward gifter sig och boken öppnar med deras bröllopsdag sommaren 1962, några timmar efter vigseln. De har checkat in på hotellet vid Chesil Beach där de ska inleda sin smekmånad, och även sitt äktenskap. De har ännu inte fullbordat äktenskapet. De är båda oskulder “i en tid då ett samtal om sexuella svårigheter var uteslutet” som det står i boken. Boken utspelar sig egentligen under bara några timmar, på hotellet och på stranden, men vi får också läsa om deras individuella och senare gemensamma historier som leder till spänningen denna bröllopsnatt.
Nu har den blivit film med svensk premiär 15 juni. Filmen är bra, boken är bättre. Som det brukar vara.

Stora polleninlägget! Som du har väntat!

Vad är det som händer? Jo det ska jag tala om, det är pollen som händer. Sedan när blev jag så vek? Några år sedan bara nu som jag varje vår kände ett bekant kliande i näsa, många nysningar i rad och ett behov av näsdukar i väskan.

Har pollenallergierna ökat? Hela mitt FB-flöde är fullt av folks om beklagar sig. Angående diagnoser som ökar så undrar jag om vi inte förbiser allergierna.

Gud, det här kan vara det tråkigaste inlägg jag skrivit på Jazzhands. Stora polleninlägget.

Men man – okej jag – blir faktiskt rent filosofisk när jag vaknar mitt i natten med rinnande näsa, torr mun och ögon som kliar. Jag tänker varför hatar naturen mig, varför kan vi inte leva tillsammans sida vid sida. Antagligen samma tankar naturen har om mig och alla andra människor.

Jag ligger där i sängen, bedrövad och filosofisk. Ser på väckarklockan att hon ännu inte slagit fem.

Om nu pollenallergierna ökat, vilket man får intrycket av att de gjort (och nu utgår jag från mig själv och drar slutsatser om min omvärld utifrån det) så undrar jag om det är omvänd darwinism. Blir vi svagare?
Eller är det naturen som börjar slå tillbaka efter att vi bråkat med den så länge?

Ja, så där håller jag på. grubblar, snyter mig, tycker synd om mig själv, andra pollenmänniskor och sedan naturen. I den ordningen.

Olika hej då

Onsdag kväll och jag ligger på hotellsängen och kollar på skräp. Det är en av ritualerna jag har, en av sakerna jag njuter av att göra innan jag reser hem: rena, mjuka lakan och kabel-teve.
I helgen var vi i Fresno, staden mitt i dalen som ramas in av berg och odlingar, vilket gör att staden ligger lagom isolerad och blir varm som en bastu. Inte en vindpust når någonsin Fresno, luften står helt stilla.
Det är inte staden som jag minns den längre, men så har det också gått tjugo år sedan jag bodde där. Vi såg en snubbe knalla runt med en spruta i munnen och en rånare som sprang ut från en affär som säljer bildelar. Jag gissar att han var rånare i alla fall eftersom han hade famnen full med grejer, ett argt butiksbiträde efter sig och en bil som väntade utanför med motorn på. Rånaren hoppade in i den med grejerna och killen bakom ratten körde iväg.

Det var också andra saker som förvånade mig under vistelsen. Fotbollskillens ingifta morbror, som han gillade väldigt mycket, dog hastigt och plötsligt förra veckan. Han mekade med något rör i trädgården, fick en hjärtattack och dog.
Han hade alltid kortärmad skjorta. Han hade vitt hår i en hästsvans och inte sällan ett eller två örhängen. Jag träffade honom ett par gånger.

Inför familjeceremonin hemma hos änkan klädde jag mig i svart men fick höra att det behövde jag inte göra om jag inte ville. Och det stämde, i änkans trädgård satt snubbar i Hawaiiskjorta på plaststolar och åt mackor. Kvinnor i blommiga klänningar drack läsk. Stämningen var god, då och då ställde sig någon upp och berättade något minne, någon rolig anekdot. Man bar ut skålar med jordgubbar, fat med kakor och tårta.
Hans dotter höll ett glatt tal om meddelade att hennes pappa ändå alltid sagt att han ville – och skulle – dö innan 75 års ålder. Han var 72. Hon sa att vi har varit förberedda på detta hela livet, vi är helt okej under omständigheterna. Han var en glad man, han hade velat att hans minnesceremoni var en glad tillkomst. Alla skålade.

