Vi säger hej då men inte adjö

Det skulle bli sol idag men just nu är himlen grå och tung. Solen ser ut att vara långt borta. Kanske lika bra, denna sista dag i LA. För den här gången.
Vemodet har inte kickat in ännu men så steg jag också upp ur sängen för bara någon timme sedan.
Idag planerar jag att göra ingenting. Jag hade tänkt gå runt i solen, planlöst. Dricka kopiösa mängder matcha green tea latte (min nya böjelse). Men med det här nya vädret blir det kanske mer ett kryssande mellan butiker. Fast det är farligt, spontanköp i resedesperation har visat sig inträffa förr.
Nå.
Såg Oscars igår, skrev om det på Kulturnyheternas webb. Packade. Skrev to do-listor. Fantiserade och drömde om kommande månader. Och arkiverade, i hjärtat, bilderna i mitt minne av de soliga dagarna på kusten och hans leende när vinden rufsade fram en lock i pannan.

Indie

I den amerikanska filmversionen (indiebolag) spelas jag av Aubrey Plaza och fotbollskillen av Jason Segel. Egentligen är han mer lik Mark Ruffalo men tror Ruffalo uppfattas som “för gammal” av publiken. Vi är ju lika gamla, fotbollskillen och jag. Eller, jag är ett halvår äldre men vem räknar?
Aubrey får väl jobba på den svenska brytningen (och en något gladare framtoning emellanåt) men som tv-killen/kompis Jonas påpekar så har hon ju varit med i Welcome to Sweden så viss vana har hon ju.
Och självklart vill manusförfattarna att vi trycker på faktumet att “Aubrey” för inte särskilt länge sedan gett ut en bok om misslyckade förhållanden och svårigheten med romantiska relationer.
Jag ser ju också gärna roliga gästspel i klassåterträffscenen, kanske James Franco som skolans kung?
Filmens underliggande indiebudskap är förstås olika varianter på “när man minst anar” och så vidare. Men här finns också en lärdom i att sluta jobba och anstränga sig och allt sånt och bara gå med det som känns härligt och gör en glad. I det här fallet en dude som bor på andra sidan jorden och som gillar öl och fotboll.
Sensmoral: var öppen för äventyr, tacka ja är roligare än nej.

Olika former av ormar

Lotta tog med mig till Hollywood Reservoir. Jag var svinpeppad eftersom delar av min favoritfilm Chinatown tydligen spelats in där. Jag höll som bäst på att rabbla repliker från filmen (“Forget it Jake, it’s Chinatown”) då jag frös till is.
Lotta var ett, två steg framför mig. Jag såg ormen först, inte hon. Jag bara skrek, jag kunde inte få fram ett ord. En märklig känsla, bara skrik. Hon tog ett steg och tittade samtidigt frågande och oroligt på mig. Jag kunde fortfarande inte säga något bara skrika och peka så hon tog ett steg och KLEV PÅ SKALLERORMENS SVANS!

Gud, jag har fortfarande dåligt samvete för att jag reagerade som jag gjorde trots att det var ju helt automatiskt, inget jag kunde styra. Resten av promenaden var underbar, ljuvlig, men vi reagerade båda två på minsta lilla prasslande ljud.

En dag tidigare stod jag på bussen till Santa Monica. En lång, lite hyper småpratande kille står bakom mig, han böjer sig fram för att dra i stopplinan. Han trycker sig liksom lite mot mig. Han ursäktar sig men lägger samtidigt en hand på min ländrygg och jag fryser till, säger inte ett ord. Han snackar på, kramar min axel och jag säger fortfarande inte ett ord, jag är som förstenad. Jag tänker bara att han ska i alla fall av snart eftersom han ringde i den där linan.

