Del två, eller kanske tre

Jag har skött det hela förvånansvärt bra ändå. Det var bara fram till sista kvällen då oron plötsligt sköljde över mig. Oron, inte paniken, vi ska inte överdriva här och jag har alltid sett det som oerhört viktigt att hålla känsloproportionerna äkta. Det var inte panik, det var ledsamhet och oro och jag började gråta lite i väntan på att han skulle komma hem från jobbet. Jag låg på soffan och spelade spel på telefonen då det satte igång.
Men det är ju en äkta känsla, tänkte jag. Det är en relevant reaktion. Jag är ju ledsen. Till skillnad från när den falska känslan av förtvivlan och total övergivenhet kickar in, där proportionerna är förvrängda och förstorade av mitt undermedvetnas tillskruvade och trasiga morfande.
Men gråten blev värre så jag retirerade och tog en tablett. En tablett är inget återfall, en tablett är inget misslyckande. Jag stod och valde – döva reella och verkliga känslor eller inte? Jag kommer att bli lugnare men jag kommer också att bli dåsigare, kanske kommer jag inte att ta in resten av kvällen?
Jag valde att ta en tablett ändå och kvällen förlöpte förhållandevis bra. Vi kramades mycket, vi värmde de sista bitarna lasagne och kollade på det senaste avsnittet av tv-serien. Vi lade oss tidigt, jag var trött av tabletten. Jag freakade ur en kort stund – vår sista kväll! – och tänkte att ska man säga något nu, ska man definiera något nu? Jag tror mina amerikanska väninnor fullkomligt satt grillor i huvudet på mig för jag sa “Alltså, det är väl inte så att vi träffar andra va?” vilket var en skitkonstig grej att säga. Och han reagerade därefter. “Det var en dum fråga.”
Jag förklarade mig (hyfsat dåligt) med att säga “Är det dags att vi säger något om detta? Att vi har känslor för varandra och vill fortsätta ses – exklusivt?”.
Han sa “Ja?!” med en blick som bekräftade att jag nog fått alla mina villfarelser om (amerikansk?) kärlek från Sex and the City. Han tillade “Måste vi bli helt seriösa nu? Kan vi inte bara lägga oss.”
Jag valde att skratta och säga “Bra” och “Jaja, jag ville bara bekräfta att vi båda är inne på samma linje”. Och han sa “Alltså vi har ju pratat om att jag ska komma och hälsa på dig…?”.
Sant. Även om den här grejen med att vifta bort är aningen provocerande.

Morgonen var jobbigare, tabletten gick ur min kropp under natten och jag vaknade orolig. Såklart. Men ännu en gång – en fullkomligt relevant oro. Han sa åt mig att sluta vara ledsen, att inte grina för det är jobbigt. Jag sa “Men jag ÄR ju ledsen, det måste du låta mig vara”. Han sa att han skulle bli ledsen när han kom hem senare ikväll efter jobbet och jag fick en slags känsla där av att detta är hans sätt att hantera det. Han behöver distans.

Något som bekräftades också senare när han gått till jobbet. Jag grät en stund, sedan gick jag ut och åt frukost på dinern runt hörnet. Två collegetjejer satt bredvid och pratade om Making a Murderer. Jag köpte en choklad- och hallonscone från favoritcaféet åt honom, något att komma hem till tänkte jag. Han skickade ett meddelande om att han ogillade tanken på att komma hem till en tom lägenhet och att han var ledsen att jag skulle åka. Jag skrev att det var en så vacker dag dessutom, en sådan man inte vill lämna.
Han skrev Ja, det är fint ute. Vi borde hajka.
Jag skrev Ja, och dricka milkshake efteråt.
Han skrev Först middag, sedan shakes och jag började såklart gråta eftersom jag fattade och han fattade att vi fortsätter att skapa det vi kan, på det sätt vi kan.