Ruby Tuesday

Ytlig uppdatering: Känner mig så jävla färglös “nu för tiden”. Är det våren som gör det? Lite solsken och plötsligt ser man blekheten man inte lagt märke till innan?
I garderoben hänger “ingenting man kan ha på sig” och allt i sminkväg ger clowneffekt. Håret är i sånt trist mellanläge att jag gett upp, kör hästsvans och undviker speglar.

Men så träffar man en god vän, Emily som ändå lyckas fånga någonting i den där färglösheten. Ett enkelt iPhone-foto. Visst, här finns ett Instagramfilter som slätar ut och till men det viktigaste filtret är ändå Emilys. Alltså, ibland är det nödvändigt att se sig själv genom någon annans filter. Se sig själv som andra ser en. Att se sig så som någon som tycker om en ser en.

Så idag, när jag stod framför garderoben och tjurade och undrade VAD VAD VAD jag skulle ha på mig under TV-INTERVJUN och svaret verkade vara “inget som hänger i den här garderoben i alla fall” så tänkte jag, som jag faktiskt till slut förr eller senare gör, att det spelar faktiskt ingen jävla roll och man ska ha det man trivs i och det största misstaget man kan göra här är att klä upp sig. Så jag tog på mig precis samma saker som jag har på mig på Emilys foto. En jeansskjorta (alltså kom igen, jag äger typ tio jeansskjortor så UPPENBARLIGEN känner jag mig bekväm i detta plagg) och en cardigan. Den senare dock optional.

Åkte till tv-huset, gjorde intervjun som sänds om fyra, fem veckor. Blev satt framför en kamera och ombedd att stirra in i den i tjugo sekunder och försöka slappna av. “Jag ser att du är fotogenisk” sa kamerafarbrorn och genast blev jag det. “Tänk på något vackert” sa han sen så jag tänkte på beau.

Sen intervjuades jag i trettio minuter och det kändes som tio ungefär. Jag använder händerna, jag gör gester. Om man skulle parodiera mig skulle man flaxa med händer och armar. Det skiter jag i. För jag kom på att så ser jag ut för andra. I andras filter. Och i det filtret är jag någon.