Duden går av och en hobo – äkta luffare med toviga dreads och jacka med revor i – lutar sig fram och frågar om jag är okej. Han påpekar att det där såg liksom inte schysst ut och säger att jag borde sagt något. Jag borde langat en armbåge i magen på honom. Jag blir förlägen för hobon har ju rätt och jag har liksom ingen förklaring till varför jag bara stod still. Jag tackar hobon för att han observerade detta och han fortsatte med att säga “Han var en främling, du är inte skyldig honom något” och jag tackade honom för hans insikt. Sedan gick vi av, han gick till luffargänget vid 3rd St och jag till bokhandeln.

Mitt livs kärlek

På sätt och vis är LA min största kärlek ändå. Konstant och villkorslöst. Gör mig alltid glad, gör alltid saker aningen bättre hur mörka de än verkar. Och så har det varit i runt tio år.
Jag promenerar från Beverly Hills, kryssar mellan de vackra villorna, tills jag kommer fram till favorithaket där de har utmärkt te och himmelska kakor (crispy eller chewy). Rödhåriga chefen som jag alltid haft ett gott öga till jobbar idag, han skiner upp med ett igenkännande “Oh hi!” och jag blir förlägen.
En britt äter sin chocolate chip cookie med kniv och gaffel. Skär kakan i små tårtbitar och njuter av en i taget. Jag älskar den här staden, definitionen av frihet. Ibland en frihet som kostar supermycket pengar men ändå en frihet. Nu menar jag inte att säga att det tyder på ett extremt öppet samhälle att tillåtas äta kaka med bestick utan att serveringspersonal ingriper men jag älskar att man gör som man vill. Det är ett symptom på ett större individualismtänkande.
Men det var ju inte alls det jag skulle skriva. Jag ville berätta om promenaden hit, om hur dagarna plötsligt är så varma nu, jag sov med fönstret öppet i natt. Om hur det doftar citrus på min gata och om hur – när min redaktör säger att boken går till tryck idag – känner en äkta stolthet. Jag är nöjd på ett sätt som för mig är helt främmande och oerhört härligt. Det känns som om ingen kan ta nöjdheten ifrån mig.
Vad som än händer – jag har Los Angeles.
Vad som än händer – jag skrev en fin bok.
Vad som än händer – min kropp känns ren på känslor.

(en parentes)

Nu kan det vara läge att stanna upp och göra en liten reflektion här. Ämnet är knappast särskilt nytt, jag ska inte bli långrandig men jag måste bara stanna upp och konstatera ett par grejer här.

Det här uttrycket “jobba med sig själv” är ett som jag själv tycker har en negativ klang. Något som kräver ansträngning, något som ska fixas. En rar terapeut som ser ut nästan precis som Alfred Molina förklarade en gång för mig hur han såg på saken.
“På vilket sätt har du jobbat med dig själv då?”
“Jag har gått i terapi i flera år”
“Mer då?”
Han, som var gammal atlet, sa att man inte bygger muskler av att bara läsa om atletiska övningar. Att förändringar tar en jävla tid, och att förändra inbyggda och invanda mönster och tankar är ingenting man gör i en handvändning. Det kräver daglig övning, inte bara snack. Tänk hur lång tid det tagit att lära sig att tänka på ett visst sätt. Sedan barnsben. Att sedan programmera om impulser, det är en ansträngning, absolut. Men så måste man göra, det finns inget annat sätt.
Och han hade rätt.

Jag märker och observerar flera saker hos mig själv. Vikten av acceptans till exempel. Jag tycker själv att det är ett svårgreppbart koncept. Hur accepterar man? Hur gör man rent praktiskt? Man hör det jämt och ständigt, acceptera situationen, acceptera förändringen, acceptera dina känslor… Jag vet fortfarande inte hur man gör rent praktiskt (det räcker ju inte med att säga “ja, jag accepterar detta”) men jag har upptäckt att jag accepterat flera saker av yttersta vikt genom att mest observera och konstatera dem:
1. Jag har accepterat att jag har spår i mig, erfarenheter som lett till en benägenhet att bli sjuk (det vill säga  få separationsångest, ångestproblematik och kliniska depressioner). En känslighet, om man så vill, även om det inte betyder att jag går runt och är ständigt drabbad för så är det ju rakt inte. Men känsligheten och benägenheten kommer inte att försvinna. Häri ligger acceptansen.
Min terapeut påpekade detta flera gånger: De här sakerna kommer inte att försvinna. De kommer alltid finnas hos dig. Men du kan påverka din attityd till dem.
Och detta har gjort all skillnad. Innan ville jag bara skära bort allt som hade med detta att göra, som om det var en extern missbildning på min kropp. Som om jag skulle bli lugn och lycklig bara jag blev av med den.

