Welcome to Europe – historien om Alain

Det står Welcome to Europe på Bryssels flygplats. Jag tycker belgarna har en bra attityd. Men om detta – Bryssel – liksom är essensen av Europa skulle jag säga att Europa är ytterst folktomt och mycket regnigt. Dessutom klär sig Europa helst i chinos. Europa är dåligt på kaffe, men tillverkar underbara bakverk.

Var är alla kidsen? Det slår mig att under fem dagar ser jag inte en enda yngling i hela Bryssel. Var håller de till? Och var shoppar de? Vi besöker traditionella shoppingstråk (tänk Drottningggatan) och lite off-beat (Antoine Dansaert, hippaste kvarteret enligt “de som vet”) men går tomhänta därifrån.

Jag är fascinerad.

Vi åker till och med till Antwerpen i vårt sökande efter de belgiska kidsen och deras känsla för stil. Men vi hittar mest bara dyra plagg i mystiska material, och knasiga, storblommiga Dries van Noten-blusar som en praoelev på Gudrun Sjödén troligtvis har ritat.

Vi gör det enda raka och äter våfflor i fyra dagar istället. Jag är besatt av belgiska våfflor nu. Var hittar jag belgiska våfflor i Stockholm?
Jag ville gärna köpa med mig ett belgiskt våffeljärn hem, tittade på flera stycken i affärer. De är stora, tunga och jätte-ståliga.
Fantastiskt.

Men istället släpade jag med mig en lillgammal gosse i för stor brun kavaj, och med skrämmande prydlig snedbena. Jag hittade honom på marken på Jeu de Balle, där det dagligen hålls en skönt trashig loppmarknad (en singel med The Supremes utan fodral, någon? En belgisk kvinnas gamla pensionärslegitimation? En tom sprayburk? Inte det?)
Eller, rättare sagt, A hittade honom och jag fylldes av kärlek. Till både A och gossen. Jag var tvungen att ta med honom hem. Ta med båda hem.
Vilket jag också gjorde.

Nu är han putsad och fin och har fått ett hem ovanför ett litet skrivbord. Jag kallar honom Alain. Men jag tror att han heter unge herr Bryssel.

En grej om Jeopardy bara

En grej om spelkvällen bara, och Jeopardy. Vi hade tre olika “Magnus Härenstam” och det var underbart utvecklande att se hur de utvalda tog på sig rollen, och anammade den.
Det var välartikulerat i alla fallen. I stil med “Vi hade alltså HALVÖAR på 300 poäng” och “Och då får jag be om ett svar…”
T hade inslag av trams, vilket jag gillade. “Välkommen in i leken!”
S hade med tre (!) egna kategorier; “Visslade tv-signaturer” där han alltså visslade tv-signaturer på olika svårighetsnivå (Jag klarade Sesam på 300-poängsnivån), “tv-serier” och “rap och r’n’b-artister”.
A körde den stramaste Härenstam jag någonsin sett. I pikétröja under grå, V-ringad pullover satt han rakryggad bakom frågekorten och gav oss förebrående, nästan besvikna blickar när vi inte tog alla svar i kategorin “Berlin efter krigsslutet”, eller “Vårdgeografi”.
Hans egna kategori “Blandade sjukdomar” lämnade oss alla gapande. Det kändes som att vara tillbaka på Kajs historielektion där hans blick alltid förmedlade “stackars obildade sate, hur fan ska det gå för dig” om man inte kunde något svar.
Jag kunde inte Jacobsen-Kretuzbergs sjukdom. Det kunde ingen (vem kan det?). A drog en diskret suck av direkt besvikelse, och väntade en sekund innan vi fick fortsätta spela.
Vi var sjukt imponerade och enades om att ska man spela Jeopardy är det på det här sättet det ska göras. Inget trams, utan akademiskt allvar. I utbildningssyfte och inte i underhållningssyfte. Helt plötsligt kändes det i det närmaste vulgärt att välja en kategori som “Krönta huvuden på vita duken” framför “Väderleksrapporten”.

