Har alltid undrat hur folk hittar till Jazzhands

Ständigt denna kalufs

Jag kan bli sur över att han med kalufsen inte lämnar mig ifred. Det var vintern 2014 vi såg varandra sist, då sprang jag bara på honom och sprack upp i ett leende. Där är du ju! sa min hjärna glatt och självklart. Där är du ju!
Ser en kille som ser precis ut som honom snedda över gruset för att gå till Bananas. Samma klädstil, blandning av dandy och vanlig stockholmare med dragning åt ängslig märkesshopping. Svenska märken då givetvis.
Jag tror inte att det är han. Men samtidigt stör det mig att jag bara dagen innan plötsligt kommit att tänka på när vi låg på en picknickfilt, såg upp mot en blå himmel mellan trädkronor och han sa att jag hade vackra fötter och tår. Han kallade dem “prinsesstår”.
Som i “Men vilka vackra fötter du har! Och tår! Som prinsesstår!”.
Och detta slår mig när jag målar tånaglarna orange innan jag går och lägger mig och ett styng av både saknad och glädje svider till i hjärtat.
Sedan tänker jag att det jag tar med mig här och nu är att jag har fina fötter. Och det tycker jag nog att jag har. Inga problem att gå i sandaler där direkt.
Och så ser jag en kille som ser ut som honom snedda över gruset och jag stannar till, hajar till som om jag sett en enhörning.
Men det är inte han och spontant andas jag ut, känner lugnet sippra tillbaka ut i venerna.

Dröm i rött

Nu undrar jag nyfiket vem den rödhåriga reportern i glasögon är, som jag drömt om flera gånger de senaste veckorna. Har aldrig sett honom förut, jag vet inte vem han är men han har markerade glasögon och ironiska hipsterkläder som en turné-t-shirt med Billy Joel.
Han liknar min reporter-kompis Erik men mitt undermedvetna har pedagogiskt nog placerat både Erik och hans fru på samma arbetsplats (en tidningsredaktion) som den rödhåriga så att jag inte ska lockas tro att det är samma person.
Både Erik och hans fru varnar mig för den rödhåriga, säger att han är opålitlig och dessutom har en tjej redan. När jag möter den rödhåriga i korridorerna kommer han fram till mig som om vi känner varandra sedan länge och att vi har en dejt inplanerad. “Men då ses vi senare”, säger han och kysser mig på kinden.

Långa nätter

Försöker sova utan sömntabletter men det är, som alltid, omöjligt. Även om jag är fysiskt utmattad efter att ha kånkat grejor upp och ned från vinden. Även om jag gått upp tidigt morgonen innan. Det spelar ingen roll och så har det alltid varit. Insomnia är en verklighet.
Staden är så tyst och öde över midsommar. Varje år samma sak. Och de som försöker få det till att det är ett härligt, befriande val att vara ensam på midsommar är oftast samma personer som säger “Man skulle ta och strunta i julen bara” varje år. Det vill säga de som har ett val. Inte alla har det. För vissa är ensamheten ofrivillig och deras suckar ett hån.

Jag är inte nödvändigtvis en av dem helt ofrivilliga. Kanske skulle jag kunna snylta in mig på någon midsommarfest, jag vet inte. Har inte blivit medbjuden på någon på många år nu.
Det är väl okej, midsommar är fortfarande präglat av pappa och gör mig lite låg om än inte alls sänkt.
Men valet är ändå tveksamt om det ens existerar. Jag har ju inte mycket annat att göra än att ligga på soffan och kolla tv-serier eftersom allting är stängt, alla andra är bortresta. Staden är lika tyst som min barndoms asfaltssomrar då Hagsätra var öde och jag aldrig stötte på en enda person under ensamma, hoppfulla cykelturer. Uppmärksamma läsare kommer att känna igen detta i Åsneprinsen. För den ensamheten lämnar mig aldrig.

Långa dagar

Alltid någon lustigkurre som ska skriva på sociala media om att “nu vänder det, snart blir det mörkt igen” på midsommarafton.
Kanske åker jag till Skansen och klappar getter, kanske inte. A är ändå upptagen med att skriva någon viktig text som han tänkt viga hela helgen åt.
Känner mig latent matt hela tiden med den här byråkratigrejen hängandes över mig. Och en advokat som tickar pengar. Önskar att jag hade ork att bara paj, det brukar alltid skingra tankarna.
Att jag har väldigt lite jobb just nu är både en välsignelse och en förbannelse. Å ena sidan är orken låg, å andra sidan är jobb distraherande och håller energin uppe (i bästa fall).
Tror det är därför jag röjer på vinden som besatt. det psykologiska i att rensa, ordna, skapa ordning. Byråkratigrejen kan jag inte göra så mycket åt, jag betalar advokaten för att undersöka och råda, men någon slags kontroll vill man ändå ha.
Så därför ligger jag här på soffan, i ett genomblött linne, efter att med en nästan manisk energi vänt upp och ned på varenda låda däruppe.
Men inte känns det bättre för det.

