En bön

Det finns en sak jag önskar mig mest i hela världen. Jag vet inte riktigt vem jag riktar min önskan till men så här sent på kvällen medan sömntabletterna verkar känns det som en kosmisk fråga. Någon man ställer till universums makter i en akt av hopp och desperation, någonting man hoppas att någon kraft långt bort men tillräckligt nära ska fånga upp och åtgärda.
Jag har egentligen bara en önskan och det är att få andas fritt, djupt, anständigt och normalt utan ångest.
Det är min enda önskan.
Att inte varje dag, varje sekund, känna det där trycket över bröstet som aldrig lämnar mig ifred. Nu kan det visserligen variera i storlek och intensitet. I vikt. På morgonen känns det i regel tyngre än sent på kvällen när jag tagit mina lugnande. Men det är aldrig helt borta. Och min önskan, över alla andra önskningar, är att det ska försvinna.
Därför kastar jag nu ut den i universum, under sömntablettspåverkan, och bara önskar och hoppas och önskar och hoppas att man någonstans ser mig, känner mig och hör mig och tänker det där är lätt ordnat. Hon behöver ju bara leva så försvinner det. Hon behöver vara acceptera att hon är sin egens bästa vän. Att hon alltid kommer att vara ensam, att hon alltid kommer att ha vänner men aldrig vara någons högsta prioritet. Acceptera detta och lugnet skall komma till dig.

You can always go…

…downtown!

Vilket var precis vad jag gjorde. Lät mig dras med och visas runt i downtown av Josie som är en sann ambassadör för området hon bor i. Hon tog uppgiften på största allvar och hade till och med skrivit några cue cards i stil med “250 000 människor jobbar i downtownområdet” och “Spring street har flest konstgallerier i hela LA”.

Så rart att jag nästan fick en tår i ögat.

Vi började på Bukowskis gamla stamhak Cole’s där “the French dip” (rostbiffmacka som doppas i köttbuljong) kanske, eventuellt kan ha uppfunnits.

Josie visade Skid Row “där fångarna släpps av när de blir fria” och andra spots innan vi avslutade kvällen på Würstkuche där jag varit förut. Ingenting, inte ens en skyld, skvallrar om att inuti industrilokalen sitter hipsters, turister och konstfolk och äter gourmetkorv längs långsbord medan en dj spelar. På menyn finns både klassiska korvar (bratwurst), lite mer avantagarde (spicy, äpple, fänkål) och helt enkelt tossiga (kanin och orm). Jag tog en utsökt italiensk vegokorv.
Och vill man ha någonting till, förutom tillbehör som sauerkraut och karamelliserad lök, så finns det pommes med dip. Ingenting annat.

Jag älskar det förstås och skissar i detta nu på hur man kan öppna en filial i Stockholm. Kanske ingå samarbete med Taylor & Jones? Jag tänker Hornstull. Tänker jag fel?

Idag har jag skrivit detta

“Det var första men inte sista gången åsneskriet skulle komma att verka till Jim fördel. Under hans liv skulle det komma att ge honom framgångar och ta honom till spännande platser både bildliga och konkreta men det skulle också leda honom till en del upplevelser han helst hade undvikit, om valet hade getts. Hur mycket kunde en enda, central händelse påverka en persons liv? Prins Ferdinand och skottet i Sarajevo, fick de lära sig i skolan, utlöste en händelse som sedan utlöste en annan och som till slut satte hela världen i krig. Kunde detta ha undvikits om skytten aldrig träffat sitt mål? Och kunde Jims öde ha sett annorlunda ut om han aldrig någonsin upptäckt sin förmåga att härma en åsna?

Frågor man aldrig kan få svar på naturligtvis men som tål att ställas. I synnerhet när tiden är inne i en människas liv då livet inte längre känns som någonting som väntar runt hörnet utan tvärtom är någonting som pågått hela tiden medan man varit upptagen med annat. Jim hade uppnått det som populärt kallas medelåldern innan frågorna dök upp i huvudet och störde tillvaron. Hade han insett vad hans förmåga att härma en åsna skulle komma att göra med honom, hade han då öppnat munnen och låtit ljudet komma ut?”

Åsneprinsen, inte åsnepojken

Äter på peruansk restaurang med några amerikanska vänner. De frågar mig vad min nya bok handlar om och de ser mer och mer frågande ut ju mer jag förklarar. Jag börjar svettas och vrida på mig.
“Den handlar om en kille som kan härma en åsna…Ljudet alltså”.
“Okej? Det låter…intressant. Vad händer sen?”.
“Sen blir han ofrivillig talesperson”.
“Okej, och vad händer sen?”
“Sen blir han med i ett hårdrocksband”.
“Okeeeej…men vad är det generella, liksom, temat? Är det liksom…utanförskap?”
“Alltså det är en uppväxtskildring”.
“Okej. Och han är en åsna?”
“Nej, han härmar en åsnas läte”.
“Okej, varför?”
“Det är hans talang.”
“Träffar han ingen tjej?”
“Jo. Det också”.
“Så…det är typ en kärlekshistoria?”
“Det är mer lite kärlek men mest handlar det om honom. Och hans åsneljud”.
“Och den heter Åsnepojken?”
“Åsneprinsen”.
“Okej”.
“Ja”.
“Hm. Well, säg till när den översätts till engelska…”.
“Ja. Det ska jag”.

