Olika former av ormar

Lotta tog med mig till Hollywood Reservoir. Jag var svinpeppad eftersom delar av min favoritfilm Chinatown tydligen spelats in där. Jag höll som bäst på att rabbla repliker från filmen (“Forget it Jake, it’s Chinatown”) då jag frös till is.
Lotta var ett, två steg framför mig. Jag såg ormen först, inte hon. Jag bara skrek, jag kunde inte få fram ett ord. En märklig känsla, bara skrik. Hon tog ett steg och tittade samtidigt frågande och oroligt på mig. Jag kunde fortfarande inte säga något bara skrika och peka så hon tog ett steg och KLEV PÅ SKALLERORMENS SVANS!

Gud, jag har fortfarande dåligt samvete för att jag reagerade som jag gjorde trots att det var ju helt automatiskt, inget jag kunde styra. Resten av promenaden var underbar, ljuvlig, men vi reagerade båda två på minsta lilla prasslande ljud.

En dag tidigare stod jag på bussen till Santa Monica. En lång, lite hyper småpratande kille står bakom mig, han böjer sig fram för att dra i stopplinan. Han trycker sig liksom lite mot mig. Han ursäktar sig men lägger samtidigt en hand på min ländrygg och jag fryser till, säger inte ett ord. Han snackar på, kramar min axel och jag säger fortfarande inte ett ord, jag är som förstenad. Jag tänker bara att han ska i alla fall av snart eftersom han ringde i den där linan.

Duden går av och en hobo – äkta luffare med toviga dreads och jacka med revor i – lutar sig fram och frågar om jag är okej. Han påpekar att det där såg liksom inte schysst ut och säger att jag borde sagt något. Jag borde langat en armbåge i magen på honom. Jag blir förlägen för hobon har ju rätt och jag har liksom ingen förklaring till varför jag bara stod still. Jag tackar hobon för att han observerade detta och han fortsatte med att säga “Han var en främling, du är inte skyldig honom något” och jag tackade honom för hans insikt. Sedan gick vi av, han gick till luffargänget vid 3rd St och jag till bokhandeln.

Mitt livs kärlek

På sätt och vis är LA min största kärlek ändå. Konstant och villkorslöst. Gör mig alltid glad, gör alltid saker aningen bättre hur mörka de än verkar. Och så har det varit i runt tio år.
Jag promenerar från Beverly Hills, kryssar mellan de vackra villorna, tills jag kommer fram till favorithaket där de har utmärkt te och himmelska kakor (crispy eller chewy). Rödhåriga chefen som jag alltid haft ett gott öga till jobbar idag, han skiner upp med ett igenkännande “Oh hi!” och jag blir förlägen.
En britt äter sin chocolate chip cookie med kniv och gaffel. Skär kakan i små tårtbitar och njuter av en i taget. Jag älskar den här staden, definitionen av frihet. Ibland en frihet som kostar supermycket pengar men ändå en frihet. Nu menar jag inte att säga att det tyder på ett extremt öppet samhälle att tillåtas äta kaka med bestick utan att serveringspersonal ingriper men jag älskar att man gör som man vill. Det är ett symptom på ett större individualismtänkande.
Men det var ju inte alls det jag skulle skriva. Jag ville berätta om promenaden hit, om hur dagarna plötsligt är så varma nu, jag sov med fönstret öppet i natt. Om hur det doftar citrus på min gata och om hur – när min redaktör säger att boken går till tryck idag – känner en äkta stolthet. Jag är nöjd på ett sätt som för mig är helt främmande och oerhört härligt. Det känns som om ingen kan ta nöjdheten ifrån mig.
Vad som än händer – jag har Los Angeles.
Vad som än händer – jag skrev en fin bok.
Vad som än händer – min kropp känns ren på känslor.