Skånsk brytning

Ändå stor respekt till skånska reportern som var med på samma pressresa, presenterade sig, frågade lite artigt om vad jag skrev någonstans. Jaha, frilans. Och du då? Jaha, en nyhetsbyrå. Nej, jag känner inte till den tyvärr, det kan jag inte säga.
Och så tystnad.
Och så kolla ned i drinken.
Och sen: “Jahaaa….var det länge sedan du var i Malmö?”

This just in:

En person jag känner (du vet vem du är) meddelar på Facebook att hans grannes man DOG till följd av ett bananskal på marken.

Själv har jag aldrig känt mig mer levande.

Zzzz…

Sömnlösheten min gamle vän. Tillbaka igen. Eller nej, det är en lögn eftersom du aldrig lämnat mig. Igår somnade jag inte heller, i vanlig ordning, trots poppin’ pills. Avhöll mig från att sms:a/maila/blogga medan pillren verkade utan började istället skriva en text till Weird Science om filmen The Imposter som jag såg igår.

En fantastisk film. En dokumentär om 13-åriga Nicholas som försvann en dag. Gick ut och spelade basket och kom inte tillbaka hem. Tre år senare får familjen ett samtal från något barnhem i Spanien, de säger att de hittat honom. Han flygs hem, såklart, men inte utan viss faktakoll. Inte blodprov eller så men, you know, identifiera några fotografier på släktingar.

Men även en halvblind människa kan se att det inte är han. Duden från spanska barnhemmet har skäggstubb, är brunögd och har mörkt hår. Nicholas var blond och hade blå ögon. Båda har ett mellanrum mellan tänderna och det räcker tydligen en lång väg. Samt lite god vilja. Eller godtrogenhet. Eller nåt annat, några dunkla skäl till varför man väljer att blunda.

Mitt förtroende för FBI har inte direkt vuxit. Inser nu att min skepsis grundar sig väldigt mycket på filmer och tv-serier, förvisso, men den här dokumentären och FBI-representanterna som låter sig intervjuas bekräftar ju bara allt. Men dokun är så otroligt skickligt gjord att den faktiskt känns som en thriller (eller tv-serie om man så vill) snarare än en dokumentär. Och när en slick privatdetektiv dyker upp, i vit skjorta och svarta hängslen, så är det nästan för mycket. Älskar känslan. Av att bli lurad av verkligheten.

Tack för maten, krossa faten

Jag bröt ju några rejäla dietregler på Irland, värst var den dagen då vi fick bröd till frukost (okej, fine, tänkte jag och tog en skiva av det mörkaste bröd jag hittade) sen mackor till lunch och sen scones till teet (svart te, givetvis). Då stod jag ändå emot chokladtårta och morotskaka som serverades vid samma tillfälle.

Straffet kom ju på en gång. Kände mig aningen illamående, men det kan ju lika gärna bero på sockret eller på att jag hade gått i flera timmar dagen innan eller att good ol’ magen nu är rejält förvirrad, vad vet jag.

Två dagar i rad åt jag också dessert efter att ha dodgat vinet och Guinnessen och brödet. Det tar banne mig både tid och ork att säga nej! (…som flickan sa).

Och nu tar jag därför tillfället i akt och tackar er läsarvänner därute (Jessica, din klippa!) för engagemang och infobombning i detta ändå ganska trista ämne. Tack. Jag ska på uppföljning hos dietisten om typ två veckor, nu har jag massor av frågor att ställa. Den första handlar om svart te…

K Composite (för iPad)

Finns förresten en tossig intervju med mig i nättidningen K Composite här. Förut behövde man en iPad men nu kan man läsa den i en vanlig dator eller i mobilen. Emily har tagit alla foton, som är från hemma hos mig och som, skulle jag säga, är intervjun största usp eftersom mitt hem är min stora stolthet. Välkommen, heminredningsreporter.

Rudebox

Tillbaka från leprechaun-landet och fem totalspäckade dagar. Irland har det inte så lätt ekonomiskt just nu, som bekant, och behöver turister. De verkar tycka att jag skulle kunna vara lösningen på detta, i alla fall vad gäller svenska turister, och turistbyrån har därför överöst mig med mat, guidade turer och allt irländskt man kan tänka sig minus det man brukar tänka sig (ingen jävla rock ‘n roll-vandring, tack och lov, någon som pekar på var U2 hade sin första spelning eller var Van Morrison brukade dricka öl).
Jag fick dela upplevelserna, förstås, med en bunt andra journos från lite andra länder. Fyra italienare bland annat, vars totala nonchalans, uttråkning och brist på vanligt hyfs var minst lika fascinerande som, tja, de georgianska husen vi fick en rundvandring i.

