Efterlysning!
Jo, men på förekommen anledning kan man väl säga så gör jag som jag alltid gjort: går all in på det som för tillfället slukar mig och skriver om det varhelst jag kan.
Just nu är det gymmet som fascinerar mig mest.
Därför: jag efterlyser era gym-stories. Berätta om någon märklig, rolig, jobbig upplevelse på gymmet.
Berätta om någon karaktär ni stött på bland löpband och maskiner eller i omklädningsrummet.
Har ni gjort bort er på gymmet?
Har ni sett någon göra bort sig på gymmet?
Har ni en solskenshistoria från gymmet?
Finns det något på ert gym som stör er, fascinerar er eller piggar upp?
Jag vill ha allt.
Stora paketuppdateringen
Så kom den till slut. Lådan med sex och ett halvt års Kalifornienliv (i alla fall som halvtidsliv). Jag visste att han inte skulle ha packat den särskilt väl, det ligger liksom inte för honom. Jag blev ändå glatt överraskad att porslinstallrikar klarat resan i den kantstötta lådan.
Även om Postnord orsakade känslosvall, snodde tid av mig och höjde min stressnivå gånger tio så torr jag att jag kan tacka dem för en sak. Efter allt bråk och krångel så skiftade mina känslor kring lådan. Innan fruktade jag den, på grund av det definitiva med att alla de där sakerna som alltid väntat på mig i Kalifornien nu inte längre väntade på mig. Jag fruktade känslorna det skulle orsaka. Den där uppgivna känslan av ett slut. Känslan av “aldrig mer.”
Men PostNords krångel skiftade känslan, ersatte den med irritation och sedan – faktiskt – lättnad när den väl kom. Det blev inte lika farligt som befarat att öppna och sortera.
Det är en sorglig känsla, det finns ett vemod. Jag är mentalt ankrad här i Sverige (fysiskt också, såklart) men det känns inte som en avlägsen värld. Inte på samma sätt som några tidigare förhållanden, som känns som någonting som hände någon som var som mig för så länge sedan att ingen minns detaljerna, allra minst jag.
Nu är tallrikarna här. Jag tränar i mina gamla träningstajts som har varit med på åtskilliga yogapass. Sammanfattningsvis: PostNord, ni är värdelösa. Men jag hatar er inte.
Träningsvärk och annan värk
Har jag nu gått till gymmet tre gånger på fyra dagar i hopp om att en person jag hälsat på ungefär tre gånger ska vara där? Ja.
Har jag därför nu träningsvärk från helvetet? Ja och nej. Benen värker men jag har varit med om värre (se tidigare inlägg om benpressen).
Saker man gör när man får nycker. Får ni nycker? “Engageringsanfall” kallade en klasskompis det. Hon sa att jag fick sådana och det stämmer, jag blir intresserad av någonting och ägnar all vaken tid åt detta oerhört specifika ämne – tills jag tröttnar. Det spelade nog in lite grann när jag sökte till antropologikurserna. Hela A-kursen handlar om metod, fältstudier och hur man blir en “deltagande observatör”. Fortfarande tycker jag att “fältstudie” och “deltagande observatör” är två av de mest poetiska uttryck som finns.
Jag kan inte säga att är något av dem på gymmet dock.
Däremot är jag just nu väldigt intresserad av gymmet som mötesplats. Ja, ett väldigt torrt sätt att uttrycka sig på. Jag försökte förklara det för A som lyssnade med ett halvt öra. Det här med att just på gymmet har man bara en enda referenspunkt: man går och tränar. En referenspunkt till: man bor möjligtvis i närheten, det vill säga i samma område. Troligtvis. Men det är allt.
Utanför gymmet kan det finnas flera saker, ens kläder ger vissa signaler. Hur man pratar också.
Det är precis därför det är så svårt att köra igång Tinder-samtal ibland, när det inte finns en enda markör. Bara en bild på ett ansikte ger ingen ledtråd, ingenting att hänga upp samtalet på – annat än utseende och kanske plats.
Säga vad man vill om män som poserar med fiskar men de bjuder i alla fall på ett samtalsämne.
Jag är inte på Tinder, för övrigt, men ni fattar poängen.
Därför: allt man kan prata om med folk på gymmet är ju gymmandet i sig. Hur ofta, hur mycket, vad för slags. Det är den enda gemensamma nämnaren.
Detta är spännande för att nu – efter hur många år? – har jag börjat slå mig i slang med folk. Och det är i det närmaste spännande att efter att ha sett någon i tajts och linne i tre, fyra års tid snappa upp att hen jobbar på resebyrå eller som lärare eller vad det nu kan vara.
Tänker på gymmet som mötesplats och hur kroppsfokusen gör den ärlig och rent av demokratisk. Alla blir röda och svettiga på gymmet, och kroppen är “on display” så att säga. Här finns inte utrymme för försrpång i form av makeup eller snygga kläder. Även de mest dyra och sofistikerade gymkläder blir svettiga.
Så kände jag förresten under min sommar i Miami. Det var demokratiskt för att det var så enormt varmt och fuktigt att alla gick runt osminkade och svettiga. Jag slutade tvätta håret och bar hatt.
Hur som helst. Det motsägelsefulla i det är ju att trots att kroppen är fokus så är det helt fel approach, skulle säga förbjudet, att prata om just kropp. Att berömma muskler (det finns flera kvinnor på mina pass som har enormt vackra armmuskler) är inte alltid cool. Man får berömma tekniken och styrkan istället. Också det demokratiskt. Jag kommer aldrig lyfta lika tungt som männen i gruppen men jag kan ha minst lika fin teknik.
Vilket leder mig till att jag pratade med en tjej i omklädningsrummet, vi hejar på varandra för vi går ofta på samma pass. Hon tränar mycket. Jag frågade mig om PT, hur jag tycker att det funkar. Hon frågade om jag hade satt upp mål med dem och jag sa att det hade jag i början men nu har jag nått dem.
Detta hade inte riktigt slagit mig. Men så är det. Hon frågade igen vad målet nu var. Jag sa att jag ville ha snygga armar – som hennes. Hon sa okej så mer visuellt synligt mål.
…och jag inser att det är där jag är nu. Bortom teknik och maxvikter. Till de visuellt synliga målen.
Är det inte en allegori så säg? Först lär man sig hur, sedan lär man sig sin gräns och att pressa den. Sedan har man lyxen att bara polera ytan.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments