Zzzz…

Sömnlösheten min gamle vän. Tillbaka igen. Eller nej, det är en lögn eftersom du aldrig lämnat mig. Igår somnade jag inte heller, i vanlig ordning, trots poppin’ pills. Avhöll mig från att sms:a/maila/blogga medan pillren verkade utan började istället skriva en text till Weird Science om filmen The Imposter som jag såg igår.

En fantastisk film. En dokumentär om 13-åriga Nicholas som försvann en dag. Gick ut och spelade basket och kom inte tillbaka hem. Tre år senare får familjen ett samtal från något barnhem i Spanien, de säger att de hittat honom. Han flygs hem, såklart, men inte utan viss faktakoll. Inte blodprov eller så men, you know, identifiera några fotografier på släktingar.

Men även en halvblind människa kan se att det inte är han. Duden från spanska barnhemmet har skäggstubb, är brunögd och har mörkt hår. Nicholas var blond och hade blå ögon. Båda har ett mellanrum mellan tänderna och det räcker tydligen en lång väg. Samt lite god vilja. Eller godtrogenhet. Eller nåt annat, några dunkla skäl till varför man väljer att blunda.

Mitt förtroende för FBI har inte direkt vuxit. Inser nu att min skepsis grundar sig väldigt mycket på filmer och tv-serier, förvisso, men den här dokumentären och FBI-representanterna som låter sig intervjuas bekräftar ju bara allt. Men dokun är så otroligt skickligt gjord att den faktiskt känns som en thriller (eller tv-serie om man så vill) snarare än en dokumentär. Och när en slick privatdetektiv dyker upp, i vit skjorta och svarta hängslen, så är det nästan för mycket. Älskar känslan. Av att bli lurad av verkligheten.