Så fantastiskt ohövliga alltså. De pratade ju ingen engelska heller, men de hade en egen tolk. Inte för att det gjorde någon skillnad. Vid middagen smakade de på den irländska grytan, sköt tallriken framför sig med äcklad min och tog upp sina mobiler och bad tolken fråga om lösenordet för wireless. När guiden artigt och bekymrat frågade om de inte gillade maten slog italienarna ut med händerna på det där Kalle Anka-sättet, la huvudet på sidan och tjöt “I-e do-e not-e laaak-e!”.
Fantastiskt.
De kom för sent till allt. Passade inte en enda tid. Under guideturerna gick de in i affärer, strövade bort, handlade cigg, kom bort från gruppen. När guiden sedan fick springa och leta efter dem verkade de mest irriterade över att bli hittade.

Jänkarna var förstås av en annan kaliber. Mycket wow och really? oh my goodness. Sånt kan jag älska dem för. Blandade känslor (med övervägande del förvåning) dock inför att de refererade till mig som “the blond Swede”. Och, faktiskt, vid ett tillfälle “the hot blonde”. Surrealistiskt.
Guide: “Who are going to the Oscar Wilde play tonight?”
Jänkare: “Us two and the hot blonde”

’cause it keeps on dubblin’

Är i Dublin. Allt är bra utom de levande statyerna som håller låg internationell klass. De håller till längs Grafton Street. Det gjorde jag också idag innan jag var tvunget att dra mig tillbaka till hotellet för att jobba. Sorgligt med sant. Dock hittade jag ett fruktskål på rummet, med ett kort med mitt namn på, så det kändes ändå ok. Att shampon och tvålar och sånt är av märket “Pecksniff’s” känns också betryggande och trevligt.
Har försökt följa den där satans dieten så långt det är möjligt idag, vilket har funkat fram till middag som blev “vegetarisk curry”. Det lät bra och lite ris borde väl vara okej, tänkte jag, men fattade rätt snabbt att “curry” betyder grädde. Eller i alla fall nån misstänkt superkrämig form av kokosmjölk. Fail. Stod i alla fall emot scones till eftermiddagsteet vilket är första gången i mitt liv tror jag. Alltid nåt.
Nu: Riverdance och en vandring i U2s fotspår!
Nej, jag bara skoja.

Nyttighetens pris

Jaha, där får man för att man försöker anstränga sig, vara lite nyttig. I jakten på maximerad hälsa och optimalt välbefinnande, kanske några manchegokilon lättare och – som bonus – ordning på min neverending krånglande kroniska sjukdom vi inte talar om så besökte jag en dietist. Gjorde weird tester, fick fylla i ett fyra sidor långt dokument om alla möjliga vanor och fick rådet att sluta med gluten, mejeriprodukter, svart te och frukt kastat i mitt ansikte.

Eller okej, inte kastat i mitt ansikte, dietisten levererade nyheterna med värme och respekt. Det är ju bara det att hela min diet består av de saker hon just förbjudit mig att äta.

Påminner mig ändå lite om Dr. Brandt som uteslutit “gluten, mejeri, frukt, jäst, kaffe, te och rött kött” ur sin diet och i stort sett bara lever på broccoli och blåbär. Och han ser ju frisk ut…

…och så lite filmnyheter

Såg CallGirl. Michael Marcimains kommande film som är “inspirerad” av Geijeraffären. Den är bra. Skitbra, till och med.

Låt mig bara först en gång för alla få triumfera. Jag har, av egentligen ingen anleding alls, alltid tyckt illa om Pernilla August. Tyckt att hon har något osympatiskt och lite äckligt över sig. Detta är ingen efterkonstruktion, jag har tyckt det sen Den goda viljan och har haft svårt att förklara varför för oförstående vänner.

