En vanlig onsdag som inte alls är vanlig

Det här är, helt ärligt, första gången i mitt liv som jag inte frågar vidare.

Vi ligger i sängen, vi är trötta och lampan är släckt. Jag säger att jag trivs här, att det är så himla lätt att vara med honom, att vara här. Att jag verkligen börjar gilla staden också. Han skojar, jag säger åt honom att jag är allvarlig. Jag säger att jag gillar att vara med honom och att jag är ganska säker på att han känner samma sak. Jag säger att det känns som om vi båda vill fortsätta med det – att ses. Han säger “Ja, definitivt” och det är här det revolutionerande händer: Jag nöjer mig.
På allvar. Ingen oro någonstans i kroppen. Inget skriande behov av att få mer bekräftelse på just detta, på att få det sagt i ännu mer klarhet, kanske med någon slags plan, något slags löfte (som jag ändå skulle börja tvivla på för löften kan brytas eftersom känslor kan ändras).
Jag känner inget sånt. Och det beror inte på att klockan är sen och jag ska sova. Det beror inte på det. Det beror på att jag vet. På att jag tänker att det här är ju supersoft och härligt och det är klart att det kommer bli knepigt att bygga något när vi bor i två olika kontinenter men ändå.

Här är den stora, megastora skillnaden:
1. Jag litar på det han säger, det han gör. Jag litar på vad jag känner, det jag gör.
2. Fortsätter detta är det fantastiskt, gör det inte det blir jag jätteledsen men inte knäckt. Det kommer inte döda mig så som andra hoppfulla känslor dödat mig tidigare. Jag kommer att veta att detta var äkta – just detta – och att jag gjorde allt jag ville och kunde.

Detta är den största skillnaden i världen.

Bra grejer

Här är för övrigt ett satans fint ordlöst hyllningsinlägg från min kompis Björn. Aldrig känt mig mer hedrad.

Drömskt

Kullarna är så gröna, så lugna. Som en skyddande, mjuk mur kring staden. Det är varmt idag, över trettio grader. Han börjar jobbet vid elva idag så vi tar en sovmorgon, vaknar halv tio och hör grannens papegoja kraxa. Grannen har flera papegojor. Stora fåglar i stora burar, ibland går jag förbi hans hus med flit och hoppas att en papegoja är ute och vill hälsa.
Jag rostade blomkål i ugnen, ett stor huvud som jag köpt på marknaden. Priserna är löjliga, tjänar de ens pengar på det här? Fem solmogna, kaliforniska citroner för en dollar. En tjock bukett grönkål för en dollar. Och så vidare.
Jag rostar blomkålen med rödlök och vitlök, jag tänker servera den med pasta och lite riven ost. Kanske kapris också om han gillar kapris. Alla gör ju inte det.
Jag har saknat att laga mat och baka. Jag har saknat hur avslappnande och stärkande det är. Det är något mer utmanande att stöka i hans kök. Dels är mått och temperatur olika, dels är hans gasugn lite oberäknelig och dels har han inte så många köksredskap. Men jag gillar det, det är mer av en utmaning. Mer McGyver.
Man ser kullar från fönstret. Gröna, lummiga. Man ser en klarblå himmel utan minsta lilla moln. Hur hamnade jag här?
En ny granne flyttade in tidigare i veckan, i lägenheten mitt emot. Jag möter henne utanför huset, hon hälsar och presenterar sig. Jag säger att jag egentligen inte bor här utan bara hälsar på. Jag specificerar ingenting, jag vet inte vad jag kan specificera. Det är okej. På marknaden dit jag går själv eftersom han jobbar sent, träffar jag hans två kompisar. De presenterar mig för en tredje kompis som har ett litet stånd där han gör ballongfigurer. De säger att jag är “en vän” till deras vän. Jag hör tvekan i rösten men uppskattar artigheten. Jag tror det är artighet i alla fall, att inte anta saker och ting. Det är helt okej för mig, i alla fall för tillfället. Jag vet att han tänker på mig, jag vet att jag kan få honom att skratta.
Den nya kompisen gör en blomma av två ballonger och ger den till mig utan ett ord. Jag tackar så väldigt mycket. Hur hamnade jag här?