Vilja

Allt jag skulle vilja skriva, allt jag skulle vilja fånga. Men varför och till vem?

Jag önskar att jag kunde fånga känslan av nu, att gå på en solig gata på den kaliforniska kusten för att i nästa stund packa och stiga ur ett plan på svensk asfalt.
Det är farligt för mig att tänka på livets förgänglighet, jag blir stissig. Så slutar det med att jag köper något dyrt och lyxigt eftersom livet ändå är kort och inga släktingar har jag heller som kommer att ärva mina pengar. Jag kommer skänka bort dem till välgörande ändamål, som en stilla skuldlättnad för alla avgaser jag släppt ut genom att flyga ofta och länge. Om det inte är för sent då.

Eller så börjar jag gråta och skriva brev till alla jag älskar. Glöm mig inte. Snart är allt förbi.
Nä, riktigt så deppigt skriver jag inte såklart. Men brev skriver jag.

Jag önskar att jag kunde fånga känslan av att gå över en kulle, se tillbaka och inse att man ingenting visste. Men det gjorde inte någon annan heller. Jag tänker på vissa råd och åsikter jag plockat upp, särskilt i ung ålder, och inser att de var ju helt ogrundade. Jag sa till en släkting att pappa gillar Peter bättre än mig och släktingen svarade att det kanske är för att i Polen är “pojkar mer värda”. Ett svar som är så fel på alla, alla, alla plan!

Jag godtog detta. Det var en vuxen person som sade det.

Nu ser man sig över axeln, tittar tillbaka och inser att ingen visste någonting alls. Inte jag heller. Och detta är jag alltså skapt av?

Cheers!

Tillbaka på kusten, tillbaka på caféet. Det är som i introt till Cheers: Where everybody knows your name. Något jag brukade romantisera redan som barn. Va? Varför drömde jag om en amerikansk pub som liten? Vet inte, men minns att jag gjorde det.

Lämnar landet om en vecka, det är seriös nedräkning nu. Hushålla med vissa saker, ladda upp med andra. Balansera lite känslor däremellan.

Det känns inte enbart trist att resa hem. Jag har saker som väntar (deadline på bok om inte annat) och jag kommer tillbaka i höst. Jag saknar A. Vi hörs såklart, mailas och skickar bilder. Men det är inte samma sak som att slinka förbi på en kopp, äta lite skorpor och DJ:a med YouTube.

Men jag kommer att sakna doften av havet, de lila blommorna som regnar ned på gatan och att vakna bredvid en som är varm och skäggstubbig.

Jag bävar för själva hemresan, jag mådde ofantligt illa på vägen hit. Jag bävar för stressen jag upplever där och inte här. Tidsskillnaden är min vän där. Jag måste försöka träna igen, sparka igång den här gamla skruttkroppen. Jag ska, jag borde, jag måste…som alltid. Sådana tankar som alltid kommer när det sker en upplevd förändring. Nytt år, ny årstid…

Som livet blev. Igår låg jag vaken länge, kunde inte somna. Såg klockan bli tolv, halv ett. Han somnade direkt, så fort hans huvud hamnade på kudden. Själv kände jag mig orolig och rörd på samma gång, jag kunde inte riktigt förklara varför så jag struntade i det. Låg mest och andades, kändes in. Så här är det nu. Så här är livet nu. Pappa dog för tio år sedan ungefär på dagen. Så här är livet.

Intro/extro

Vaknar på båten, hamstern är ute ur sin lilla hydda och krafsar runt i buren. Skulle säga att hans små, runda ögon står ut till 75%, jag undrar hur de ens sitter kvar på plats.

Uber-chaffören informerar om att det är en “tacofestival” idag, i Oakland. Jag och brorsan åker dit, äter tacos på en gräsmatta vid vattnet.

Det är midsommarhelg, jag saknar inte att vara i Sverige. Trots att kopplingen midsommar/pappa som förut var smärtsamt stark idag är svag och inte särskilt betungande är midsommar i sig ett jobbigt påfund för den som varken dricker eller gillar festligheter och grupper med folk man inte känner. Senaste åren har jag gått till Skansen, en bra tradition.
Jag ser på australiensiska Gift vid första ögonkastet och hör en psykolog beskriva skillnaden mellan den introverta Andy och den extroverta Vanessa. Han säger att som introvert får Andy energi av ensamhet, lugn , av att dra sig tillbaka medan Vanessa lever upp i grupp, det lockar fram energin hos henne. Jag har himlat med ögonen åt alla miljontals tester av typen “är du introvert eller extrovert” som rullar förbi varje gång jag scrollar Facebook och nått ett lätt irritation över överskottet av “Tio tecken på att du är introvert” och “Tio sätt att umgås med en extrovert” och “Tio saker du inte visste om introverta” och tänkt att detta är ännu ett manifest av längtan efter att definieras.

