Ruby Tuesday

Ytlig uppdatering: Känner mig så jävla färglös “nu för tiden”. Är det våren som gör det? Lite solsken och plötsligt ser man blekheten man inte lagt märke till innan?
I garderoben hänger “ingenting man kan ha på sig” och allt i sminkväg ger clowneffekt. Håret är i sånt trist mellanläge att jag gett upp, kör hästsvans och undviker speglar.

Men så träffar man en god vän, Emily som ändå lyckas fånga någonting i den där färglösheten. Ett enkelt iPhone-foto. Visst, här finns ett Instagramfilter som slätar ut och till men det viktigaste filtret är ändå Emilys. Alltså, ibland är det nödvändigt att se sig själv genom någon annans filter. Se sig själv som andra ser en. Att se sig så som någon som tycker om en ser en.

Så idag, när jag stod framför garderoben och tjurade och undrade VAD VAD VAD jag skulle ha på mig under TV-INTERVJUN och svaret verkade vara “inget som hänger i den här garderoben i alla fall” så tänkte jag, som jag faktiskt till slut förr eller senare gör, att det spelar faktiskt ingen jävla roll och man ska ha det man trivs i och det största misstaget man kan göra här är att klä upp sig. Så jag tog på mig precis samma saker som jag har på mig på Emilys foto. En jeansskjorta (alltså kom igen, jag äger typ tio jeansskjortor så UPPENBARLIGEN känner jag mig bekväm i detta plagg) och en cardigan. Den senare dock optional.

Åkte till tv-huset, gjorde intervjun som sänds om fyra, fem veckor. Blev satt framför en kamera och ombedd att stirra in i den i tjugo sekunder och försöka slappna av. “Jag ser att du är fotogenisk” sa kamerafarbrorn och genast blev jag det. “Tänk på något vackert” sa han sen så jag tänkte på beau.

Sen intervjuades jag i trettio minuter och det kändes som tio ungefär. Jag använder händerna, jag gör gester. Om man skulle parodiera mig skulle man flaxa med händer och armar. Det skiter jag i. För jag kom på att så ser jag ut för andra. I andras filter. Och i det filtret är jag någon.

Främsta skälet att älska Smash…?

… är nog trots allt Derek. Den extremt heterosexuella musikregissören (!) som växlar mellan demonisk och hyfsat sympatisk. Och repliken “Did you pack something warm for your trip to the moral high ground?. Fy fan vad bra, den snor jag rakt av.

Han är som en Dr. House fast med sexualdrift. Alla vet att han är den bästa regissören/geniförklarad men alla vet också att det innebär en massa arrogans och en massa psykningar och mindgames. Men vill man ha den bästa så…

Men i nya säsongen händer nåt. Han crackar lite, Derek. Börjar tvivla. Hittar en (obegripligt menlös) musa som gör honom svag. Jag vet inte om jag gillar det. Vet bara att när han chillar lite, i ett sällsynt ögonblick, lutar sig tillbaka i soffan och öppnar en öl så får jag nästan ömhetskänslor för honom. Kanske säger det mer om mig än om musikalsåpan Smash? Jag vet inte men är ytterst intresserad av att ta reda på den saken.

Polaroider

Man utvecklas. Det är ju det. Strävan är ändå att hitta den där nivån som är strax över medel men den är konstant. Ingen ständig lycka, ingen dipp under medel utan strax ovanför men stadig och konstant.
Man får inte säga det, man får inte öppet sträva efter det men sanningen är att man söker efter att bi nöjd.
Pratade med en kompis som avslöjade sin rädsla för giftermål. Hen var rädd för att allting skulle bli så mycket tristare efteråt, att det där spännande äventyret inte längre skulle finnas där dagen efter då man vaknar upp i en svindyr svit på Hotel Diplomat och solen skiner på den osminkade verkligheten som inte doftar brudbukett.

En rimlig tanke, tror jag. I boken Nextopia talar professor Dahlén om den saken. Om hur vi tror att vi blir aningen mer lyckliga efter någonting, något speciellt mål. Efter att vi går ned tio kilo, efter att vi vunnit en miljon, efter att vi gift oss. Men oftast står förhoppningarna inte i rimlig proportion till upplevelsen och vi blir besvikna. Och därmed något mindre lyckliga än innan. Så vi letar efter någonting annat.

Därför borde vi ändå innerst inne sträva efter bara balans. Strax över medel. Tacksamhet, harmoni och stabilitet.

Idag är det fredag kväll och jag har tränat i en timme, lagat mat och ligger nu på soffan och ska kolla igen mig på lite teveserier. Jag kan inte säga att jag saknar någonting.

Personliga Persson

Jaja, nog om mig nu. Vad har NI haft för er? Har NI liksom JAG bokat en PT på gymmet och bett denne ta fram ett gymprogram för att “maximera” (ospecificerat vad som ska maximeras egentligen)?
Har ni, liksom jag, upplevt stunden då man i ett fullsmockat gym ska göra övningar vid en maskin medan minst en PT kollar på och justerar rygg och maskinvikter?
Hur som helst, jag klädde mig i alla fall i extra proffsiga gymkläder (100% Röhnisch) för att  ge ett seriöst intryck och ha överläge i eventuell förhandling om kosten. Vad som ska bort (carbs, antagligen…) och vad som stannar (den stuvade spenaten STAYS! Och nej, jag vägrar stuva med annat än grädde and that’s final!).
Hade argumenten klara redan i förväg och var beredd på typ förakt och “du är inte min riktiga pappa”-attityd men icke. Skön, snäll dude och övningarna verkar bra pga har ont i benen nu och då körde jag ändå bara en halvtimme.

Min helg (A Perfect Guide 16/2 2013)

Jag nämner några av mina favorit-hangouts: Harvest Home, Bishop’s Arms, La Vecchia Signora och COOP. Ses där?

Ödmjukheten

—och här finns alltså en fantastisk recension.

Ännu bättre sällskap?

I gott sällskap

På Bokus.

Eftersnack

Den här YouTube-filmen med getter som vrålar är den enskilt bästa YouTube-filmen just nu.

I konkurrens, fast mer på det esoteriska planet, med den här farbrorn som återger en festlig sketch med Mr. Bean.

Så här i post-boksläpptider gör jag primärt två saker. Våndas och kollar avslappnat roliga klipp på YouTube. “Recensionsdag” är numera det enskilt läskigaste ordet jag vet. Nu blev ju recensionerna helt okej, några riktigt fina, och jag blev kallad “kvinnlig Nick Hornby” i SvD vilket är en livslång dröm. Alltså verkligen, på riktigt. Han anses säkert som en riktig lättviktare, närapå banal, av tyngre kritiker. Men jag tycker att han skriver lätt, rappt, mysigt, härligt, lagom och bra. Han är ju romcom i bokmiljö, och det har varit något jag strävat efter att vara i flera år nu. Äntligen! Faktiskt refererade jag en hel del till Hornby i början när jag planerade min bok.

Finns det någon YouTube-film som illustrerar den känslan kanske?

Symmetri

Mellan Beautiful Creatures och nån bok om stasi på Bokus.