Ett sk. radiofejs

Jag kan inte se mig mätt på den här sköna bilden som hamnat på P3 Populärs hemsida där de klistrar in bilder på deras gäster. Jag var gäst i onsdags.

Man talar ju ibland om “radiofejs”.

Quantum of Solace
Regi: Marc Forster
Med: Daniel Craig, Judi Dench, Olga Kurylenko, Gemma Aderton

BOND. Titeln syftar på två saker. Quantum of Solace betyder ungefär ”summan av all tröst”, och tröst är något James Bond är i behov av efter att ha sett sin älskade Vesper Lynd dö. Han är också i behov av hämnd, befarar M (Dench). Kan han verkligen hålla känslorna i schack?

Men Quantum är också namnet på en organisation med miljöboven Greene (Mathieu Amalric) i spetsen, vars ondskefulla plan går ut på total dominans av världens naturresurser.

Filmen är kanske den mest actionfyllda någonsin, men på bekostnad av en begriplig intrig, tyvärr. När de politiskt korrekta skurkarna (engelsmän och amerikaner) säger ”Men vi förklarade ju för dig vad Quantum är” vill man protestera högljutt. Gjorde ni verkligen det?

Bland ömsinta blinkningar till bland annat “Goldfinger” och “I hennes majestäts hemliga tjänst”, är det också en ny slags Bond vi numera har att göra med. Sängkammarscenen, så som vi är vana att se den, är reducerad till en verbal invit och ett snabbt klipp till Bond i bar överkropp. Kalla mig bakåtsträvare men jag saknar the good old days med långsamma nedläggningar mellan sidenlakanen och onda men enkla skurkplaner. Även om Daniel Craig är den kanske snyggaste och manligaste Bond världen någonsin skådat.

Caroline Hainer

Samma sak, samma sak…

Det här börjar bli löjligt. Idag sov jag till halv tolv. Jag kör en medelsömn på mellan tio och elva timmar varje natt fortfarande. Nu masade jag mig visserligen till Friskis igår kväll och cyklade lite och lekte med några maskiner men det kan inte förklara mitt abnorma sömnbehov.

Sorgbearbetning, säger terapeuten. Hon kanske har rätt. Och i helgen är det dags att besöka kyrkogården med famnen full av ljung.

Sorgen gör sig extra påmind eftersom två klockor har gått sönder. Jag gillar klockor, i synnerhet väggur. Jag har flera stycken trots att jag bor i en etta.
Pappa gillade att laga klockor så för honom hade det varit en glädjestund att få ta sig an mina två stannade urverk.
Nu ligger de här, livlösa, istället. Jag vet inte vad jag ska göra med dem. Det känns helt enkelt fel att gå med dem till en urmakare.
Men han kommer ju inte tillbaka.
Det är klart att jag vet det, men säg det till mitt hjärta. Eller min hjärna som fortsätter producera drömmar som går ut på att allt var ett missförstånd och att han visst lever, och snart kommer han hem.
Att ta med klockorna till en urmakare skulle liksom vara som att förskjuta pappa. Är det begripligt? Det är ju han som ska laga dem, ingen annan.

Jag är så trött.

Möte med trubaduren – ett år senare!

Ni minns väl vår vän “trubaduren”? Han som köpte en gura från Rusta och tog en gitarrkurs på ABF, som dokumenterades på Jazzhands? Ett år har nu gått. Vad hände sedan?

Hej trubaduren!
– Hej på dig tredje statsmakten! Kul att ses igen. (Ett ljud hörs, en robotröst säger “three pm“)

Vad var det där?
– Det var bara min talande klocka. Det var heltimnme så klockan sa till. Den gör det en gång i timmen.

Hur leker trubadurlivet?
– En gång trubadur alltid trubadur, men du menar förstås hur mycket jag spelar? Fysiskt alltså.

Du har rätt. Det är det jag menar.
– Vilket gig nämnde jag senast?

Midsommar förra året, så vitt jag minns.
– Det var ett jäkligt bra gig kan jag säga. Men efter det har det legat lite på is. Jag satt mest och spelade på min egen kammare midsommargiget. Gjorde väl en och annan spontan efterfest-plocka-fram-guran-och-jamma-lite.
Sen åkte jag ju till Thailand och levde lite backpackerliv. Det passar oss trubadurer, det passar vår själ. Bohem.
Så jag åkte dit. Tog dock inte med mig guran. Hörde att de hade billiga guror men jag hittade inga så då började jag tvivla och tänkte “hur ska det här gå” men så åkte min mammas man till en supermarket och tog med sig en fin gitarr tillbaka. Mycket fin! Finare än den jag hade innan. Mjukare strängar, vilket är bra om man inte spelat på ett tag.
Som tur var hade jag tagit med mig mina noter och sånghäften. Jag hade ändå lite tankar om att jag skulle sitta på en strand i solnedgången och spela gitarr. Så då övade jag lite varje dag faktiskt, för jag hade inte så mycket annat för mig. Jag klarade till och med spela i sista delen i gitarrhäftet! Där är det ju mycket mer avancerat. Jag klarade till och med att spela den här…vad heter den…det är nåt med Cornelis. Nåt avancerat.

Fantastiskt.
– Sen ska jagh säga en sak. Sen kom jag hem från Thailand och på julafton gick vi ut ett gäng och då kom en utmaning! Alla kom hem till mig och hade efterfest och då var Anja med, hon kan spela, så vi lirade ihop. Med åskådare! Grymt kul.

Och nu då?
– Jag fick en stämapparat av Lina som var skitdyr och alldeles för avancerad för mig så nu har jag inte spelat en del för jag inte lyckats manövrera stämapparaten.

Och framtiden?
– Ser ljus ut. Så fort jag köpt mig en ny stämapparat kickar jag igång igen.

Breaking News: Onsdag 11-15 i P3

Dags igen för Jazzhands medverkan i Styrelsen i P3. I morgon (onsdag) kl. 11.15.

Nysvenska ord, del ett.

Kristofer Ahlström använder verbet “fritzla“, som i “Jag planerar att flitzla hela söndagen”. Alltså “hålla sig undan”, “verka ostört” eller “gå under jorden”.
Jag tycker att det är bra. Andreas tycker att det är ännu bättre och tar det steget längre med denna språkutveckling, som jag helt och hållet stöder:

Fritzelsk -t -a

1. undanskymd, tillbakadragen, ljusskygg. Ex: “Han levde ett fritzlskt liv i en grånad timmerstuga i Norrbotten”

2. mörkläggande, lönn-, obskyr. Ex: “Hon agerade fritzlskt genom hela graviditeten, varför maken vid den plötsliga förlossningen kom att bli litet snopen“

3. att kombinera ingenjörskap och uppfinningsrikedom med färdigheter inom elektricitet och vvs. “Med fritzlsk smidighet gjorde han om de gamla entrédörrarna från Lidl till en fjärrstyrd garageport”

Skattar bäst som skattar sist

Ah!
Revisorn svarar när jag ringer. Jag gillar revisorn. Han är den mest fåordiga jag vet. Han säger “Jag var borta ett tag” och sedan “Jag skickade in siffrorna de bad om så det är klart nu” och sedan är samtalet över.
Effektivitet, stavas det.

Jag frågar inte om hans “solsemester” och han frågar inte om mina “siffror”.
Det är bra.
Vi förstår varann.

Och nu kan jag fortsätta handla saker på företagskontot och kalla det “representation” som om inget hade hänt.
Skoja.

Skattmasen flåsar vidare

..och apropå ingenting. Eller apropå mina skattebesvär så får jag rapporter via revisorns brorson att revisorn befunnit isg på sydligare nejder men “är hemma nu”.
Jag slappnar av.
Det kommer lösa sig.
Skatteverket har gett mig till torsdag att skicka in skumma siffror jag aldrig sett, men som jag tänker att min revisor sitter på. Det är mitt andra uppskov från Skatteverket. De har helt klart röd flagg på mig, helt klart. Revision nästa år, sätter min högerarm på det.
Ringer revisorn.
Inget svar.
Inget svar.
Inget svar.

FUCK!!!

New Jew in town

Tror stenhårt på den här looken i höst: “intellektuell judinna med släktingar inom läkarämbetet”. Glasögonen hittar man antingen på Urban Outfitters, prissänkta från 255 kr till 69 kr, eller på Buttrick’s, vid disken, i en låda som det står “Nördglasögon 20 kronor” på. Sämre kvalitet på bågen dock.

Jag är inte snål men…

Okej. Nu är det dags. Att köra den kanske mest klassiska stockholmsklagan någonsin. Men alltså, kan vi inte ta upp det här med “halva priset“-löftena på Hötorget en gång för alla?

“Vad kostar sparrisen?”
“Jag ger bra pris!”

Fem bananer (9.90 kg), kanske 300 g kantareller (19.90 hg) och fem sparrisar för “bra pris” blir 85 kronor, trots det utlovade “halva priset” på kantarellerna.

Jag vill ogärna släpa med mig en liten hushållsvåg in till stan men snart känner jag mig manad. De skinnar ju mig. Varenda gång. Är det underförstått att man ska pruta eller vad är det jag missar?