2. Tron på en psykologins kraft. Tron på att tankar är tankar och därmed inte fakta. Tankar kan påverkas och förändras. Tankar kan observeras och utvärderas.
Drömmar ser jag som bra redskap, ett led i ekvationen som går ut på att ta reda på vad mitt undermedvetna vill säga.

3. Känslornas och upplevelsernas proportioner. När man åker in på akuten med smärta av något slag (hade gallsten för några år sedan) så frågar dem ofta om hur ont man har på skala ett till tio där tio är outhärdligt. Här gäller det att vara ärlig. Gallsten, till exempel, gör svinont men det var ju inte så att jag kände att jag när som helst skulle dö. Jag sa “åtta”.
Detsamma tror jag på när det gäller känslor som sorg, ledsamhet, förtvivlan. Jag har varit kliniskt deprimerad tre gånger. Det är en mörk, förtvivlad, nästan stillastående smärta. Men genom att tillkännage de små stunder då man kanske hamnar på en “sjua” istället för den ständiga “åtta” eller “nio” så medger man också för sig själv att detta inte är ett permanent tillstånd. Kanske kan man för en gångs skull faktiskt ta en tugga av en macka. Kanske kan man för en gångs skull läsa några meningar i en bok utan att grina. Genom att ta fasta på dessa gråa stunder i det övrigt så becksvarta så övertygar man sig själv om att förändring är möjlig.
För det är den.

Del två, eller kanske tre

Jag har skött det hela förvånansvärt bra ändå. Det var bara fram till sista kvällen då oron plötsligt sköljde över mig. Oron, inte paniken, vi ska inte överdriva här och jag har alltid sett det som oerhört viktigt att hålla känsloproportionerna äkta. Det var inte panik, det var ledsamhet och oro och jag började gråta lite i väntan på att han skulle komma hem från jobbet. Jag låg på soffan och spelade spel på telefonen då det satte igång.
Men det är ju en äkta känsla, tänkte jag. Det är en relevant reaktion. Jag är ju ledsen. Till skillnad från när den falska känslan av förtvivlan och total övergivenhet kickar in, där proportionerna är förvrängda och förstorade av mitt undermedvetnas tillskruvade och trasiga morfande.
Men gråten blev värre så jag retirerade och tog en tablett. En tablett är inget återfall, en tablett är inget misslyckande. Jag stod och valde – döva reella och verkliga känslor eller inte? Jag kommer att bli lugnare men jag kommer också att bli dåsigare, kanske kommer jag inte att ta in resten av kvällen?
Jag valde att ta en tablett ändå och kvällen förlöpte förhållandevis bra. Vi kramades mycket, vi värmde de sista bitarna lasagne och kollade på det senaste avsnittet av tv-serien. Vi lade oss tidigt, jag var trött av tabletten. Jag freakade ur en kort stund – vår sista kväll! – och tänkte att ska man säga något nu, ska man definiera något nu? Jag tror mina amerikanska väninnor fullkomligt satt grillor i huvudet på mig för jag sa “Alltså, det är väl inte så att vi träffar andra va?” vilket var en skitkonstig grej att säga. Och han reagerade därefter. “Det var en dum fråga.”
Jag förklarade mig (hyfsat dåligt) med att säga “Är det dags att vi säger något om detta? Att vi har känslor för varandra och vill fortsätta ses – exklusivt?”.
Han sa “Ja?!” med en blick som bekräftade att jag nog fått alla mina villfarelser om (amerikansk?) kärlek från Sex and the City. Han tillade “Måste vi bli helt seriösa nu? Kan vi inte bara lägga oss.”
Jag valde att skratta och säga “Bra” och “Jaja, jag ville bara bekräfta att vi båda är inne på samma linje”. Och han sa “Alltså vi har ju pratat om att jag ska komma och hälsa på dig…?”.
Sant. Även om den här grejen med att vifta bort är aningen provocerande.

