Det här är, helt ärligt, första gången i mitt liv som jag inte frågar vidare.

Vi ligger i sängen, vi är trötta och lampan är släckt. Jag säger att jag trivs här, att det är så himla lätt att vara med honom, att vara här. Att jag verkligen börjar gilla staden också. Han skojar, jag säger åt honom att jag är allvarlig. Jag säger att jag gillar att vara med honom och att jag är ganska säker på att han känner samma sak. Jag säger att det känns som om vi båda vill fortsätta med det – att ses. Han säger “Ja, definitivt” och det är här det revolutionerande händer: Jag nöjer mig.
På allvar. Ingen oro någonstans i kroppen. Inget skriande behov av att få mer bekräftelse på just detta, på att få det sagt i ännu mer klarhet, kanske med någon slags plan, något slags löfte (som jag ändå skulle börja tvivla på för löften kan brytas eftersom känslor kan ändras).
Jag känner inget sånt. Och det beror inte på att klockan är sen och jag ska sova. Det beror inte på det. Det beror på att jag vet. På att jag tänker att det här är ju supersoft och härligt och det är klart att det kommer bli knepigt att bygga något när vi bor i två olika kontinenter men ändå.

Här är den stora, megastora skillnaden:
1. Jag litar på det han säger, det han gör. Jag litar på vad jag känner, det jag gör.
2. Fortsätter detta är det fantastiskt, gör det inte det blir jag jätteledsen men inte knäckt. Det kommer inte döda mig så som andra hoppfulla känslor dödat mig tidigare. Jag kommer att veta att detta var äkta – just detta – och att jag gjorde allt jag ville och kunde.

Detta är den största skillnaden i världen.

• Postad 2016-02-17
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 5

Etiketter None