Berättelser ur verkliga frilanslivet

Men skrev jag inte bara för någon dag sedan och beklagade mig över brist på jobb? Plötsligt har jag så mycket att göra att jag omöjligen kan lämna lägenheten på tre dagar. Minst.

Och jag som hade tänkt skaffa en chihuahua. Detta är ett tecken på att jag ska låta bli.
Och även ett tecken på att frilanslivet funkar som det ska.

All I got was this lousy…

“Folk har mer och mer börjat erkänna nu“, säger K när jag talar med honom på telefon.

Han har varit i England. Vi talar om souvenirer.
Han han köpt flera stycken, “men jag koncentrerar mig mest på kylskåpsmagneter“.

Han säger att fler och fler erkänner nu att de samlar på kylskåpsmagneter och köper dem när de är utomlands. Det är inte fult längre.

Inser plötsligt att min mamma äger en ganska präktig samling souvenirer i form av kylskåpsmagneter från jordens alla hörn (drömmen är ju en souvenir från Påskön). En från varje stat hon varit i, i USA dessutom. Hon sms:ade mig till och med i Paris och bad mig hålla utkik efter en fransk kylskåpsmagnet. Nu minns jag.

Sen inser jag en sak till – jag köpte ju banne mig en kylskåpsmagnet, i form av Eiffeltornet, i Paris. fast till mig själv. Varför gjorde jag det?

Hm. Får en tanke. Går fram till kylen. Räknar till min stora förvåning souvenirmagneter från Venedig, NY, London, Paris, Tokyo och Rom. Vad är detta? Vad, när, hur?
När jag var där såklart.
Shit man, jag är en av dem som köper souvenirer i form av kylskåpsmagneter!

K har rätt. Fler och fler börjar erkänna nu. Första steget är att inse. Det gjorde jag för tio minuter sedan.

För övrigt anser jag…

…att det är för många snubbar med stickad, liten mössa på Götgatsbacken nu.

Man kan ta tjejen ur Hagsätra men aldrig…osv

Behöver jobb. Har spenderat för mycket pengar på livets goda (dvs resor, designerplagg och porslinshundar från Tradera).
Behöver mer jobb.
Har för tillfället, men jag vet inte hur det ser ut om, säg, två veckor.
Plus att jag har dåligt samvete för att jag lyxkonsumerar medan pappa bara hade råd med second hand-kläder och cigg.
Plus att man som frilansare verkligen inte borde lyxkonsumera.

Ty osäkerheten är frilansarens lott!

Men jag vet inte. Man kan alltid återgå till serveringsjobb antar jag. Eller börja hålla föredrag om “manligt och kvinnligt på arbetsplatsen”.

F/W 2010

Tror på den här looken i höst. Lite adelsdam, lite Harry Potter. Hundra procent attityd. Nyckelplagget heter cape.
Lita på mig, jag skriver i Bon.

Huskurer och Stream of Consciousness Del. 13

Dricker milkshake och lyssnar på ABBA vilket alltså betyder att man är på bättringsvägen.

Abba är bra skit, tycker inte att man kan säga annat. De är på riktigt. Jag tror faktiskt det. Ledsna ibland, som när Agneta sjunger att hon ringer från Glasgow, trött och uttråkad och önskar att varje spelning var den sista. Jag tror henne.

Men Lay all your Love on me är glad på riktigt och Kisses of Fire är kärlek och åtrå. Så låter det lite som Cocteau Twins Heaven or Las Vegas dör i början och visa mig den musikkritiker som vågar påstå något annat än att Cocteau Twins är finsmakarmusik. Även om de flesta verkar vägra att emotionellt gilla Abba.
Eller har jag fel?

Glada låtar är svåra.

REM försökte, de gav sig fan på att göra den gladaste sången någonsin med påföljden att de sen många år tillbaka vägrar framföra Shiny, Happy People live eftersom de själva (inklusive resten av världen?) anser den vara så vidrig.
Är det finare att skriva ledsna låtar, att grina äkta än att skratta äkta? Kallas glada låtar i regel för kitch och dålig smak? Ungefär som att en knasrolig komedi bör ses som lägre stående än ett drama?

