På sätt och vis är LA min största kärlek ändå. Konstant och villkorslöst. Gör mig alltid glad, gör alltid saker aningen bättre hur mörka de än verkar. Och så har det varit i runt tio år.
Jag promenerar från Beverly Hills, kryssar mellan de vackra villorna, tills jag kommer fram till favorithaket där de har utmärkt te och himmelska kakor (crispy eller chewy). Rödhåriga chefen som jag alltid haft ett gott öga till jobbar idag, han skiner upp med ett igenkännande “Oh hi!” och jag blir förlägen.
En britt äter sin chocolate chip cookie med kniv och gaffel. Skär kakan i små tårtbitar och njuter av en i taget. Jag älskar den här staden, definitionen av frihet. Ibland en frihet som kostar supermycket pengar men ändå en frihet. Nu menar jag inte att säga att det tyder på ett extremt öppet samhälle att tillåtas äta kaka med bestick utan att serveringspersonal ingriper men jag älskar att man gör som man vill. Det är ett symptom på ett större individualismtänkande.
Men det var ju inte alls det jag skulle skriva. Jag ville berätta om promenaden hit, om hur dagarna plötsligt är så varma nu, jag sov med fönstret öppet i natt. Om hur det doftar citrus på min gata och om hur – när min redaktör säger att boken går till tryck idag – känner en äkta stolthet. Jag är nöjd på ett sätt som för mig är helt främmande och oerhört härligt. Det känns som om ingen kan ta nöjdheten ifrån mig.
Vad som än händer – jag har Los Angeles.
Vad som än händer – jag skrev en fin bok.
Vad som än händer – min kropp känns ren på känslor.

• Postad 2016-02-25
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 1

Etiketter None