Jazzhands

Pengar

Lärdomen är att sitta ned i båten, någonting jag är rätt så bra på faktiskt. När det gäller pengar och jobba alltså. Jag skulle verkligen kunna ligga i mer, pitcha fler idéer och så vidare.
Jag kan inte förklara balansen men den finns där, har deklarerat nästan exakt samma summa de senaste fem, sju åren. Medan uppdragsgivarna har varierat och bytts ut.

Något jobb trillar in. En förfrågan om en möjlig förlängning på ett projekt når mig.
Jung har säkert ett ord eller en teori för denna balans. Ebb och flod är frilansarens lott, såklart. Så är det. Jag är van vid det, det är nog alla som frilansar. Men på något sätt verkar det plana ut till slut i alla fall.

Etiketter None

Allt jävla skit

Om vi förenklar det hela går jag runt med ständig oro och ont i magen för att jag inte kan göra världen till en bättre plats och den otillräckligheten spiller över på allt annat. Som att skriva.

Men det kan lika gärna vara det motsatta – jag är en otillräcklig skribent och detta gör mig också till en otillräcklig person i världen eftersom skriva är det jag gör, eller förväntas göra.

Då och då skriver jag en kommentar hos någon som skryter med sin nöjesresa och samtidigt skriver att de lever hållbart pga äter vegetariskt eller nåt. Det kommer alltid samma comeback: du då. Jag vet, svaret är att sluta kommentera.
Jag har inte rätten.

Jag går runt och känner mig så bedrövlig och otillräcklig. Jag är i USA just nu (och tro inte att jag inte våndas av flygresorna hit) där man inte återvinner, där inte ens Starbucks har en recycling bin.
Men eftersom jag flyger till USA två gånger om året så har jag helt förlorat mitt mandat. Jag får inte säga någonting. Jag klimatkompenserar för min resa (inte för att det minskar utsläppen) och betalar för biobränsle. Jag tackar nej till ALLA jobbresor: intervjua kändisar, besöka spa och fabriker som ska muta en med skönhetsgrejer. Jag tackar nej och hänvisar till mitt samvete.
Det framgår såklart inte och det är ingen ursäkt men det smärtar mig att detta betyder att jag förlorar min plats vid bordet.

Jag skriver brev till kommunen här i kuststaden i USA om att de åtminstone kan ha återvinningstunnor utanför bion – alla köper ju läsk och popcorn. De svarar att de ska se över situationen men att inget av vad de säljer kan återvinnas eftersom det smutsas ned med olja och sånt.

Förtvivlan igen.





Etiketter None

Olusten

Skrev till en kompis. Jag skrev att jag inte på något sätt är “under isen” eller någonting annat man brukar kalla det. Jag är okej. Inget akut mer en molande olust.
Inget som ska medicineras, inget som ska diagnosticeras. Men jag har tänkt och kommit fram till att det handlar om en känsla av mig själv som otillräcklig. Jag känner mig förmögen att skriva. Nej, det är inte sant för jag skriver ju. Men jag känner mig medioker. Vissa dagar duger det väl utmärkt, jag får jobbet gjort. Men nu sitter känslan i. Varför skriva? Varför ska jag skriva?

Det är problemet och känslan i mikroperspektiv.

I makroperspektiv handlar det om en känsla av otillräcklighet i världen. Detta är vad jag kommit fram till.
Jag blir på riktigt ledsen när jag ser folk här som slurpar dryck i plastmugg, slänger och shoppar saker de inte behöver, flyger till Wien över helgen och allt de nu gör.
Jag gör ju detsamma. Inte flyger till Wien över helgen men köper nya byxor för att jag tröttnat på mina gamla. Köper en manchesterklänning men tvekar sedan inför att köpa yogakläder till mamma i present eftersom de är gjorda av syntetmateral. Och syntetmaterial kräver tre gånger mer energi att tillverka än naturmaterial och de fäller och släpper ifrån sig mikroplaster.
Jag blir galen. Står med tightsen i hand och våndas. En kvinna kommer till samma hylla i butiken och tar ett par utan betänkligheter.

Min väninna, hon är 75, säger att “vissa kan bära världens samvete på sina axlar, jag är inte en av dem”.
Men jag kanske är en av dem? Jag vet inte.

Etiketter None

Soliga dagar under molnet

Tyvärr har jag ramlat ned i ett sånt där tillstånd igen där jag undviker människor, även de jag känner och gillar, och vrider mina händer och fingrar när jag behöver prata med någon. Som i mataffären.

Kommer ingenstans med manus. Men det beror inte på att jag inte vet vart jag ska utan för att jag har lite svagt med pengar just nu efter en sommar som var skral på jobb. Så jag behöver jobba och hyran kommer förstås före bokmanus. Som ständigt skjuts åt sidan.
Men grejen med att skjuta manus åt sidan är att det försvinner, det blir avlägset och blekt. Det är som med alla andra diffusa färskvaror som motion och kärlek. Det måste underhållas. Och just nu försvinner manuset i fjärran, mer och mer avlägset.
Detta stör mig eftersom ämnet och subjektet är långt ifrån avlägset för mig. Men när jag sedan sätter mig med manuset framför mig är startsträckan så lång. “Vart var jag nu”. Kommer ingenstans.
Som sagt.

Och sedan tar det sig samma uttryck ute i den fysiska världen: jag blir sur och introvert och skyr folk. Även de jag känner och tycker om.

Etiketter None

Pengar

Har aldrig bekymrat mig så mycket om pengar. Jag vet inte varför. Men jag tror att jag kommer från en familj där man helt enkelt bara kavlade upp ärmarna. Jag jobbade extra som tonåring, var bra på att spara mina slantar.
Jag hade alltid en plan, jag hade alltid dåligt samvete. Saker kostade pengar, det fanns alltid mer jag kunde göra. Borde göra.

Men en dag, det var i trettioårsåldern, bestämde jag mig för att det inte är värt det. Alltså att jobba heltid eller att jobba tills man är helt slutkörd. Inte för mig, för jag har inte ansvar för någon annan än mig själv. Min egen hälsa, mitt eget lugn.

Så jag gör inte det.

Jag skulle kunna. Jag skulle kunna skriva mer, sälja mer, göra mer.
Men det skulle vara för att få mer pengar till att köpa mig ledighet och bekvämlighet.
Det går inte ihop. Inte för mig. För jag har inte ansvar för någon annan men jag har ett stort ansvar för mig själv.

När någonting händer kommer perspektiven. Fotbollskillen säger ofta att han inte fattar hur mycket eller lite jag jobbar. Själv jobbar han 45 timmar i veckan, oftast mer. Han är ju amerikan.
En frilanskompis kallar mig lat, på skoj.

Allt det där stämmer. Ibland fattar jag inte heller hur jag får saker gjorda. Men det är inte lika svårt att få saker gjorda som att må bra.
Det är mitt primära jobb. Jag är mer framgångsrik i det, tack och lov.

Etiketter None

Programförklaring

Jazzhands är en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan skakar man dem lite lätt. Och ler.

Archives

Recent Comments

 

October 2019
M T W T F S S
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

 

Blogroll

© Jazzhands

Bloggportalen