…och så lite filmnyheter

Såg CallGirl. Michael Marcimains kommande film som är “inspirerad” av Geijeraffären. Den är bra. Skitbra, till och med.

Låt mig bara först en gång för alla få triumfera. Jag har, av egentligen ingen anleding alls, alltid tyckt illa om Pernilla August. Tyckt att hon har något osympatiskt och lite äckligt över sig. Detta är ingen efterkonstruktion, jag har tyckt det sen Den goda viljan och har haft svårt att förklara varför för oförstående vänner.

Nu, till min glädje, fattar jag att Michael Marcimain sett samma sak hos henne. Åtminstone misstänker jag det eftersom han castat henne som århundradets bordellmorsa. Falsk som vatten, växlande schysst och iskall. Och hela tiden snaskande, ständigt snaskande. På geléhallon, Mozartkulor eller vad för liten sötsak som nu råkar ligga på bordet bredvid telefonen som ringer varm. “Stora bröst? Lita på morsan, det fixar jag serru”.

På ett ytligt plan är den besläktad med Tillsammans, i scenografins extremkänsliga öga för detaljer. Det är ett ganska grått och skitigt 70-tal vi rör oss i. Flottiga ansikten, läppglans och säckiga kalsonger. Limpmacka med herrgårdsost. Det är, av precis samma anledning, också ett ärligt 70-tal. Ingen cool försköning, som i Boogie Nights eller något liknande. Även språket känns i många fall äkta. Ord som “raj-raj” och “fnask” känns onekligen skönt förgångna men helt passande i en film i den här miljön: Stockholms gråaste ministermiljö och fattigaste glamour, där höjden av exotism är skaldjursplateau och – hör och häpna – den ovanliga frukten ananas.

Det är bra. Det är hemskt bra. Att ställa den ganska skyddade, naiva 70-talsvärlden utan världsvana, med välmenande ungdomsvårdare och övervintrade byråkrater, mot den kladdiga, yrvakna callgirlverksamheten där pengar inte är ett problem och Sheratons lobby är det mest guldgnistrande man kan tänka sig. Filmens fokus pendlar också mellan 14-åriga Iris, en tjej “på glid” som just börjat sin resa mellan ungdomsvårdens alla instanser, och polismannen Sandberg som är en “härva” på spåren och med en hopbiten arbetares tålamod väntar i bilar, lyssnar av telefonsamtal och skriver rapporter på skrivmaskin bara för att stöta på det ena interna motståndet efter det andra. Detta alltså i kontrast till filmens, och även härvans, tredje huvudaktör: bordellmamman. Champagnen, tyllen, sidenkimonon, och den turkosa ögonskuggan.

Här är Pernilla Augusts bordellmamma så fruktansvärt bra. Med både kropp, glasögon och utstrålningen hos en 70-talets förortsmorsa men samtidigt samma årtiondes alla glamourmarkörer och ett kroppsspråk som signalerar att hon rör sig i de finare kretsarna, även om det är under radarn. Hon har makt, helt enkelt. Hon har hållhakar, den iskalla blicken hos en äkta streber och den sträva rösten hos någon som har ryggen täckt. Hon är fantastisk.