Kvällen därpå hölls en minnesmässa i kyrkan. Inte begravning men en mässa i morbroderns ära, eller med fokus på honom. Katolsk sådan med långa, rabblande böner, folk med radband i näven och bedjande folk på knä. Men även där var stämningen god eftersom – och detta påpekades gång på gång – han var på ett bättre ställe nu, han kunde njuta av och glädjas åt evigt liv i himlen.

Jag kom att tänka på att när mammas katt dog sa fotbollskillens mamma glatt att jag skulle hälsa min mamma att det inte var någon fara, inget att vara ledsen över eftersom när vi dör återförenas vi med alla vi älskat under vår livstid – även djur!
Och det är ju en tröst för enbart de redan invigda, enbart de som tror på något sådant. Vilket varken jag eller mamma gör. Så det var inte mycket till tröst eller hälsning.

Hur som helst, stämningen i kyrkan var uppsluppen stundtals. Skratt, applåder. Kantorn som levande och yvigt beskrev deras trogna medlem, som dök upp med sin hästsvans och sitt flin och sjöng högst av alla. Kantorn gjorde en imitation, sjöng en av morbroderns favoritsånger “in the style of” morbrodern. Alla klappade händer och skrattade.

Jag antar att det är bra.
Jag antar att man lär sig sina egna ritualer, sina egna sätt.
Kanske är det lättare om man har en tro, kanske är ateism också en tro i bemärkelsen att en ateist har ju också en uppsättning övertygelser om vad som händer efter döden (= ingenting, det är vad som händer) och kanske bygger man sitt sorgearbete kring dessa stolpar. Vilket sätt är bättre än det andra?

Jag kramade dottern, jag hade skrivit ett brev till henne om sorgen efter en far. Hon sa att det var fint och trevligt och allt men att allting är lugnt.

Jag vet fortfarande inte om det är sant, kanske sant, både sant och inte sant eller bara ett annat sätt att uttrycka sig på. Vi får se. Det var ett farväl, ett jag inte är van vid. Desto vanare är jag vid att säga hej då till LA. Det gör jag nu.

Hushållsbestyr

Köket luktar vitlök, jag har gjort det enkelt för mig ikväll och sauterat portobellasvamp med vitlök, blandat med tunn pasta (och lite pastavatten!), rikligt med salt, peppar och parmesan. Och så lite persilja. Hade jag varit aningen mer ambitiös hade jag nog lagt till ärtor också, jag tycker ärtor funkar så bra ihop med svamp.

Jag har kläder här, makeup och allt jag behöver. Är märkligt osugen på att shoppa för tillfället.

En nära vän sörjer en relation som tagit slut, han låter faktiskt helt förvånad när han beskriver smärtan. Det är som om han upplever just den terrorn för första gången i sitt liv. Och kanske stämmer det, kanske är detta en helt ny upplevelse för honom. Han berättar om drömmar, där han och hon möts igen, och om besvikelsen när man vaknar och känslan visar sig vara falsk.

Har du känt så, frågar han.

Om jag har. Jag minns fortfarande en dröm ja hade för kanske ett år sedan då jag satt under ett träd och såg eller hittade brev eller vad det nu var för tecken som sa mig att X försökt kontakta mig men inte kunnat nå fram och jag tänkte, av en så stark lättnad, att han tänkt på mig och med värme och att allt bara hade varit en kommunikationsbrist!

Sedan vaknade jag förstås. Och insåg givetvis att det bara var något slags önsketänkande från min sida, att det skulle finnas en logisk förklaring till att känslorna inte var där längre. Eller i alla fall till synes borta.
För på ett Hugo Rask-vis klippte han ju aldrig helt och fullt även om han bara gav kyla och jag märkte att han var helt stängd. Men det han sa var något annat. En förödande kombination för någon som lämnas och hoppas.

Det var inte drömmarna specifikt som min vän menade när han frågade om jag också känt så. Tomheten, sorgen, ontet. Det har jag såklart också känt. Vi hade goda stunder, X och jag. Men det var som om att lyckan i sig, eller potentialen till lycka, skrämde honom eftersom den kanske skulle innebära förändringar i hans redan väldigt kontrollerade känslor och vänskapsrelationer.
När vi var på semester, det allra sista rycket innan luften försvann, och hade det fint men hela tiden tippade på tå kring det mest brännande. Vi åt middagar, höll varandra i handen och tog fler bilder under den veckan än under hela vårt förhållande. Bevara, bevara. Den sista dagen grät jag eftersom jag fattade att detta tippande kring det äkta och allvarliga bara hände eftersom vi var isolerade, i en semesterlägenhet vi snart skulle lämna. Hade vi varit hemma hade vi redan gjort slut.