Morgonen var jobbigare, tabletten gick ur min kropp under natten och jag vaknade orolig. Såklart. Men ännu en gång – en fullkomligt relevant oro. Han sa åt mig att sluta vara ledsen, att inte grina för det är jobbigt. Jag sa “Men jag ÄR ju ledsen, det måste du låta mig vara”. Han sa att han skulle bli ledsen när han kom hem senare ikväll efter jobbet och jag fick en slags känsla där av att detta är hans sätt att hantera det. Han behöver distans.

Något som bekräftades också senare när han gått till jobbet. Jag grät en stund, sedan gick jag ut och åt frukost på dinern runt hörnet. Två collegetjejer satt bredvid och pratade om Making a Murderer. Jag köpte en choklad- och hallonscone från favoritcaféet åt honom, något att komma hem till tänkte jag. Han skickade ett meddelande om att han ogillade tanken på att komma hem till en tom lägenhet och att han var ledsen att jag skulle åka. Jag skrev att det var en så vacker dag dessutom, en sådan man inte vill lämna.
Han skrev Ja, det är fint ute. Vi borde hajka.
Jag skrev Ja, och dricka milkshake efteråt.
Han skrev Först middag, sedan shakes och jag började såklart gråta eftersom jag fattade och han fattade att vi fortsätter att skapa det vi kan, på det sätt vi kan.

Den amerikanska upplevelsen

Först pizza sedan bio. Från ingenstans sa han att han kommer att sakna mig när jag drar. Vi åt pizza vid tillfället. Han sa att vi kanske skulle prata om det nu, och han frågade när det skulle passa för honom att komma och hälsa på mig. Ingenting lugnar mig så mycket som Konkreta Planer så detta gjorde mig varm. Jag föreslog slutet av april.
Och kvällen kändes som en amerikansk romantisk komedi igen. Skräckfilm (The Witch) som inte var särskilt läskig alls, handhållning och jag lånade hans jacka för att jag var kall. Den var alldeles, alldeles jättestor. Och som om en scenograf kallats in så var himlen vackert djupblå och full av stjärnor.

Helgen

Vi steker pannkakor sent på kvällen, han slutar sent från jobbet. Han är glad, jag är glad. Han tar lite danssteg i köket och omfamnar mig medan jag steker spenat som vi ska fylla pannkakorna med så att de blir en slags crêpes.
Jag tänker på hans reaktion när jag blev ledsen. En del av mig tycker ju att det var bra att bara borta bort det ungefär som en dagmamma borstar bort gruset i handflatan när man trillat och säger åt en att fortsätta leka.
Men å andra sidan är detta en del av mig. Jag kommer aldrig att bli fri från min separationsångest, min känslighet, vad man nu vill kalla det. Det är också jag. Och även om det tagit mig år att ens börja acceptera att det är så, så är det ett faktum nu. Detta är en del av mig både jag och de som kommer mig nära måste kunna acceptera.
Nu har vi ju inte känt varandra särskilt länge och det har stått ytterst klart flera gånger tidigare att han helt enkelt inte vill ha med känslosnack att göra. Alls. Kan inte, vill inte. Vad vet jag. Och jag kanske är öververbal många gånger (hey, jag lever på att uttrycka saker).
När vi kollade på Gift vid första ögonkastet och Sam grät när hon kramade Neil men berättade inte om sina nyfunna känslor för honom sa jag “Men säg vad du känner! Låt honom få veta!” till teven och han sa “Hon gråter, hon ser på honom. Han vet”.
Med andra ord: Jag tycker att man ska verbalisera, han litar på handling.
Kan detta förklara något? Antagligen inte. Pratar med A om detta, han säger att han ibland reagerar “kyligt” på känsloutbrott när de är av en sort där han “inte vet vad han ska göra av informationen”, när det man reagera på (min stundande resa i det här fallet) är ett faktum. “Vad ska jag göra med den informationen?”.
Ja, man kan ju reagera på den. Eller inte. Men varför inte i så fall?

