Mörkblå himmel, höstliga känslor

Jag har alltid gillat hösten. Visst, vem har inte det – i teorin?
Man tänker ljumma höstvindar, gula löv och lekfulla gummistövlar. Men i praktiken är det ofta regn, blåst, grådis och rusk. Och jag älskar det. Om Morrissey klär sig i svart på utsidan för att det är så han känner på insidan, ja, då säger jag samma sak om hösten. Det är mitt element.
Jag gillar hösten på utsidan för det är så jag känner mig på insidan.
Man klär sig som snyggast. Inte tunt och självmedvetet som på sommaren. Inte uppstoppat och styltigt som vintern. Utan snyggt.
Men först och främst: Man är förlåtande. Man tackar för en sommar som gått och försöker att ignorera den säsong som komma skall. Mindfulness och tacksamhet för nuet uppstår. Och den där lika delar tröstande som gnagande känslan av att ingenting någonsin förblir som det är.

En liten film från mig och Apoteket

Exklusivt för Jazzhands: Intervju med Fredrik Granath som sett alla avsnitt av Vänner minst tre gånger!

Hej Fredrik. Du ser om Vänner, alla tio säsongerna. För vilken gång i ordningen?
– Sedan serien slutade visas för tio år sedan har jag plöjt om alltihop tre eller fyra gånger. Det ska även erkännas att jag sett de flesta säsonger oändligt fler gånger än så.

Varför agerar du så här?
– Jag har länge planerat att göra ett nytt Vännermaraton, eftersom serien fyller tjugo i år. Exakt för tjugo år sedan idag visades det första avsnittet på amerikansk TV. Kan det bli mer lämpligt att dra igång idag? Jag tänkte också peppa litet inför Matthew Perrys nya serie The Odd Couple, som jag ser fram mycket emot.

Hemifrån hem

Botar sorg, botar allt med att beställa en resa till USA i november. Lägger mig raklång på sängen, blundar och ser hur jag besöker Farmer’s market och beställer en kopp te och en donut av den sura tanten i förkläde och liten pappershatt. Tar en Sobril och tänker, innan jag somnar, på att snart är jag där himlen alltid är blå.

Hos läkaren

Är darrig. Men inte lika darrig som förut.
Sover mycket. Men inte lika mycket som förut.
Tänker mycket.
Saknar mycket.
Kanske lika mycket som förut.

Valkompassen

SVTs Valkompassen säger mig att jag bör rösta F och MP i första hand. Ja, jag bor ju på söder trots allt. Så det kommer väl inte som någon överraskning menar jag. Men jag hade ändå hoppats på att bli lite överraskad, få reda på att jag sympatiserar med KD eller något annat otippat. Men icke. Samma, förutspådda svar. Jaja. Jag återgår väl till att dricka min soyadryck och läsa feministisk litteratur på Il Caffe då.

Detta är en teaser

Det här är vad jag gjort de senaste två dagarna. Spelat in film med och för Apoteket. Snart i en webbkanal nära dig…

Trashkonsumtion

Sådär ja, då har man konsumerat lite trash igen. Kände suget sticka till, som en hunger någonstans i hjärntrakten. Jag behöver min fix, behöver utmana skämströskeln som hos mig är så hög att jag går in i den. Jag skäms i stort sett aldrig när jag kollar på teve. Eller film. Så jag ser Paradise Hotel och sedan Colin Nutleys Medicinen. Är de jämförbara verkligen, tänker ni, i synnerhet om ni är min mamma eller annan kvinna i medelåldern.
Ja, för fasen. Säger jag.
Båda porträtterar en samtid fast på olika sätt. Båda tar upp frågan om sexualitet, och hur mycket sex man får be om innan man klassas som det ena eller det andra.
I PH har det redan skapats milda Twitter-rabalder om att Smail blir kallad “kung” när han säger att han legat med 300 tjejer medan Jasmine, eller om hon heter Natalie, självklassar sig själv som slampa innan någon annan hinner göra det, för att hon legat med 30 killar. Och någon säger att han tycker 30 är lite mycket för en tjej. Men sen blir det sex och åtrå bland tjejerna och killarna i alla fall.
I Medicinen, som ju handlar om en medelålders kvinna (Helena Bergström) som tar en medicin som gör henne mer självständig, är ett one-night-stand en markör för frihet, lust och ökad livskvalitet. När hon berättar för tjejerna på jobbet att hon haft en vild natt blir svaret “Good for you”. Den som reagerar mindre positivt är ex-maken (Thomas Hanzon) som på oklara grunder anser sig ha rätt att veta vad ex-frun har för sexuella relationer och antyder att det är omoraliskt av henne att ha några över huvud taget. Och sen blir den yngre killen imponerad av hennes nya, vilda stil och så blir det sex och åtrå.
I både PH och Medicinen är “sexig dans med annan kvinna” och “vilda nätter” de ultimata symbolerna för kvinnlig frihet. Den ena är en slags regisserad verklighet och den andra är fiktion. Den ena är riktad till en ung publik och den andra till en äldre. Men det spelar föga roll. Båda är trash.

Alert!

I morgon eller i övermorgon, beroende på hur skakad jag blir, så kommer en fullständig recension av Medicinen. Colin Nutleys nya. Jag skryter ju som bekant gärna med att jag aldrig skäms framför en ruta eller filmduk. Skämskudde existerar inte hos mig. Så jag gillar att utmana mig själv på den punkten. Har ju sett Angel och Änglagård 3 förut. Så nu är jag redo för Medicinen. Se trailen för ökad insyn i detta beslut. Varning för tungor.