Frosseri

Åkte tacobåt igår. Fyra timmar med endless tacos, solnedgång, BRYGGDANS och ett coverband (två pers och en trummaskin) som spelade “favoriter från då och nu”. Det som var extra bra med dem var att de jobbade mycket med rekvisita. “Rastahår” och glasögon när det spelades Bob Marley-cover (syns i bild, bakom mig som rockar loss ombord), pannband när det lirades Dire Straits och så vidare.
De spelade inte mindre än två Ricky Martin-covers.

Idag har jag sprungit upp och ned på vinden. Jag blir galen på att det är så fullt där, oavsett hur mycket jag rensar bort och slänger. Ständigt fullt! Gav bort en av resväskorna till mamma, en kabinväska. Vad hjälpte det? Ingenting!
Där stod jag och slet idag, det är kvavt, varmt och fuktigt däruppe och jag är rädd att någon ska springa fram bakom något hörn och…jag vet inte, knuffas?
Svetten rann, jag blev mer och mer förbannad över alla saker jag äger. IKEA-kassar med kläder och ändå inget som passar. Stod där och svor.
Öppnade en låda som visade sig vara full av mormors gamla saker som jag plockat hem som minne av henne. Saker utan något som helst monetärt värde. En pingvinsparbössa i plast som vi lekte med när jag var liten, en billig ljusblå scarf mormor alltid försökte snygga upp kappan med.
Och förbannade mig själv även för detta eftersom sådant omöjligtvis kan kastas bort.

Se på tv

Måndag är en bra tv-dag. Game of Thrones och Veep. Tog en liten stund för mig att komma in i Veep-humorn men nu lämnar jag den aldrig. Och gårdagens avsnitt – båda serierna – infriade exakt alla förhoppningar. Toppavsnitt. Även om jag kisade under mesta delen av GoT, av uppenbara skäl.
Ibland är tv faktiskt räddningen. Så är det. Och jag har ju den goda lyckan att kunna omvandla tv-tittande till jobb ibland.
Jag tror att det är något lutherskt i mig, att inte tillåta mig själv att slappa eller bara softa med något utan att jag måste omvandla det till nytta. Som om jag “kom på” att jag kunde bli film- och tv-kritiker så att jag kunde tillåta mig själv att fortsätta med mitt intresse.
Hade jag kunnat välja hade jag ju förresten inte blivit lutheran utan katolik. Men tyvärr funkar inget av dem för jag har ingen tro. Gjorde några hyggliga, oerhört ambitiösa försök när jag var yngre men misslyckades fatalt med att bli religiös. Tyvärr. Och sedan pappas död är jag helt övertygad om att lampan släcks och så är det med det. Det är slutet.
Livet och de mänskliga relationerna är desto intressantare. Och där fyller – faktiskt – film och tv en stor roll.
Tänker jag. Samtidigt som jag mer och mer blir inne på att tiden snart är kommen för mig att bli sexolog, mitt stand-by-yrke/plan b sedan kanske sju, åtta år tillbaka.

Kakor i regn

Äter kakor på café medan det regnar ute. Tänker på drömmar. Jag måste sluta skriva om vad jag drömmer, helt ointressant. Eller kanske ännu bättre – sluta drömma.
Just idag när det verkar spricka upp lite från helgens regnsession är det dags att besöka kyrkogården och pappas grav. Det är fint hur sorgen ändrar färg och intensitet. Saknad kommer nog aldrig att försvinna tror jag, när man förlorar någon som står en nära. En sådan person kan ju aldrig bli ersatt, det tomrummet är permanent.
Däremot kan sorgen förändras. Kanske inte försvinna, eftersom den är så sammansatt med saknaden. Det är som om de är syskon. Men den är inte längre förtvivlad, bara i drömmen.

Gamla synder, nya tankar

“Din äckliga jävel. Tror att du är något bara för att du fått dina kompisar att ge ut några av dina skitböcker. Och tro att du är något. Kallar dig tv-recensent och dissar program som Solstollarna som “det konstigaste någonsin”. Ja det kan vara svårt att acceptera att de flesta inte är lika neurotiska kring nakenhet och sexualitet som du. Det enda du bidragit till är till hetsjakten på detta harmlösa och många stycken utmärkta humorprogram som pågått sedan det sändes. Kul att göra livet surt för folk som gör sådant som du själv har fobier över eller?? Kanske även dags att du besöker en badstrand och ser hur man är klädd där. Du hade förresten inte ens kunnat platsa i någon del av programmet. Inte ens påklädd och med en påse på huvudet.”