Just nu tänker jag strunta i det. Jag är kvar i två dagar till, jag låter det vara. Vi lever tidsbegränsat just nu och jag låter det hamna bland det lågprioriterade för tillfället av den anledningen. Eftersom ingen av oss pratat om hur tidsförlängningen ska se ut.

Tillbaka, fast kanske bara ett steg

Fick någon form av litet återfall igår, vi var på marknaden som de har nere på huvudgatan varje torsdagskväll. Vi träffade hans polare, det rara gifta paret, och de frågade när jag åker hem och när jag kommer tillbaka och hur länge jag stannar i staden den här gången. Jag vet när jag åker tillbaka till Sverige, och jag vet att jag måste åka tillbaka till LA snart. Men i övrigt vet jag ju inte.

När vi kom hem sedan sköljde lite vanlig, hederlig gammal oro och separationsångest över mig om än i ytterst mild form. Jag sa att jag var ledsen och nervös inför att resa. Några tårar föll. Han ändrade genast samtalsämnen, märkbart irriterad. Jag sa “Well, jag är glad att du inte är ledsen” men ursäktade mig dessvärre och sa att det kanske lät konstigt eller sarkastiskt och det var inte så jag menade. Jag kände redan då att jag höll på att trassla in mig i något slags kleggigt nät av tårar, ursäkter och obegripligheter. Fast jag omöjligtvis kan be om ursäkt för att jag är ledsen för att jag måste resa hem.

Han blev lite irriterad och svarade kort och stirrade rakt fram. Han sa “Alltså, jag kanske blir ledsen när du drar men du är ju här nu och vi kan väl ha det skoj fram tills dess?” vilket givetvis är helt korrekt och sant. Jag snyftade lite men skärpte till mig rätt snabbt. Kände mig lite off resten av kvällen, som om jag irrat iväg på fel stig, tappat bort honom och vår grej, vårt språk, vårt band. Jag känner fortfarande ett litet eko av det men måste försöka att tänka att vaffan, det var bara en kort liten grej, en snabb liten våg av oro och tårar. Ingen stor grej, inget förödande. Sånt händer. Och jag klarade det förhållandevis bra jämfört med min tidigare CV. Ska försöka att inte vara hård mot mig själv här eller göra en grej av det. Jag kan ju inte be om ursäkt för något sånt här. 

Ett så vackert regn

Det var mulet igår och himlen såg överraskande tung ut. Vi hade pratat om att hajka tidigare men inte gjort det. Jag hade till och med packat sneakers och gympabrallor för den eventualiteten. Han var ledig igår – visade det sig – och föreslog en hajk trots risken för regn. Det var helt rätt beslut trots – eller tack vare – det lätta regnet som började falla redan när vi var nere vid bergets fot.
Vi mötte två personer på vägen upp men i övrigt var vi helt ensamma. Landskapet och de andra kullarna som ramar in staden var magiskt suddiga och lummiga i regnet. Jag såg dimma rulla ned från de andra bergstopparna.
Det tog oss nog lite mer än en timme att klättra till toppen där vi satte oss ned på en bänk som det stod END OF TRAIL på. Det regnade smått och det var jag glad för eftersom det svalkade och man slapp se så svettig ut. Sen åkte vi till en djuraffär och kollade på hamstrar och chinchilla. De hade en kameleont där också, i en alldeles för liten bur. Jag hoppas att någon köper den snart.