Men detta slår an en sträng hos mig. Jag fungerar bra när jag pratar inför större sällskap, har inga problem med att gå upp på en scen eller hålla föredrag. Körde mycket teater som liten. Men är så oerhört obekväm, till smärtsamhetens gräns, i grupp. Jag ogillar att gå på fest, avstår hellre i nio av tio fall. Ingen fest har hittills varit värd det riktigt på det viset, inte så vitt jag kan minnas.
Jag fruktar midsommar och nyår, vill försvinna under radarn.

Jag inser att jag är en introvert person. Det låter för mig helt rimligt att dra energi från frivillig ensamhet snarare än gruppens energi. Jag drar energi av att ha kontroll, prata när jag känner mig säger och pratar om något jag kan.

Detta skakar om hela min värld, jag får arrangera om den. Amy Schumer identifierar sig tydligen också som introvert. Låter helt begripligt i mina öron nu.

Lejon och deras hjärtan

Passar på att äta tårta med min kompis Shelaigh. Ett av mina favorithak har öppnat en filial i Santa Monica så vi sågs där. Tydligen gillar Jennifer Garner också tårtor därifrån.
Hur som helst, Shelaigh har de där faktorerna i hennes liv just nu som är betungande dels för att du vet vartåt det lutar och dels för att du inte har kontroll över dem. Annalkande uppsägning, annalkande hyreshöjning och en pappa på intensiven efter en operation.
Hon säger att hon vet att alla går igenom en förlust, en sorg. Alla förlorar vi våra föräldrar.
Det gör det inte mindre smärtsamt, säger jag, som har förlorat en förälder hastigt och våldsamt.

Vi pratar och jag känner igen så mycket hos henne. När hon säger att hon borde söka jobb men hittar inte energin trots att det är livsviktigt att hon söker jobb.
När hon säger att hon inte kommer ifrån tankarna på att hennes pappa dör nu, detta är slutet, och att bara jobb väntar. Praktiskt jobb som hon anser faller på henne, och ett jävla sorgearbete.

Jag minns även denna känsla.
Därför vet jag också hur poänglöst det är att säga förnuftiga saker som att det praktiska eftermälet är ett sätt att hantera sorgen och att hon inte måste ta sånt själv, hon har ju syskon (“Ja, men de har ju barn…Det måste bli jag som gör allt”).

Jag vet också att man kan leva vidare fast det känns som om man inte kan det. Även detta är tröst för lejonhjärtan.

Jag tänker – är det därför folk är tysta när vi talar om sorg? För att vi vet att ingenting kan trösta särskilt väl?
Eller är det bara för att vi är rädda för att säga fel saker?

Hon talar om en annan typ av stress. Om hur stress kring huruvida en kille ska ringa tillbaka eller inte ter sig som en så banal och trivial stress. Varför ens stressa över sådant? Och jag vill säga att just den insikten ter sig just nu som något som förminskar dig. Men det är tvärtom, den kommer att ge dig tacksamhet. Det som kommer ur en sorg är perspektiv och med det kan mindre saker nå dig. Killar som inte ringer kommer inte nå dig på samma sätt, aldrig mer på exakt samma sätt.
Du kommer att känna skillnad mellan banal och trivial stress jämfört med stressen som nästan dödar. Och den banala och triviala stressen kommer inte heller åt nå dig.

Men, som sagt, det är ju bara tröst för lejonhjärtan.

Sydväst denna gång

Och så fram med väskan igen. Knappt har man packat upp från Lake Tahoe så ska man iväg igen. LA denna gång med fullspäckat schema. Dagarna har definitivt börjat att bli kortare i samma takt som de blivit varmare. 30c idag, jag ligger och flämtar på soffan. Går ut, går till caféet och torkar pannan med en servett. Killen bakom kassan undrar om han hörde rätt: “Sa du varm chai?”.

Ja, det sa jag. Det är min nästan dagliga treat. Med den bredvid mig kan jag skriva längre och bättre.

Två veckor kvar och jag stressar upp mig, känner att jag ska hinna med saker. Inte så många fysiska, praktiska och konkreta saker. Mer hinna med att stärka det som redan är ganska starkt, försäkra mig om att det går bra att resa hem en stund. Äh, jag vet, störtlöjligt. Men stressen handlar bara om det.