Nu, till min glädje, fattar jag att Michael Marcimain sett samma sak hos henne. Åtminstone misstänker jag det eftersom han castat henne som århundradets bordellmorsa. Falsk som vatten, växlande schysst och iskall. Och hela tiden snaskande, ständigt snaskande. På geléhallon, Mozartkulor eller vad för liten sötsak som nu råkar ligga på bordet bredvid telefonen som ringer varm. “Stora bröst? Lita på morsan, det fixar jag serru”.

På ett ytligt plan är den besläktad med Tillsammans, i scenografins extremkänsliga öga för detaljer. Det är ett ganska grått och skitigt 70-tal vi rör oss i. Flottiga ansikten, läppglans och säckiga kalsonger. Limpmacka med herrgårdsost. Det är, av precis samma anledning, också ett ärligt 70-tal. Ingen cool försköning, som i Boogie Nights eller något liknande. Även språket känns i många fall äkta. Ord som “raj-raj” och “fnask” känns onekligen skönt förgångna men helt passande i en film i den här miljön: Stockholms gråaste ministermiljö och fattigaste glamour, där höjden av exotism är skaldjursplateau och – hör och häpna – den ovanliga frukten ananas.

Det är bra. Det är hemskt bra. Att ställa den ganska skyddade, naiva 70-talsvärlden utan världsvana, med välmenande ungdomsvårdare och övervintrade byråkrater, mot den kladdiga, yrvakna callgirlverksamheten där pengar inte är ett problem och Sheratons lobby är det mest guldgnistrande man kan tänka sig. Filmens fokus pendlar också mellan 14-åriga Iris, en tjej “på glid” som just börjat sin resa mellan ungdomsvårdens alla instanser, och polismannen Sandberg som är en “härva” på spåren och med en hopbiten arbetares tålamod väntar i bilar, lyssnar av telefonsamtal och skriver rapporter på skrivmaskin bara för att stöta på det ena interna motståndet efter det andra. Detta alltså i kontrast till filmens, och även härvans, tredje huvudaktör: bordellmamman. Champagnen, tyllen, sidenkimonon, och den turkosa ögonskuggan.

Här är Pernilla Augusts bordellmamma så fruktansvärt bra. Med både kropp, glasögon och utstrålningen hos en 70-talets förortsmorsa men samtidigt samma årtiondes alla glamourmarkörer och ett kroppsspråk som signalerar att hon rör sig i de finare kretsarna, även om det är under radarn. Hon har makt, helt enkelt. Hon har hållhakar, den iskalla blicken hos en äkta streber och den sträva rösten hos någon som har ryggen täckt. Hon är fantastisk.

STARKT MATERIAL!!!

STARK säsongspremiär av Bonde söker fru igår. Tillskriver detta…

a) hunkiga 20-something bonden som är “redo” att “skaffa familj”.
b) kameluppfödaren med nyflätat skägg som fällde tårar över breven från the ladies.

Castingen är, som alltid, oklanderlig. Några blyga med hederliga män i snygga, stickade tröjor som inte räds varken smuts eller hårt arbete. Blyga men raka och med mjuk blick. Ett och annat freak med distinktiva tänder men fantastisk utstrålning och “livglädje”. Och en hunk.

Hunken stod naturligtvis för den största responsen, han fick en säck med brev. Oklart dock om de tjejer som snabbt flimrade förbi via foton de skickat med verkligen fattar vad de svarat på. Nattklubbsposerande brudar, dagens outfit-brudar och en och annan som man misstänker förväxlar Bonde söker fru med Big Brother. Men vem är jag att döma? Nej, just det. Kanske är de trötta på småstadslivet/Båstad/Falkenberg eller var de nu befinner sig och längtar efter grisstians enkla tillvaro.

Men de stora känslorna stod kamelbonden Bengt för. En go och glad Peter Dahl/Cornelis-personlighet som blev så överväldigad av kvinnornas respons att han fällde en tår. Jag med. Denna härliga, levnadsglada man kommer jag följa i höst och jag vet att han kommer att värma onsdagskvällarna sådär som bara en tv4-castad person kan. När han sa “Det kommer att vara sommar länge, det kommer att vara evig sommar här på farmen” så sprack någonting i mig. Mogna människor med hopp om kärlek och längtan efter närhet, med en ärlig öppenhet och ömsinthet gör att jag går sönder. Bra där tv4. Bra där.