Segwaykillen

Han är typ tio år. Han bossar över Segwayerna. Man får stå på kö, man måste ha hjälm. Han visar för kidsen före i kön hur man gör.
“Du lägger tyngden på mitten av kroppen…så här.”
“Man åker framåt genom att luta sig fram på Segwayen…så här”.

När det är vår tur säger lillkillen “Hörde ni på när jag förklarade reglerna för de andra?”
Jag ljuger tioåringen rakt upp i ansiktet och säger “Ja”. Mattias säger också “Ja”.
Tioåringen är en slug jävel, han ser igenom oss och säger därför “Okej, hur långt mellanrum ska man ha då”?. Han ser direkt att Mattias är den vekaste av oss. Mattias ser det också, han viker sig direkt och kvackar “Jag vet inte!”.
Knäckt av tioåringen.
Jag chansar på “två meter” och säger det med all pondus jag kan uppbringa.
“En till en och en halv meter” triumferar tioåringen som precis satt dit oss.
“Det är ju som två meter”, kontrar jag.
“Lyssna när jag går igenom reglerna”, säger han.
Jag himlar med ögonen.

“Och åk inte – inte – på några av guppen i banan. Alltså det är för er egen skull, det är av hälsoskäl”.

Efteråt kommer jag på mig själv med att motvilligt beundra lillkillen, känna nästan vördnad. Han har framtiden för sig.

Den kolhydratiga dagen

Dagen har fyllts av tomma kolhydrater och testosteronstinna män i medelåldern. Jag var på ett jippo för filmen Bilar 2 där det bjöds på revbensspjäll som grillades i stora oljefat, och tårta i form av bilarna från filmen. Festligheterna utspelade sig på go-carten i Hammarby Sjöstad. Racing! Kenny Bräck! Män i overaller med märken på! Ni fattar.

Jag vill inte verka otacksam men…
Note to tårttillverkare: skär ned på sockret! Det hade räckt med hälften. Du behöver inte ta mitt ord för det, det räckte med att kolla på barnen som åt av tårtan och direkt förvandlades till Cornholio.
Note to festfixare: Hade inte varm korv med bröd och en Pucko varit mer troget racerbilstemat än revbensspjäll grillade på oljefat? Jag vet inte, bara en tanke.

Nu till det viktiga: medelålders män som tränger sig före i go-cartskön. Medelålders män som måste, måste, måste vinna i go-cart. Medelåldersmän i pikétröja som paxar två go-cartbilar på samma gång och skriker “den är min!” när man närmar sig. Medelålders män som skryter (till sina fruar och till andra medelålders män i piké) om att de blev “varvsetta”, trots att hälften av “de tävlande” är under tolv år.

Ni måste tyvärr dö.

Jag, en modern Marie Antoinette

Det hela fortsätter. Det friterade bananskalet har blivit lite av min “Let them eat cake”. Låt bögarna ha sin festival på Sergels Torg, låt dem äta friterade bananskal.

Någonstans känner jag ändå ett visst ansvar för att det nu måste finnas friterade bananskal på Pride. Annars kanske någon blir besviken. Har ringt runt till diverse cateringföretag men de säger att det är för kort varsel, de kan inte hosta upp en friterad bananskal-vagn och tillstånd och allt bara sådär. Ringde Hälsovårdsmyndigheterna och frågade om jag kunde köra freestyle med bananlåda på magen men de sa nej.

Bra morgon!

Bra morgon på det hela taget. Aftonbladet skriver en helsida om tv-programmet jag jobbar med, jag kör typ tre minuter morgon-tv och hinner säga “friterade bananskal” av ingen anledning alls innan Pekka Heino ber me shut it. På väg in i studion ser jag Jacques Wallner. Blickar möts. Bra morgon på det hela taget alltså.

Folkets röst (via Kristofer)

Den elektriska ciggen

Nån som såg Real Housewives of Beverly Hills i tisdags förresten? När mediumet tog upp en elektrisk cigg och började fejkpuffa runt Frasier-fruns middagsbord?

Sug på den meningen ett tag.
Vissa kvällar älskar jag teve  mer än andra kvällar.

Lunch

…i Garnisonen är ett gissel. Runt elva börjar både jag och den andra researchern Sofia att leta. Vi ringer restauranger och frågar om dagens och får alltid det dystra svaret “Vi har sommarstängt” eller “Det är kokt torsk med äggsås”. Båda lika nedslående.

Har inte ätit så sorglig och nedstämd mat som den jag ätit i Garnosonen-området de senaste två veckorna. Min mage sörjer.

Det oskrivna bladet

Vissa tror att jag läser mycket. Andra tror att jag läser lite. Vad är sanningen, undrar ni. Hur ligger det till egentligen?

Kommer man hem till mig så ser man att min bokhylla är ytterst sparsamt fylld. Två hyllor med böcker bara. Ska man tolka detta som att jag aldrig läser en bok?

Nej, man ska tolka det som att jag inte ser något värde i att spara varenda bok jag läser. Man läser ju oftast inte om dem, liksom. Och jag tycker att överfyllda bokhyllor ekar koketteri av nåt slag. Jag sparar inte särskilt många DVDs heller, för den delen.

Har vi inte vandrat ned för den här stigen förut?

Nå. De senaste veckorna har jag läst Easter Parade av Richard Yates och Presidentens fru av Curtis Sittenfeld. Nu har jag ändrat titel på min roman som växer med en snigels hastighet. Den heter Junket Memories.

På engelska?
Ja, på engelska. Jag ska suga på ordet “Junketminnen” ett tag innan ja bestämmer mig.

Der analys

Mina två vanligaste drömmar är

a) om min far, där jag vaknar och för någon sekund tänker att han fortfarande lever.
b) att jag är tillbaka i gymnasiet, och alla andra klasskompisar gått ut för länge sen men jag bommar på prov på prov och får gå om igen.

Den första drömmen kräver ingen djupare analys, det är en ren och rak bearbetningsdröm som mitt undermedvetna kör. Men den andra, vanligt förekommande dröm, vad har vi för teorier om den? Hit me, jag kan ta sanningen.

En helg full av humor!

Gick på Big Bens ståupp igår. Det bästa man kan hoppas på när man går dit är att det ska vara genomuselt. Det tråkigaste är när det är mediokert, vilket det oftast är. Folk som skämtar (“skämtar”) om sina etniska ursprung, om hur de jobbar som förskollärare och tittar på barn och så vidare. Publiken är alltid väldigt trevlig, glad och förlåtande. Garv hela tiden. Men ibland något mindre garv, och då lägger de ofta till ett “Okej, det kanske var lite väl magstarkt för er…”.

En kille presenterades som “Här kommer en kille med väldigt udda humor” och en annan körde trubadurhumor, alltså tog fram en gitarr och sjöng “humoristiska visor”. Om man, som jag, undrat vad det blir av de där killarna som var med i HUMF på Universitetet och som såg uppträdandena i Gula Villan som en språngbräda i karriären, som bodde på Lappis och som varvade 20 p Praktisk filosofi med Statsvetenskap så stod svaret klart igår kväll.

Innan pausen sa MCn “Vi tar tjugo minuters paus så att ni kan köpa mer öl…när ni kommer tillbaka sen kommer det att bli helt cepeee!”