Cirklar

Jag sms:ar med O. Fattar inte hur han alltid ser ut att vara i så god form. Men han är ju gammal dansare, kanske sitter sånt i. En gång vältränad, alltid vältränad?
Ingen aning.

Det finns en alldeles särskild närhet mellan två personer som följer – och älskar – samma tv-serie. Ett band. Undrar om det är en modern grej? Kände man samma sak med någon som älskade The Cosby Show eller som också höll på att läsa Virginia Andrews? Eller vad som nu gällde innan bingewatching och tv-konnessör blev ett yrke.

När jag och min fina fotbollskille sågs för första gången började vi kolla på amerikanska Gift vid första ögonkastet. Ett sånt genidrag av mig att föreslå det! Vore jag dejtingcoach skulle det vara mitt främsta råd till alla trevande därute. När vi diskuterade paren diskuterade vi ju egentligen våra egna tankar och förhoppningar kring ett förhållande.

Hur som helst. Inte nödvändigtvis samma med O men närheten håller jag ändå fast vid. Hur man delar ett projekt, delar känslor kring tv-personer som nästan bli vänner. Just nu är Ted Hastings min främsta vän, det är honom vi sms:ar fram och tillbaka om nu när nya säsongen (av Line of Duty, världens bästa polisserie – jag är seriös).

Och folk får fan komma och gå i mitt liv som de vill. I slutändan är det de som är kvar som är kvar. O är en av dem.

Om våren städar man

Träffar Emily och vi går och handlar våfflor av Sofia som huserar i en kiosk i en park. Vi sitter ned och under tio, femton minuter upplever vi sol, mulet och snö. Och sedan sol igen.

Det är ljusare hemma nu. De nymålade väggarna, det där barskåpet jag förhoppningsvis blir av med på auktion. Allt jag ser vill jag förändra. Sideboarden av teak som jag alltid gillat ter sig så ordinär, ganska tråkig. Ser mig om och är knappt nöjd med någonting jag har faktiskt. I möbelväg. Inte klädväg heller direkt.

Jag vill ändra allt. Jag vill bo elegant och pampigt, inte som nu i ett antikaffärs-krypin. Ugh. Kliar i hela kroppen. Rensa, rensa.

Vårvindar som svänger

En viss melankoli har infunnit sig. Inte så pass att jag tappat något fotfäste eller så, men en stadium av att ligga vaken mitt i natten trots en blygsam dos lugnande och en generös dos sömntabletter.

Ibland är känslan av misslyckande diffus, det måste inte vara något konkret. Men känslan av att man slagit in på fel stig, sagt något som förstorats upp och nu vuxit sig större än hanterbart.

Är på påskmiddag, frågar efter någons syskon och minns inte att denne är död. Ingen stor grej kanske, jag vet inte. Jag ber om ursäkt. Men det känns ändå som toppen av ett isberg, åsikter och reaktioner som målar in mig själv i ett hörn jag inte kan komma ut ifrån.

Luddigt? Ber om ursäkt även för det men jag försöker med flit att hålla de konkreta exemplen ute så att jag inte gör det igen.

Det är något med minnet också. Både närminnet och det andra. En plötsligt flashback av att något har eller inte har hänt tidigare. Har jag läst situationen helt fel?
Människor jag möter som kramar mig och jag känner inte igen dem, jag har ingen aning om vilka de är. Och när jag tvättar håret försöker jag komma på vad jag gjorde igår och vad jag gjorde i förrgår.
Något händer i mitt undermedvetna. Jag drömmer om död och förlust, vaknar och hoppas att melankolin bara hör drömmen till men den sitter i.

Det som varar från till påska

Vad håller jag på med om dagarna? Jag stökar runt i lägenheten, räknar ut skatten, äter för mycket bröd och planerar att röra på mig mer.
Däremellan skriver jag lite artiklar av varierande dignitet. Och försöker hålla Fifty Scents vid liv.

Men förutom det så gör jag till synes inte mycket men det är oerhört produktivt. Läsa, anteckna, begrunda, känna. Ja, jag skriver ju en bok som kommer i höst. En essäsamling vilket är ett fantastiskt soft format, det är som kolumner eller tyckargrejer fast längre och mer resonerande. Som blogginlägg, haha!

Träffar en granne i tvättstugan där jag står och väntar, lite halvsur, eftersom hon glömt sin tvättid och jag inte kommer in. Hon ursäktar sig, vi småpratar och hon frågar vad jag gör förutom att skriva. Jag fattar inte frågan men inser att det är den där gamla grejen som dyker upp då och då när jag pratar med 40- och 50-talister. Det där med att man ska ha ett yrke och en utbildning. Har egna släktingar i den generationen som varken läst mina böcker eller artiklar av den anledningen: de känner ju mig, de vet ju att jag inte är utbildad journalist. Eller författare. Och författare kan ju förresten vem som helst bli idag, man kan ge ut egna böcker hur lätt som helst.

Oh well. Vad jag menar är att min tid just nu går egentligen till att göra precis motsatsen till det där. Att läsa och skriva om något jag tycker är kul och intressant. Ibland får jag påminna mig om att jag är lyckligt lottad, ibland den totala motsatsen där också: jag är fan inte lyckligt lottad, jag har jobbat för detta. TROTS den där ännu inte utdöda inställningen om yrkestitel och utbildning.

<3 Stockholm <3

Man blir varm, glad och stolt över Stockholm ändå. Stoiska huvudstadsbor som tar det lugnt, håller huvudet kallt och agerar som man ska enligt protokoll. Några står till och med och sopsorterar under pågående utrymning. De verkar i och för sig befinna sig en bra bit från dådet.

Det smärtar mig så oerhört att läsa om de omkomna och skadade. Rumänskan som var 83 år, som tillbringat de senaste åren av sitt liv utanför allting. Utanför samhället, utanför sitt hemland och utanför Åhléns.
Och den elvaåriga flickan, och hunden. Och de andra. Paniken de måste känt i sina sista livsögonblick.

Idag rear Åhléns ut rökskadade varor. Folk blev och blir arga och tycker det är makabert men jag måste säga att jag är tacksam för att Åhléns finns och fanns för folk att snabbt slänga sig in i och ta skydd? De fick ju ta en väldigt smäll de med, i symbolik och faktisk skada. Sedan kan man ju välja sina ord. “Rökskadade”, till exempel. Där gör ord skillnad.

Själv var jag hemma och följde nyheterna minut för minut. Det har klagats på “media”, i synnerhet gammelmedia, och man har sagt att rapporteringen var sensationell, överdriven och spekulativ. Det var inte min uppfattning. Jag följde Aftonbladet.se eftersom de alltid sätter ära i att vara först. Jag ignorerade visserligen deras tv-sändningar men övrig rapportering tyckte jag var saklig och bra. Man delade upp nyheter i “Detta vet vi” och “Detta vet vi inte” så att till och med troll skulle kunna förstå. Under “Detta vet vi inte” stod länge “Vem gärningsmannen är”.

Utländska vänner hör av sig. Tim i Belgien säger att han tänder ett ljus för oss, min kille anropar mig svintidigt på morgonen (för honom) och säger att också hans mamma frågat om jag är ok. Min amerikanska vän i LA skriver att hon känner att Stockholm blev antastat så fort deras nuvarande presidentdjävul tog namnet i munnen, det blev som en förbannelse som slog in.

Jag vaknar upp i ett Stockholm som jag beundrar och känner stolthet inför med en ny vetskap om att Saker Fungerar. Och det är ytterligare ett skäl till att jag inte har några som helst planer på att flytta.

Hjärtats oberäkneliga (och idiotiska)

Men varför gör man det?

