Lugnets höjder

Plötsligt är jag helt slut. Flyttat möbler, gått på kräftskiva, sprungit upp och ned från tvättstugan, bakat kladdkaka och sockerkaka, tappat kladdkakan i golvet och behövt baka en ny. Men äggen, sockret och vetemjölet var slut (jag som hi-fivade mig själv för att det räckte så precis). Fick springa till affären, handla, baka medan jag torkade golvet. Hann städa badrummet också innan gäster kom.

Nu är jag slut.

Gäster och kakor och tårtor senare är jag totalslut. Jag skulle läsa igenom det layoutade och “satta” manuset eftersom det går till tryck i veckan. Men jag är för slut. Jag har morgondagen på mig också.

Jag skulle göra annat också. Ringa mamma, bära upp saker på vinden. Jag ställde klockan, vaknade tidigt och kunde inte somna om. Jag har börjat hosta och det bränner lite i bröstkorgen.

Jag lämnade kräftskivan först av alla i vanlig ordning. Hur orkar folk vara uppe? Är man vaken längre när man dricker alkohol? Jag trodde man blev slö av sprit.
Jag är glad att jag blir bjuden. Inte bara “trots” att jag inte dricker utan också för att åren går, konstellationer ändras. Jag minns när en ung valp krossade mitt hjärta med sin osäkerhet och hans vänner ringde och tog farväl även de. “Ja, det blir ju konstigt om vi skulle fortsätta ses…”. Som ett helt litet tåg av farväl, som på en begravning.

Men mogna människor resonerar inte nödvändigtvis så och jag får fortsätta komma på kräftfest trots att det var en hel generation sedan jag och A var ett par.

Jag är så trött. Ligger på soffan, har tänt ljus och älskar min lägenhet och det nya parkettgolvet. Ja, jag fick parkettgolv medan jag var bortrest. Bar in alla möbler, kånkade och stod i, från köket igår. A kom över och hjälpte till. Det är inte sällan jag skänker en tacksamhetstanke till vem som nu sett till att vi finns i varandras liv, och dessutom bor grannar. Jag bävar för dagen då han flyttar.

Jag är trött. Gästerna frågar om jag är nöjd med min resa. Tja, det är jag. Det bästa var att jag fick ytterligare en närhet till Emily bekräftad. Av de tre systrarna ligger hennes temperament mig närmast. Eller nej, det är inte riktigt sant. Jag är nog stoisk och tålmodig som Anne. Men Emily, liksom jag, tyckte om att baka och pyssla i köket. Hon var som lyckligast när hon fick dona. Detta visste jag inte innan och det gladde mig att veta.
Jag har heller inte Emilys vrede men jag tror och hoppas att jag har hennes integritet, hennes sinne för trofast kärlek till de nära, hennes matter-of-fact-inställning. Sedan önskar jag förstås att jag hade hennes gudalika berättarkänsla och fantasi. Men det är det väl bara någon vart hundrade år som lyckas med.

Ensamhetens lov

Jag reser bäst ensam. Jag älskar att äta hotellfrukost själv i ett hörn, spana ut över alla andra. Jag älskar att vakna och göra upp planer bara för mig själv.
Igår gick jag ut runt 19-tiden, det var i stort sett ingen ute. Allt stänger klockan fem och den lilla byn sover, det finns bara en liten huvudgata.
Jag gick över kyrkogården, jag var helt själv. Jag gick längs en stig, kantad av en stenmur. Får betade stillsamt, de såg nyfiket på mig men sedan fick de för sig att jag var läskig och sprang iväg.
Jag var i kyrkan också, där systrarnas pappa var präst och där familjen ligger begravd (med undantag för Anne). Jag var ensam även där, förutom några som jobbade. Jag fick tårar i ögonen men det får jag ju ofta i vackra kyrkor trots att jag inte är religiös. Men jag tänker på de som faktiskt får frid av kyrkan, på de som upplever en värme där. Och på allt hopp som ryms under ett kyrktak. Jag börjar alltid gråta, jag är i synnerhet hopplös när det gäller kyrkliga ritualer som bröllop och begravningar.
Jag älskar mitt eget sällskap, lugnet av att bara behöva ta hänsyn till en enda person, att ansvara enbart för mig. Det är så skönt, befriande. Att gå ut på en promenad och känna sig fri.

Dags för te och stora känslor!

Planen var så här: efter att jag lagt sista handen vid dickpicboken skulle jag resa iväg på en liten detoxresa. Inte ta med mig datorn, stänga av telefonen. Åka någonstans helt själv, gärna ensligt. Men inte för ensligt, det får inte bli skräckfilm av det hela. Mer pittoreskt.

Den parallella tanken gick såhär: Åh, någon gång i livet vill jag besöka de engelska hedarna, gå i Heathcliffs fotspår, låtsas att jag måste ta hästen in till närmaste stad för att skicka ett brev med kurir.
Svindlande höjder har varit min absoluta favoritbok sedan jag läste den i tidig 20-årsålder. Min fotbollskilles mamma sa “Den är underbar, men inget för män” medan hon nickade till sin partner, vilket gjorde mig ledsen.
I alla fall: en dag skulle jag vilja dit bla bla bla och sedan inser jag att England är ju superlitet och oerhört nära. Det tar ju inte lång tid att ta sig dit, faktiskt, och de har ju fungerande tåg. Det är helt enkelt görbart. Så jag bokade en biljett till hedarna i Yorkshire och drar i morgon.

Dock inte heeeelt enligt planen. Jag är inte klar med varken slutkorr eller sista kapitlet som vi bestämde att lägga till i sista stund. Men hey, jag har ett dygn på mig.

Sjukhus

Hälsar på en vän på sjukhus. Han är kliniskt deprimerad, jag känner med honom. Jag vet hur det känns att vara på en sådan avdelning, att bara vilja att tiden ska gå. Man vill snabbspola flera månader framåt och möta sig själv som fungerande, smärtfri och normal så där som man en gång var innan den där jävla ångesten, trycket över bröstet och den ständiga gråten och dimman tog över.
Jag känner med honom. Men vet också att det finns väldigt lite jag kan säga som spelar någon roll för honom, som är av betydelse. Man vill bara att tiden ska gå.

Sedan besöker jag ett annat sjukhus i ett annat ärende. Jag har fått kallelse till ett återbesök efter mitt livs första mammografi. Man vill ta kompletterande bilder, göra en undersökning.
Egentligen är jag inte orolig, jag vet att just förstagångsbesökare kan bli kallade igen. Man har inga referensbilder sedan tidigare, ser man någonting, vad det än är, så kollar man igen.
Men ändå.

Jag får fotas igen sedan vänta. Sedan träffa en läkare som smörjer bröst och armhåla med en gel och kör ultraljud. Trots att jag aldrig gjort just det förut känns det bekant. Att tyst och tålmodigt låta sig undersökas och sedan vänta på ett avgörande. Är jag sjuk eller frisk.

Det visar sig att jag är frisk. Inga tecken de behöver undersöka vidare i alla fall. Jag var aldrig orolig men när jag går därifrån känner jag mig lättad. Men jag är sällan långt bort från en sådan påminnelse. Har man varit sjuk är det ofta man påminner sig själv om glädjen i att vara frisk.

Män

Lördagskontraster

Fikar hos en journalistvän i Hornstull, en annan gemensam journalistvän är också med. Vi äter macarons och croissantbullar från ett franskt café som värdinnan besökt enbart för detta ändamål – vår fika.
De pratar bostäder, de båda behöver större bostad. Barnen växer och hemmet börjar kännas trångt. Var ska man bo? Hur ska man bo?

Det är relevanta frågor. Stockholms bostadsmarknad är absurd. I och med att livssituationer ändras så ändras också behovet av en bostad. Det finns inget raljerande här. Inte heller när jag säger att vi också pratade om hur de kan hitta skrivro på en tidningsredaktion, hur förlagsredaktörer resonerar och huruvida bokmässan är bra för egna varumärket. Jag hade inte mycket att komma med, jag jobbar inte på redaktion.

Jag får en fin gammal koffert från vår värdinna. Jag bär på den till tunnelbanan, de känns som om jag bär rekvisita eller en väl utstuderad accessoar. Känner någon procent genans. Min jeansklänning för 3000 kronor som jag fick av en tjej i LA som “råkat köpa två likadana” (!). En vacker gammal koffert. Hörlurar, iPhone. Det ser lite för matchat ut för att jag ska kunna hävda att kofferten bara är en slump.
På stationen springer jag på två gamla klasskamrater från högstadiet. Jag blir oerhört glad över att se dem, Rikard och Johan. Att de fortfarande är vänner, att de ser så glada ut och att de har familj och mår bra. Jag frågar vad de gör på söder, de säger att de ska “göra stan” eftersom de är gräsänklingar just ikväll. De frågar vart de ska gå, de är så sällan här. Men de tänkte väl äta något och sen gå på någon bar. Har jag förslag?
Rikard har lyckats byta lägenheten i Högdalen till en större i Solberga nu och Johan säger att han sett att jag skriver böcker. Rikard säger att han kanske ska försöka läsa Åsneprinsen. “I så fall blir det den tredje boken jag läser i mitt liv.” Jag säger att det skulle smickra mig något oerhört.

Jag gillade alltid Rikard och Johan. De var som ler och långhalm. Rikard var den fåordige. Han var inte direkt blyg men mer den tysta typen. Hans pappa kom hit som arbetsinvandrare från Italien, jag avundades honom alltid kopplingen dit. Italien var länge mitt drömland.
Johan var mindre, ett evigt pojkutseende som han har kvar än idag. Rödhårig med bruna ögon. Pratsam och alltid fantastiskt rolig. De satt bakom mig under hela sista skolåret, nian. Vi pratade jämt. Därför blev jag så glad att se dem, att de håller ihop, att de ler och ser glada ut. Att de var glada att se mig.

De frågade om jag håller kontakten med någon. Jag sa Julia, fast hon bor i Spanien. Jag är gudmor till hennes son. De sa häftigt, fan vad kul. Hur länge har hon bott där?
Jag sa att jag träffar Jennie och Stina. De sa Stina också? Ah, kul. Fan vad kul.
Jag frågar om de inte har kontakt med Thomas. De sa njä, vi drog ju åt olika håll. Thomas drog ju åt hiphopen, säger de och skrattar. Och det är sant, Thomas var på väg någon annanstans hela tiden. Idag dj:ar han och producerar. Jag tror han gav ut en ny skiva rätt så nyligen annars var hans storhetstid på 2000-talet. Skivor, turnéer och en amerikansk producent som tydligen var en big shot. Jag springer på honom ibland, han bor också på söder.
De frågar var jag bor, bor inte jag i Amerika? Jag säger Södermalm och de garvar och ler med hela ansiktet som om jag sagt något superkul. Jag vet varför det är superkul att jag bor på Södermalm, jag är med på det skämtet. 100%

Det slutar med att vi ska följa varandra på Instagram, att Johan ska kolla upp Åsneprinsen och att de konstaterar att jag “ser likadan ut.”
Mitt hjärta går i tusen bitar när de säger “Kul att någon av oss lyckades i alla fall.”

Frågor utan frågor

Jag gillar att fylla i formulär och svara på frågor. Jag har inte fått några frågor på länge, får väl skapa ett eget formulär.

Vad gör du? Ingenting. Åt jordgubbar tidigare, med grädde. Sedan skrev jag en ToDo-lista med saker som var enkla att bocka av (“Diska, städa badrummet, svara på mail till Marie”) och flyttade över de tyngre grejerna (“Skriv artikeln till Niklas, skriv extrakapitlet till boken, bär upp bord till vinden”) under stapeln “I helgen” så nu är jag fri. Fast med dåligt samvete.

Vad har du gjort idag? Ingenting. Eller jo, jag var hos tandläkaren. En ny den här gången för den andra, rara damen har gått i pension. Den nya är en man, oerhört solbränd med ett märk på armen där klockan suttit hela sommaren. Han lägger lite ord i munnen på en men verkar samtidigt sympatisk och lyssnade ordentligt när jag uppdaterade honom på mina eviga tandproblem och tandoperationer och allt det där. Så han är en värdig efterträdare. Gick därifrån till möte med bokförlaget. Killarna var solbrända och såg ut som hälsan själv, sammanlagt. De hade en del förslag, i marknadsföringsväg och sånt. Jag sa ja till några och kanske till andra.

Vad borde du göra? Förutom artiklar och bokkapitel jag åtagit mig att skriva? Gå till gymmet, jag är helt förslappad. Alltså verkligen. Jag måste sluta med gamla meriter (“Förut sprang jag 2,5 mil i veckan”) eftersom det är så uppenbart att det var länge sedan nu. Jag är som den patetiska Glory Days-snubben som bara vill prata high school-tider när han var bra på baseball.
Jag borde lägga blommor på pappas grav också. Inte så mycket för min egen skull men för pappas frus skull, hon går dit ofta och måste känna att hon är den enda som bryr sig.
Ja, så borde jag gå in ett par svindyra skor. Jävla skitskor. Köpte den från ATP, de är enormt dyra men vackra. Men så hårda att bara på den lilla promenaden härifrån till lakritsbutiken där jag hämtar paket fick jag skavsår så djupa att det krävdes kompress och plåster, och innelädret är fortfarande färgat med blod. Jävla skit. Jag provade tricket med våta strumpor i dem, gick omkring i lägenheten med det. Men det blir ju trist efter ett tag, fötterna känns slemmiga. Skorna blev lite mjukare men fortfarande oerhört obekväma. Vilket slöseri med pengar.
Jag borde läsa också, såklart. Den där högen med böcker som kan delas in i två kategorier: a) verkar spännande och b) bör läsa. Jag vet inte om det är för att jag läst faktalitteratur så mycket nu i och med bokskrivande, men jag kommer inte igång med högen. Jo, jag har väl som smått börjat lite på My name is Lucy Barton och den verkar lovande. Läste första novellen i en samling som heter Virgin and Other Stories som i någon tidning sades behandla sex och sexualitet på ett nydanande sätt. Bah! Läste första novellen, blev besviken och kände ingen lust att fortsätta.
Ja och så borde jag börja laga middag.

Kommer jag göra något av detta? Möjligtvis middagen.

Mittemellandagar

Just nu vill jag bara vara själv. Stänga in mig på min kammare, sortera saker och hålla sinnet helt rent och organiserat. Närapå tomt.
Sortera, sortera. Tankarna i schack.

Jag orkar inte gå ut, framför allt orkar jag inte träffa folk. Jag försöker skriva och jobba men det är som att flytta en bil med rep. Det går segt. Jag har saker att göra men stirrar bara på ToDo-listan medan jag äter frukost. Jag får korr och feedback på bokmanus och öppnar dokumentet för att sätta igång. Slår igen datorn och börjar rensa köksskåpet istället. Har jag de mest välrensade och välorganiserade skåpen på Södermalm? Inte omöjligt.

Funderar på att gå på bio men ser ingenting som lockar på SFs repertoar. I den mån jag ens fattar vilka filmer som visas eller inte på repertoaren eftersom deras hemsida är så imponerande usel. Varför lista filmer som har premiär i november medan man scrollar bland filmer som är aktuella nu?

Ska det vara så svårt att göra ingenting?