Så kom den till slut. Lådan med sex och ett halvt års Kalifornienliv (i alla fall som halvtidsliv). Jag visste att han inte skulle ha packat den särskilt väl, det ligger liksom inte för honom. Jag blev ändå glatt överraskad att porslinstallrikar klarat resan i den kantstötta lådan.
Även om Postnord orsakade känslosvall, snodde tid av mig och höjde min stressnivå gånger tio så torr jag att jag kan tacka dem för en sak. Efter allt bråk och krångel så skiftade mina känslor kring lådan. Innan fruktade jag den, på grund av det definitiva med att alla de där sakerna som alltid väntat på mig i Kalifornien nu inte längre väntade på mig. Jag fruktade känslorna det skulle orsaka. Den där uppgivna känslan av ett slut. Känslan av “aldrig mer.”
Men PostNords krångel skiftade känslan, ersatte den med irritation och sedan – faktiskt – lättnad när den väl kom. Det blev inte lika farligt som befarat att öppna och sortera.
Det är en sorglig känsla, det finns ett vemod. Jag är mentalt ankrad här i Sverige (fysiskt också, såklart) men det känns inte som en avlägsen värld. Inte på samma sätt som några tidigare förhållanden, som känns som någonting som hände någon som var som mig för så länge sedan att ingen minns detaljerna, allra minst jag.
Nu är tallrikarna här. Jag tränar i mina gamla träningstajts som har varit med på åtskilliga yogapass. Sammanfattningsvis: PostNord, ni är värdelösa. Men jag hatar er inte.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments