Inför filmefestivalen – pep talk med veteranen och filmmannen Niklas Eriksson (Exklusivt för Jazzhands!)

Hej Niklas! Du är en film- och kulturman och rör dig i de rätta kretsarna (som Nöjesguiden och Stockholm filmfestival). Jag planerar att umgås med dig under filmfestivalen där vi båda ska hålla i olika gig och därmed har chansen att snobba inför de närmast sörjande. Jag planerar att använda ord som “diskurs” och “diskrepans” mycket. Anser du att det är korrekt beteende på filmfestivalen? 

Texas sweet and lowdown

Hej då Texas, vi kommer sakna dig!

Last call

Sista natten i Texas. Vemod. Tex-mex (enligt mina önskemål) med hela Angies familj, inklusive hennes mamma och pappa som jag alltså träffat när jag var liten. Vi kramades och pussades i vanlig ordning och Donna gav mig och Linnéa varsin present.

Innan dess besökte vi Book Depository där JFK blev skjuten ifrån, enligt general belief. En lite läskig upplevelse, att stå i samma fönster som Lee Harvey Oswald/lone gunman/okänd mördare och kolla ned mot gatan där själva mordplatsen, alltså precis där det hände, är utmärkt med ett x. Mitt i asfalten.

Angie säger att ingen i familjen Kennedy någonsin besökt Dallas, eller ens Texas, efter det. Synd på en så fin stat och så underbara människor.

God bless.

Nu åker vi hem.

PS. Här är en fin bild på en farbror som ångar en cowboyhatt. Man gör så, när man köper en kvalitetshatt. Sen formar man den efter köparens huvud så den passar perfekt.

Det brutala Texas

Alltså, det här med rodeo. Vad är det för nåt? Igår såg vi en snubbe bli krossad av en tjur. Det var brutalt, jag kunde inte kolla. Linnéa kollade mellan fingrarna. MCn bah “Welcome to Texas” och garvade, för bullridern som föll av och krossade halva sidan och fick lägga sig på marken och hämtas av skjukpersonal var från Australien.

Angie sa “Jo, det kan bli lite rough ibland”.

Söderbröder glöder

(..och en händelse som ser ut som en tanke: ett big ass till höger i bild!)
(inte så svårt att få med ett sånt på bild i södern, dock. Ta upp kameran var som helst och chansen är stor)
(Nä, guvva taskigt, nu slutar du med det där!)

The story – so far

Angie och jag har brevväxlat sedan vi var elva eller tolv år. På den tiden man faktiskt brevväxlade. Det var alltså tjugotvå år sen, minus Internet och ringa-billigt-utomlands. Att få brev – faktiskt brev, ibland med klistermärken på och i – var en sån otrolig kick. Jag blev nästan pavlovskt betingad att känna på mig när brevbäraren kom, kände igen stegen i trapphuset, spetsade öronen och höll andan medan jag väntade på dunket från post i brevlådan.

Jag och Angie har träffats fyra gånger på 22 år, vilket ändå är bra jobbat tycker jag med tanke på att hon bor i Texas. Jag har hälsat på henne förut, i Dallas. Det var här jag stiftade bekantskap med USA första gången vid tretton års ålder och hennes familj berättar fortfarande (skrattande) om mina stora ögon och tappade haka i deras snabbköp och när vi beställde hem pizza, stor som ett tefat.

Idag är Angie gift och har en dotter, bor i ett mansion så stort att man går vilse i det (här finns ett “mediarum”, alltså en biosalong för typ tio personer, komplett med biostolar och bardisk. Här finns en jukebox i biljardrummet, ett gitarrum med typ tio elgitarrer på väggen, en vinkällare…).

Hon är en riktig southern belle med sitt glansiga, mörka hår, olivfärgad hy och nötbruna ekorrögon. Och som stolt Texan så gör hon såklart sitt allra, allra bästa för att vi ska älska staten lika mycket som hon gör. Hon tar oss till steakhouses, Southfork, caféer, downtown…Och hon har dessutom fyllt hela badrummet (jag och Linnéa har förstås inte bara varsitt sovrum utan varsitt badrum också) med en goodiebag full med presenter.

Jag är väldig tacksam och ödmjuk.

Bucket list

Då har man hållit i JRs whiskeyglas då. Ja, när man gjort det är man ju förstås redo för hemresa. Vad mer kan toppa? Möjligtvis Stockyards, som vi ska på idag. Ko-auktion, BBQ, linedancing, hela den grejen. Jag ska ha på mig min nya western-jeansskjorta. Naturligtvis.

Texas pride

Tillbaka bakom ratten

Dags att ge sig ut på vägarna igen. Vi lämnar Austin – vår favoritstad hittills – och åker norrut, mot Dallas. Min gissning är att Austin är Södermalm och Dallas Östermalm. Ser mer oljebaron framför mig, snarare än andra generationens hippiecowboys turned hipstercowboys.

Inga värderingar i det, i vanlig ordning.

Vi hittade en “food truck” som säljer gourmetmunkar. (Jag säger ju att munkar är den nya cupcaken!). En hel munkmeny, bygg din egen munk och så vidare. Vi enades om små munkbollar fyllda med vanilj och sedan rullade i kokos. Ja, ni kan ju själva tänka er hur de smakar. Precis så gott, ja. Och i vanlig ordning fick vi en portion som inte bara räckte för oss att dela på, utan också blev över. Nu står här en gourmetmunksgoodiebag och väntar på oss, full med små, gottiga munkar.

Vi körde också ett turistrace och besökte Capitol. Texas styrs därifrån och är landets största state capitol building. Pampigt värre. Allt skrek “Vi förlorade imbördeskriget men vi är ändå stolta” med en pinch of “trist det där med slavarna”.

Behold! Världens största munkar!