Minisemester

Det är 30c ute. Jag pallar ingenting. Ligger på soffan och halvjobbar. Rycker upp mig och tvättar lite från den lilla minisemester vi precis kom hem ifrån. Sex timmars bilresa i värmen till Lake Tahoe, två nätter i en stuga med diverse andra familjemedlemmar varav vissa är under fem år och stiger upp halv sju.
Sedan sex timmars bilresa hem igen. Vår enda hela dag i Lake Tahoe tillbringades därför med att dåsa i solen, dåsa på sängen, dåsa på soffan och gå och lägga sig innan tio.
Mådde givetvis illa under resan tillbaka. Låg och hyperventilerade och svettades i baksätet medan alla bilfönster var nedvevade. Vi var tvungna att stanna för att jag skulle få dricka lemonad och äta en croissant under tystnad som jag bröt i små, små bitar som en annan bebis. Kände krafterna komma åter.
Spelade bort mina pengar på enarmade banditer. Sjuk grej, följde med som sällskap och hade inte en tanke på att gambla. Tvärtom, jag följde med för att hånle och rulla med ögonen. Men “fick en känsla” kring en maskin med en vulkan på, den snodde mina pengar. Sedan såg jag en Willy Wonka-bandit och en Game of Thrones-bandit och kunde inte hejda mig. Mesta pengaslukarmaskinen var en Dolly Parton-maskin som också funkade som jukebox. Man fick välja låt (valde först Jolene och sedan My Tennessee Mountain Home) medan man spelade, musiken slutade om man inte spelade visade så där rök en hundring…
Usch, jag känner mig så tjock. Det är inte det att jag gått upp i storlek, mer att jag inte känner igen min kropp. Fast detta uppenbarligen är min kropp och fast den uppenbarligen inte förändrats och vuxit över en natt eller ens någon månad så känns den inte som min kropp. Man blir ju extra kroppsmedveten när man är vid vatten, när det är soligt och när någonting i kroppen gör sig påmint, som mitt illamående. Jag mår illa när jag åker någon åkattraktion, när jag åker bil eller flyger. Ibland mår jag illa av ingen anledning alls.
Jag ser bilder som tagits under Lake Tahoe-vistelsen och igen – känner inte igen min kropp. Känns som en kropp som tilldelats mig bara, som jag inte känt in. Det är en trist känsla. Ja men ät lite bättre då och börja gymma. Ja, jo. Absolut. Men även där spelar känslan in – det är ju inte min kropp så varför ska jag anstränga mig?

Forever Jung

Konstig dröm i natt om att jag var med en gammal pojkvän, typ min första. I drömmen visste han att jag ville lämna honom men att jag inte förmådde mig till att göra det. Precis som i verkliga livet, något som dessutom upprepat sig igen och igen.
I drömmen sa han “När du lämnar mig…” och i drömmen insåg jag att vad som hållit mig tillbaka, vad som fått mig att drabbas av panik och rädsla och jag alltid valt att stanna kvar fast jag vill gå. Jag insåg att detta beror på att jag utgår från mig själv, att den jag vill göra slut med kommer att potentiellt känna samma avgrundsdjupa sorg som jag själv.

Men så måste det inte alls vara.
Inte alla reagerar som jag gör.

Och när jag vaknade var jag vimmelkantig eftersom jag också förstår att jag agerat på samma sätt fast omvänt: inte alla vill bli omtyckta på samma sätt som jag vill bli omtyckt.
Inte alla blir tacksamma för samma saker som jag blir tacksam för.

Inget av detta kunde jag artikulera när jag vaknade och han frågade vad som stod på. Vad såg han hos mig? Jag vet inte. Han hämtade ett glas vatten, jag drack. Sedan kan jag ha slumrat till lite igen. Men jag vaknade med samma obekväma men samtidigt så lättade känsla. Som om jag kommit på något, gett det ett namn och sett det flyga.

Men detta gjorde mig också nedstämd. I många år har jag tänkt, om människor och situationer, “ja, men han förstår väl att jag handlade utifrån välvilja?”.

Det är ingen ursäkt för någonting inser jag nu.

Bladet från munnen etc

Nu har förlaget gått ut med detta nyhet, om min bok som släpps i september, så då tar jag bladet för munnen och avslöjar titeln jag med.

Och bidrar därmed till en ökad press på mig själv att bli klar i tid. Bonus!

Det här är alltså verket jag filar på dagarna i ända. har gjort i säkert ett års tid nu medan förlag funderat över bästa möjliga sätt att presentera boken på utan att
a) jag blir dränkt i fler dickpics
b) den omedelbara reaktionen blir “åh, en arg tjej”
c) mamma blir generad

Okej, det sista lade jag till själv.

Boken består rent konkret består av en knippe essäer där jag utgår från olika  ämnen som nätdejting, uppvaktningsritualer, hämndporr men också mer otippade som Viagra-reklam och snögubbar som alla på ett eller annat sätt är förknippade med dickpics. Tro mig. Eller, jag försöker i alla fall förklara varför i boken.

Och som ni ser är mitt namn inte med på framsidan. Det tycker jag är svinsmart. Det är inte fokus på mig, det är fokus på en ganska allmängiltig företeelse – män som visar ballen.

Här är en liten intervju om boken. Där det också framgår att det är de oombedda dickpics som intresserar mig. Jag har fått sådana, det är en märklig känsla. Ömsesidiga dickpics är helt ointressanta för mig. Där är det bara att köra på. Inget att se, carry on.

Ni skulle se HÖGEN med böcker jag plöjt igenom (och fortfarande plöjer). En grej leder hela tiden till en annan och så måste jag beställa mer research från nätet. Maskulinitetens historia, sexualitet under 1900-talet, Kinseyrapporterna. När blev sex brottsligt? Jag har svaret.
Och fatta att Trump och Mark Rubio faktiskt på allvar jämförde kukar med varandra så sent som i höstas.

Börjar man kolla efter kuk så ser man det överallt. Sanna mina ord.

Ps. Nej, den innehåller inga bilder.