Engelsmän alltså…

Idag har jag sett över två timmar Clint Eastwood-film, och över två timmar Mike Leigh-film.
Båda filmerna handlar om Livet och Döden.
Och lite om Familjen.

Jag konstaterar följande:
1. Engelska skådespelare vinner alltid över amerikanska. Oftast för att de tillåts vara fula.
2. Engelsmän har fula tänder (bevis: bilden)
3. Engelsmän har i regel märkliga förhållanden till sina mödrar. Antingen på ett dåligt sätt eller på Robbie Williams-sättet, dvs något för nära.
4. I England finns alltså chips med ketchupsmak?

Du nya, sköna värld!

Jag skulle inte gå så långt som att kalla en flytande eyeliner för vulgärt. Eller, jo kanske. Kakeyeliner, flytande på burk som appliceras med pensel, annars får det nästan vara, för min del. Penna endast i nödfall, och i så fall en skarpt vässad och välkyld. Gärna också vattenfast.

Det är väl lika bra att erkänna här och nu att jag är väldigt selektiv.

Det är inte så att jag älskar makeup  och parfym helt förbehållslöst. Snarare kan man väl tala om en passion, en nästan lite snobbig kärlekshistoria där endast det bästa är gott nog.
Bara den sanna kärleken överlever, och de produkter som står vid min sida fast solen skiner, näsan är röd och håret beter sig som om det vore i trotsåldern. Dessa ska hyllas!

Jag skriver alltså inte om sminkglädje per se, utan det underbara i att förändra, framhäva och dölja. Om min beundran för Alexa Chungs omöjliga hår och min avundsjuka inför Ali McGraw. Och om underbara, fantastiska lukter som förändrar allt.

Välkommen till Fifty Scents!

Ny skönhetsbloggare i stan

I morgon händer det grejor.
I morgon tar karriären en ny, fräsch riktning.
I morgon börjar jag skönhetsblogga på en spännande sajt ni alla känner till sedan gammalt.

Och nej, inte bronzertester eller “det här gäller i vår!”. Mer tankar om beauty, historien om en doft och vem man vill vara när man använder Chanels Coco Rouge.
Jag är inte villkorslöst smink- och parfymintresserad. Jag är ganska ointresserad av många märken. Jag är mer en selektiv entusiast. Så det kommer inte finnas en enda bild av mig i en “så här bra blev det!”-pose.
Icke.
Men däremot massor av bilder på Alexa Chung, Florence Welch och Ali McGraw säkert.

Le PEPP est grand!

I morgon smäller det.

The sound of AIDS

Reportage om AIDS-drabbad person i Fråga Doktorn. “Streets of Philadelphia” spelas.

Pillerpåverkade tankar om natten

Plötsligt slår det mig, precis innan den drogpåverkade sömnen kickar in. Undrar om det finns vuxna människor, som än idag, härmar Macken?

Som säger “Hej då Macken”, som en skön grej, med bebisröst.

Ungefär som det fanns människor, för ett par år sedan, som sa “Oh no, they killed Kenny!” sådär på kul.
Finns de kvar? Lever de? Vad säger de idag?
Kanske är de gifta och lyckliga nu. Då kanske de inte längre behöver en skön gimmickfras att luta sig mot.

Ja, sen somnade jag.

Dåliga julskivor makes me wanna smoke crack

Det började med att jag lyssnade på bra julskivor. Bra på riktigt, som Aimee Mann och Chris Isaak. Sen letade jag nya grejor. Och insåg hur ofantligt många dåliga julskivor det finns.
Det är ingen hejd.
Dåliga julskivor makes me wanna smoke crack. Och så lyssnade jag på Magnus Carlsson som sjunger om hur han slår in sig själv i julpapper, åt mig.

Det var då det började. Pass the crack pipe.

Alla artister verkar någon gång i livet ha haft dåligt med pengar/ett legalt bindande kontrakt och gjort en julskiva. Mariah Carey? Två stycken? Jag inhalerar. Gary Glitter, Bryan Adams, Miley Cyrus, Diana Krall, Jan Johansen. När jag väl fått upp ångan (och crackberoendet) så kan jag inte sluta. Jag kör Galenskaparna och Aftershaves “Jasså, jul?” i bara farten. Har nått nån slags gräns.
Behöver tyngre grejor efter det. Letar julskivornas opium. Sarah Brightman funkar.
Pokémon, Il Divo, Bon Jovi, Olivia Newton-John är också bra.
Jag drar iväg till opiumgrottan nu. Jag trodde jag kunde sluta när jag ville. Det kan jag inte.
Josh Groban.
Michael Bublé.

Ja, Michael Bublé.

Nu händer det grejer

Oboy, oboy….nu händer det snart grejer. Nya projekt, nya kontrakt. 1 december smäller det.

För övrigt…

…är jag jättestolt över att bli citerad på Ladyfest, i deras fina intervjubok. Kolla bilden också, det är jag till vänster.

”Aktivt jämställdhetsarbete kan spela all roll i världen! Fler perspektiv, mer skoj och färre skäggiga män med sjal och en liten stickad mössa på bakhuvudet. Så trött på skäggiga män med sjal och en liten, liten stickad mössa på bakhuvudet!”
//Caroline Hainer, Film- och tevejournalist

Franska insikter

Insikt ett: Jag måste verkligen jobba på min hållning. Vad gör jag? Hur står jag? Är jag gravid? Fast jag jobbar ju på det, jag går på balett.

Insikt två: I alla fall inget fel på håret!

Konspiration, för den som vill

Såg Grotesco igår. På ettan. En av sketcherna visar ett debattprogram som heter “Tänkvärt”. I publiken sitter ett gäng verklighetens folk – samt Jerry från Ung och bortskämd (!?) Ett program som också går på ettan, för övrigt. Kolla själva, ett steg upp och till vänster om jobbiga göteborgaren som håller låda.

Antingen är det en ren slump, han gillar statistgig.
Eller så tillhör han Strix/ettans stab, och är skådespelare, vilket skulle underbygga allt skvaller om att Ung och bortskämd är fejk.

Teorier?