En kille jag vet sökte in på DIs manuslinje och kom in och fick höra att man ogärna såg att eleverna skrev komedi, utan hellre – mycket hellre – drama.

Sånt tänker jag på när jag dricker milkshake och undrar om jag ska följa den där lektorns råd och skriva en romcom istället för ett mischmash av romcom och drama som min sk. “bok” är i nuläget. Eller är det, på grund av rådande kritikerklimat, detsamma som att begå författarsjälvmord?
I så fall – bör jag bry mig?

En ljummen i gräset

Valrörelsen är alldeles för ljum. Det är nu partierna har chansen till freakiga utspel, plantera lite snackisar, go nuts. Varför tar de den inte?

En fin vän upplyste mig om att ordet “krisförnekare” använts i en debatt i tisdags. Carl B Hamilton (Fp) pekade med hela handen på Tomas Östros (s) och sa “Du är en krisförnekare“.

Det är bra, nära på fantastiskt. Det är framför allt lovande. Vi behöver fler nya ord som sätter fingret på samtiden. Mer sånt!

Sossarnas butler-grej satte ribban för utspel och uttryck rätt högt (“tunnelbanenära tjänster”). Man vill ha mer. Man vill ha tjocka farbröder som sömnigt pratar om att stryka på godsaker på könet. Man vill ha “krisförnekare“. Man vill ha “du skall veta hut“. Tvinga mig inte att konstatera att det var bättre förr.

Franska sjukan

Kan det vara straffet för överdriven shopping och lyxkonsumtion?
Är förkylning ett symptom på croissantabstinens?
Vad det än är så har jag det. I detta nu.

Jag ligger i sängen och frossar. Härifrån ser jag den dyra men vackra trenchcoat jag impulsköpte för hyran, sista timmarna i Paris. Den hänger på en galge, lockande och hotfull på samma gång. När blev jag en lyxlirare? Är jag ens en sådan?

För åtta år sedan tjänade jag så lite, kanske fem tusen i månaden, att jag fick bostadsbidrag. Jag var tvungen att sälja min samling med limiterade och numrerade REM-singlar (jo, den här historien tilldrar sig på den tiden då man fortfarande hade idoler). Med gråten i halsen sålde jag dem till någon kille som nappat på min annons i DN (!) eller om jag nappade på hans. De skickades på det där sättet där mottagaren får lösa ut paketet mot pengar. Två tuss sålde jag dem för, tror jag. Gick till hyra och mat.

Och nu ligger jag här och blickar mot min trenchcoat som är så snygg, så snygg. Och säkert användbar. En klassiker, ett nyckelplagg och så vidare. Jag ångrar inte köpet. Men jag undrar bara stilla om jag missat någonting.

I gruvsta laget

Hur köper jag filmrättigheterna till det här med Chile, gruvan och “hemligheten”?
Framför allt vill jag hinna före Hallmark och BBC som annars brukar vara sjukt snabba med att göra “dramatiseringar” av Based on a True Story-grejor. Minns att jag sett deras re-enactments av både Diana-storyn, “Presidenten och praktikanten” och den gifta lärarinnan som blev ihop med sin typ trettonåriga elev.
Tråkigt att man är så filmstörd med “vem regisserar” var min första tanke när jag hörde om den fruktansvärda gruvtragedin.
Här finns, tyvärr, pengar att hämta.
Jag är skadad.
Måste se mindre film.

Romantikens folk

Dunderförkylning på väg hem på planet. Ovärdigt. [Skämt om att “koppla på kranen”]. Idag har jag feber. Kan det vara SARS? Kanske svinet?
Tanten bredvid mig var artig nog att inte byta säte trots att jag snöt mig ungefär var tredje minut. Jag är av en helt annan uppfattning om fransoser numera. De är ett artigt och trevligt folk! Romantiskt också. I en underklädesbutik av boudoir-typ pekade en stressad man i kostym ut några dyra, raffiga plagg, och bad att få inslagna medan han tittade på klockan.