En lugn kväll, snart läggdags. Man får ett infall, skriver in hans namn i Google.
Ser att han är sambo numera. Hund också. Måste vara sambons, kan inte tänka mig att han skaffat hund.
Sambon är en hundägare, som jag också vill vara. Vad mer är hon som jag också vill vara?

Varför gör man så här? Jag säger “man” eftersom jag gärna vill tro att det inte bara är jag som håller på och idiotar så här.
Han är den där som inte försvinner, som inte släpper. Andra bryr jag mig inte om.

Hur blev han den?

Dels tror jag att det handlade om tajmingen och situationen. Jag hade precis fått huvudet över ytan igen, jag kunde få luft. Jag hade fortfarande en del ångest men när jag var med honom försvann den. Jag minns att jag också sa det till terapeuten jag såg då, han som såg ut som Alfred Molina.
“Är det inte vanskligt att ångesten försvinner och jag blir lugn, tack vare någon annan?”.

Han sa att det är ju så. Vi fungerar så. Men självklart är målet att lugnet är mitt och ingen annans.

Han gav mig hopp. Terapeuten också men främst killen som nu är sambo. Han som hade rara öron och sov i vitt linne.
Han gav mig hopp om att jag skulle kunna bli lycklig igen (vilket jag blev), lugn igen (vilket jag blev) och nyfiken och modig igen (vilket jag blev).

Så han har väl, med hjälp av någon glitch i matrix, kommit att stå som en räddare och riddare av allting gott och levnadsvärt i min ärthjärna?

Jaja, nu är han sambo och ser aningen tröttare ut på bilderna jag får fram. Det tycker jag mig se. Men vad vet jag? Herregud, han kanske bara var trött den dagen, bilden kanske togs på morgonen. Man ska inte hålla på! Spekulera och låta tankarna skena. Här är en tanke: hur snabbt färdas en tanke från en annan? Talar vi ljusets hastighet, det gör vi väl?

I alla fall hoppar man ju från “vi googlar hans namn! Det är en svinbra idé!” till att känna någon slags blandad obekvämlighet över att han har hund såhär strax innan sovdags.

Avgå hjärna.

Luft och distans

Då befann man sig plötsligt på flygplatsen då, mindre än en timme bort från att dåsa bort i luften någonstans över Atlanten.
Försöker att stanna upp och andas. Nej, ingen panik. Det var ett tag sedan jag kände panik (peppar, peppar). Men en viss oro, den typ man ibland känner innan man ska sova. Man vet att det inte finns något annat att göra i Just Den Stunden annat än att sova, och dessutom är man trött också, men kroppen vägrar lyssna på det örat.

“A kommer väl bli glad nu när du kommer hem igen?”, försöker svägerskan rart.

Jag bodde i Belfast ett år. Ett i efterhand helt värdelöst beslut och ett av mina sämsta år någonsin. Men jag hade ett genuint och ärligt uppsåt, jag ville verkligen föröka bo där. Etablera mig, bo där långsiktigt.
De resorna rev i mig. Hem till Sverige, hem till Belfast. De rev i mig, jag grät varje gång.
Muskelminne? Ja, i viss mån tror jag nog det.

Jag saknar kusten. Jag lämnade den för fem, sex dagar sedan och jag saknar ljuset. Både det som silar in i lägenheten på morgonen och det som kikar fram och rullar ned över de gröna kullarna.

Jag har en van reserutin, inarbetad sedan så många år. Jag reser i mjukbyxor och lager av tröjor. Jag har glasögon, inte linser. Jag ser ungefär tre gånger sämre ut än jag vanligtvis gör. Men idag när jag tvättade händerna och såg mig själv i spegeln tänkte jag inte så. Mitt hår är ljust av solen, min hy mår sommarbra.

“A kommer väl bli glad nu när du kommer hem igen?”. Ja, men vet du. Det tror jag faktiskt att han blir. Och jag med såklart.