Malibu

Åkte till Malibu idag med R för att vi kände för en liten utflykt. Tog med oss datorerna och sitter nu och jobbar bredvid varandra på ett café.
Malibu är roligt. Man riktigt dundrar in i området och tittar man åt vänster ser man surfare i vattnet, drakar i luften och unga flickor och pojkar i flipflops och linnen. Tittar man åt höger ser man de tysta kullarna med de insprängda husen, vissa stora som shoppinggallerior. Hur gör de om de behöver en liter mjölk eller kommer på att de saknar kattsand, tänker jag? De måste sätta sig i bilen, leta sig ned längs de kringelkrokiga vägarna för att sedan hitta en mataffär i närheten vilket jag inte tror är det enklaste.

Mitt emot mig sitter en farbror och en ung man med stort huvud och diskuterar Jesus. Jag har ätit en pain au chocolat. Hade ångest i morse men det är bra mycket bättre nu.

Trashkväll i Hollywood och uppgörelsen med mitt undermedvetna

Sov sent efter en kväll i Hollywood, på The Roosevelt.
Hollywood är verkligen inte det man tror att det är. Trashy, scientologstyrt och med en svag doft av marijuana i luften. Men The Roosevelt är fortfarande kul, speciellt baren The Spare Room som ligger helt gömd och som man får leta lite efter men när man väl hittat den kommer belöningen: bruna chesterfieldfåtöljer, spelbrädor på borden och – tada! – en bowlingbana.

Tog sömntabletterna sent på kvällen och sov därför till tio. Drömde samma grejor igen, att jag letar och jagar men till slut ger jag upp och kastar mig framför ett tåg. Vilket också är dumt för det är en av de sista självmordsmetoderna jag skulle ta till. Mitt undermedvetna har som vanligt fel.
“Ge drömmarna en annan mening istället”, skriver terapeuten. “Var din egen regissör”. Jag gillar idén och fattar vad han menar och vill åstadkomma men det är svårt när jag så väl vet vad drömmarna betyder.
“Det finns så många lösningar, du vet kanske inte just för stunden vilken du skall välja. Men jag vet att du kommer att välja en bra lösning”, skriver han tillbaka.

Den andra kusten och på andra sidan drömmen

“Så det är så här folket på östkusten lever?”, sa jag till R medan jag åt mitt livs första lobster roll. En slags varm korv med bröd fast hummer istället för korv.
Genier därborta på andra kusten.

Vi åkte till en skön skaldjursrestaurang i Hollywood.

En sen middag. Precis vad jag behövde efter några nätters riktigt dålig sömn med massor av mardrömmar som i stort sett går ut på att jag är i en folkmassa någonstans, som i en skolkorridor eller på en tågstation, letar efter någon som försvinner eller flyr, tills jag kastar mig framför tåget eller blir nedtrampad av folket. Det krävs ju knappast ett psykologiskt geni att inse att detta handlar om ensamhet och övergivenhetskänslor. Mina specialare.

Så efter en sen middag sov jag visserligen gott, full med hummer, chowder och sömnpiller, men vaknade darrande (ingen överdrift – vaknade darrande) ur en mardröm igen som gick ut på att jag blev nedtrampad i min jakt på min vän. Eller före detta vän.

Den oklara definitionen

Är lite oklar över vad och hur men plötsligt är jag ägare till inte bara ett utan två Prada-plagg. Gick in i en Prada-butik (första mysteriet), de hade satt ned priserna (andra mysteriet) och jag tänkte “Släpp lös din inre Alexa Chung nu” och provade en ljuvlig kjol och en underbar klänning. Jag tänkte “Den här pastellgröna klänningen med Peter Pan-krage är något Alexa skulle kunna ha” och det blev liksom biljetten. Ingen återvändo efter det.

Nu är jag alltså en sådan som är rädd att kolla senaste kontoutdragen och börjar ljuga för mig själv. “Nu behöver jag aldrig mer köpa en kjol i hela mitt liv” och “Den här klänningen kommer jag att använda varje dag, den ska bli mitt signum” och liknande.

Identitetskris.

Kickin’ it old school

Tillbaka från ett dygn i Palm Springs. Tillbringar alltså just den natten då det är jordbävning på ett andra klassens hotell ungefär två timmar bort från LA. Kände ingenting med andra ord, jordbävningen nådde oss inte. Känns lite snopet.

Palm Springs är ju annars lite västkustens svar på Boca Raton i Florida, det vill säga fullt med pensionärer. Restaurangerna är typ tomma vid sex, då går panchona hem och sover. Hade inga problem med att, än en gång, få ett bord på Melvyn’s som är Frank Sinatras gamla hangout och där hundraåriga servitörer flamberar saker med old school-namn som Steak Diane vid bordet. Vår kypare hade jobbat där i fyrtiotvå år och var bland de yngsta.

Hur är humöret annars? Jag har helt gett upp grejen med att stå emot medicinen och tar en tablett varje dag istället och så får det vara som det vill med den saken. De gånger jag varit morsk och stått emot har jag känt en försämring så nu struntar jag i allt vad beroende och nederlag heter och bara knaprar på och det är väl allt ni ska behöva betungas med för tillfället.

De fem bästa kaliforniska ljuden

1. En cirkulerande helikopter.
2. Tjejer som säger “gelato”.
3. Vattensprinklers om kvällen.
4. Yougurtmaskinens hummande.
5. Farbrorn vid Al’s Newsstand som alltid säger “How YOU doin’?” när man går förbi.