Inte sällan får kritiker höra att man inte ska ta filmen (eller tv-serien) på så stort allvar. Man ska “ta det för vad det är”. Slappna av lite, det är underhållning. Ta det inte så personligt.
Jo, alltså när jag recenserar en barnfilm brukar jag göra det utifrån premissen att den ska kunna engagera en lämplig barnpublik och inte nödvändigtvis två trettioåringar ute på en dejt. Jag försöker “ta det för vad det är”.
Men okej, jag ska inte spela dum, klart jag fattar vad som menas. Eller jag tror det i alla fall. Man tänker att det är snobbigt och dumt och kanske till och med onödigt att ge en gemen actionfilm eller en halvskön amerikansk komedi en trea. Kom igen, det är underhållande och det är skönt. Varför bråka? Varför klaga?
Men om man ska “ta det för vad det är” så kan man också säga att film, i synnerhet en studioproducerad amerikansk sådan, är en producerad vara som kostar flera miljoner dollar att ta fram, där man har resurser att göra andra filmer och filmer på annat vis och där denna film går upp på bio på bekostnad av andra filmer som hade kunnat gå upp.
Sen kan man absolut strunta i filmkritik. Man kan se en film för att den ligger på topplistan. Vanligast är att se en film som någon kompis rekommenderat. Men kritik av film, tv, musik och andra konstnärliga yttringar är också tänkta att vara del av en större diskussion: hur ser vår samtid ut?
Jag tycker det är fantastiskt och fascinerande att man idag recenserar filmer utifrån perspektiv som tidigare inte ens var närvarande. Genus, till exempel. Synen på etnicitet. Det säger ju något om vår samtid, inte sant?
Filmindustrin är vansklig och spännande, en industri som omsätter massor men som samtidigt är ytterst trendkänslig och ytterst marknadsföringsberoende. Vad väljer man då att berätta för historia? För vem? Och ur vems perspektiv? Vilka finns representerade?
Påminns om detta också när jag får en kommentar om att jag är en “äcklig jävel” för att jag en gång för fyra år sedan kallade “Solstollarna” för “konstigt”. I sin samtid och i sitt sammanhang var det inte särskilt konstigt alls. Det sändes vid en tid då Samantha Fox var rumsren och då man fortfarande kastade “tjejkast” på skolgården.
Vad jag menar är att produkter som filmer och tv-program är en kommentar till sin samtid. Att se tillbaka på till exempel ett sådant program idag (eller Benny Hill som hela min familj satt hemma och kollade på) och läsa av det med dagens perspektiv är intressant, och för min del blir jag bara glad när jag ser att perspektiv kan ändras och utvecklas. Andra inte.
Kommentaren jag får om mitt uttalande om Solstollarna inleds med att jag är äcklig och inte har rätt att kalla mig tv-recensent och kritiker, går vidare till att jag har sexualskräck och neuroser eftersom jag inte tål att se lite naket på tv. Och landar sedan i att jag bedriver hetsjakt på Solstollarna samt att jag är ful och inte ens skulle platsa i programmet med en papperspåse på huvudet.
Jag kommer – kanske felaktigt – att utgå från att kommentaren är skriven av en man. Det brukar nämligen alltid vara män som ber en “slappna av” och “inte ta det personligt”. Samtidigt som man då passar på att meddela att man är äcklig och ful. Och det brukar vara män som hävdar att lite naket i tv aldrig skadat någon och att man är en tillknäppt jävel om man har problem med det.
Intressant nog är det också män som brukar bli mest upprörda när man analyserar manskroppar och bilden av manlighet på tv och film, vilket jag fått erfara mången gång.
Nå.
Det handlar inte om isolerad nakenhet utan sammanhang. Det handlar inte om nakenhet utan vem som är naken och varför. Hen som skrivit kommentaren belyser ju detta extra tydligt i all sin ironi. Hen ber mig slappna av kring nakna kroppar på tv men poängterar samtidigt att jag själv är för ful för att vara naken på tv.

Förstår du nu hur löjlig din kommentar är, hater?

Högdalsläsning

Högdalen har en trevlig liten bokhandel som heter Appeltoffts. Dit var jag inbjuden igår att prata om Jim. En härlig liten skara människor kom dit, satte sig på stolar och tog en kopp kaffe som bokhandeln bjöd på.
Jag berättade om vad boken handlar om och lite vem Jim är. Om hur det är de små valen och inte de stora livsvalen som definierar oss. Det är i alla fall vad jag tror. De små valen leder upp till de stora.
Det regnade ute, det kändes som om jag höll i en studiecirkel. Några hade läst boken innan, de flesta hade inte det. Före träffen åt jag en bit Budapest-stubbe och drack te på Gullvivan med Lola som jag inte sett på år och dagar. Hon är en så vacker person som ser gott i allt och alla. Jag borde ta mer intryck av henne. Hon utgår ifrån att folk är goda, alltid. När jag berättade om att folk som läst boken tyckt så illa om Mats och retat sig på honom utgick hon från att han blivit missförstådd. Jag önskar att jag hade ett hjärta som hennes ibland.
Jag åkte hem med tunnelbanan i regnet med ett par färggranna blommor i famnen. Bekanta stationer rullade förbi, så bekanta att jag inte ens registrerade dem förrän det var dags att gå av vid Medborgarplatsen.