Tillbaka, fast kanske bara ett steg

Fick någon form av litet återfall igår, vi var på marknaden som de har nere på huvudgatan varje torsdagskväll. Vi träffade hans polare, det rara gifta paret, och de frågade när jag åker hem och när jag kommer tillbaka och hur länge jag stannar i staden den här gången. Jag vet när jag åker tillbaka till Sverige, och jag vet att jag måste åka tillbaka till LA snart. Men i övrigt vet jag ju inte.

När vi kom hem sedan sköljde lite vanlig, hederlig gammal oro och separationsångest över mig om än i ytterst mild form. Jag sa att jag var ledsen och nervös inför att resa. Några tårar föll. Han ändrade genast samtalsämnen, märkbart irriterad. Jag sa “Well, jag är glad att du inte är ledsen” men ursäktade mig dessvärre och sa att det kanske lät konstigt eller sarkastiskt och det var inte så jag menade. Jag kände redan då att jag höll på att trassla in mig i något slags kleggigt nät av tårar, ursäkter och obegripligheter. Fast jag omöjligtvis kan be om ursäkt för att jag är ledsen för att jag måste resa hem.

Han blev lite irriterad och svarade kort och stirrade rakt fram. Han sa “Alltså, jag kanske blir ledsen när du drar men du är ju här nu och vi kan väl ha det skoj fram tills dess?” vilket givetvis är helt korrekt och sant. Jag snyftade lite men skärpte till mig rätt snabbt. Kände mig lite off resten av kvällen, som om jag irrat iväg på fel stig, tappat bort honom och vår grej, vårt språk, vårt band. Jag känner fortfarande ett litet eko av det men måste försöka att tänka att vaffan, det var bara en kort liten grej, en snabb liten våg av oro och tårar. Ingen stor grej, inget förödande. Sånt händer. Och jag klarade det förhållandevis bra jämfört med min tidigare CV. Ska försöka att inte vara hård mot mig själv här eller göra en grej av det. Jag kan ju inte be om ursäkt för något sånt här.