(en parentes)

Nu kan det vara läge att stanna upp och göra en liten reflektion här. Ämnet är knappast särskilt nytt, jag ska inte bli långrandig men jag måste bara stanna upp och konstatera ett par grejer här.

Det här uttrycket “jobba med sig själv” är ett som jag själv tycker har en negativ klang. Något som kräver ansträngning, något som ska fixas. En rar terapeut som ser ut nästan precis som Alfred Molina förklarade en gång för mig hur han såg på saken.
“På vilket sätt har du jobbat med dig själv då?”
“Jag har gått i terapi i flera år”
“Mer då?”
Han, som var gammal atlet, sa att man inte bygger muskler av att bara läsa om atletiska övningar. Att förändringar tar en jävla tid, och att förändra inbyggda och invanda mönster och tankar är ingenting man gör i en handvändning. Det kräver daglig övning, inte bara snack. Tänk hur lång tid det tagit att lära sig att tänka på ett visst sätt. Sedan barnsben. Att sedan programmera om impulser, det är en ansträngning, absolut. Men så måste man göra, det finns inget annat sätt.
Och han hade rätt.

Jag märker och observerar flera saker hos mig själv. Vikten av acceptans till exempel. Jag tycker själv att det är ett svårgreppbart koncept. Hur accepterar man? Hur gör man rent praktiskt? Man hör det jämt och ständigt, acceptera situationen, acceptera förändringen, acceptera dina känslor… Jag vet fortfarande inte hur man gör rent praktiskt (det räcker ju inte med att säga “ja, jag accepterar detta”) men jag har upptäckt att jag accepterat flera saker av yttersta vikt genom att mest observera och konstatera dem:
1. Jag har accepterat att jag har spår i mig, erfarenheter som lett till en benägenhet att bli sjuk (det vill säga  få separationsångest, ångestproblematik och kliniska depressioner). En känslighet, om man så vill, även om det inte betyder att jag går runt och är ständigt drabbad för så är det ju rakt inte. Men känsligheten och benägenheten kommer inte att försvinna. Häri ligger acceptansen.
Min terapeut påpekade detta flera gånger: De här sakerna kommer inte att försvinna. De kommer alltid finnas hos dig. Men du kan påverka din attityd till dem.
Och detta har gjort all skillnad. Innan ville jag bara skära bort allt som hade med detta att göra, som om det var en extern missbildning på min kropp. Som om jag skulle bli lugn och lycklig bara jag blev av med den.

2. Tron på en psykologins kraft. Tron på att tankar är tankar och därmed inte fakta. Tankar kan påverkas och förändras. Tankar kan observeras och utvärderas.
Drömmar ser jag som bra redskap, ett led i ekvationen som går ut på att ta reda på vad mitt undermedvetna vill säga.

3. Känslornas och upplevelsernas proportioner. När man åker in på akuten med smärta av något slag (hade gallsten för några år sedan) så frågar dem ofta om hur ont man har på skala ett till tio där tio är outhärdligt. Här gäller det att vara ärlig. Gallsten, till exempel, gör svinont men det var ju inte så att jag kände att jag när som helst skulle dö. Jag sa “åtta”.
Detsamma tror jag på när det gäller känslor som sorg, ledsamhet, förtvivlan. Jag har varit kliniskt deprimerad tre gånger. Det är en mörk, förtvivlad, nästan stillastående smärta. Men genom att tillkännage de små stunder då man kanske hamnar på en “sjua” istället för den ständiga “åtta” eller “nio” så medger man också för sig själv att detta inte är ett permanent tillstånd. Kanske kan man för en gångs skull faktiskt ta en tugga av en macka. Kanske kan man för en gångs skull läsa några meningar i en bok utan att grina. Genom att ta fasta på dessa gråa stunder i det övrigt så becksvarta så övertygar man sig själv om att förändring är möjlig.
För det är den.