Brysseltime

Nej, jag vet faktiskt inte heller riktigt vad som finns i Bryssel förutom “moules frites”, alltså ostron, NEJ, MUSSLOR, med pommes vilket verkar helt vidrigt.
Men jag är säker på att det bakom varje litet hörn vilar en snofsig modebutik, en utsäkt ostaffär och ett litet “patisserie”. I morgon får jag reda på om det stämmer.

Så här gör man, enligt K, “en Carro” (och for the record så hatar jag egentligen det smeknamnet):
K (till en snygg kille): “Tjena. Hur står det till?”
Han: “Bra. Jag har ätit ostron.”
K: “Fy fan vad äckligt.”
Han: “Tycker du? Jagtycker dte är rätt gott.”
K: “Nej, det är skitäckligt. Usch. Skulle aldrig äta nåt så vidrigt.”
Han: “Nähä…”

Det berättade han för mig i teleon igår.
Jaha.
Nähä.
Vi får väl se i morgon alltså.

Ho i ordet!

En bra grej att göra lediga kvällar är att spela customized sällskapsspel. Man spelar Alfapet, till exempel, men gör om det till snusk-Alfapet där man får extra poäng (dubbla!) för snuskiga ord.
Det brukar alltid bli intressanta kommentarer om huruvida ett ord är “snuskigt” eller inte. Man lär känna sina vänner på ett nytt vis.
Jag har till exempel yrkat på dubbla poäng för ordet “grov” men fick det inte.
“Våt” är en annan så kallad slamkrypare. Ständiga källan till diskussion är ordet “skönt” som vissa fortfarande hävdar bara betyder en sak.

(Jag tycker för övrigt inte att ordet “snuskigt” i sig förtjänar dubbla points. Vad det säger om mig vet jag inte)

Eller så tar man Jeopardy och skriver egna kategorier. Som “blodsjukdomar” och “brödsorter”. Fast allra helst fräckare kategorier som “mobboffer”, “svordomar”, “könsord” eller – min favorit – “Ho i ordet”, som Kennet körde för ett par år sedan.
500 poängsfrågan var “Ett annat ord för ett himla ståhej”.
Svar: “Vad är holabaloo”.

Min Angel-recension i City

Angel
Regi: Colin Nutley.
Med: Helena Bergström, Rolf Lassgård, Rikard Wolff, Johan Rabeus, Elisabeth Carlsson.

Jag har aldrig slagit någon i ansiktet. Jag har heller aldrig svept en whiskey men efter Colin Nutleys ”Angel” känner jag för att göra båda delarna.
Inte bara för att jag numera har en bild på näthinnan av Rolf Lassgård, när han likt en majestätisk tumlare förlustar sig i en thailändsk swimmingpool. Inte bara därför. Utan för att jag känner mig förolämpad.

Av Rolf Lassgårds blonderade backslick och mörkfärgade bockskägg. Och av Rikard Wolff i hästsvans och cowboyslips. Men mest av Helena Bergström i röda skinnbrallor och svart hatt.

Någon tror, på allvar, att jag ska köpa att de är ”rockmusiker”? Man försöker övertyga mig genom att droppa saker som ”showcase” och ”It’s only rock ’n roll, baby” för att jag ska förstå att de är rockmusiker. År 2008. Men det är petitesser i sammanhanget. För av allt som är så osannolikt, så överdrivet och så fruktansvärt dåligt i Angel är det storyn i sig, om den stora artisten som fejkar sin egen död för att sälja fler skivor, som är det pinsammaste.
Caroline Hainer

Två tankar om Across the Universe

1. På Pet Sounds. Nere i källaren. En trevlig farbror med Beatlesklocka.
“Nä, jag tyckte den var bra alltså. Jag tyckte om den. Det är så många unga människor nu för tiden som inte vet vilka Beatles var. Jag har varit med om de som frågat “Har Beatles gjort den där låten?”. Själv har jag ju hört de där låtarna varje dag i över trettio år, så jag kan dem ju, men ändå var det roligt att höra dem på ett nytt sätt.”

2. På filmvisning. Trevlig filmbolagskvinna.
“Det var du som recenserade Across the Universe, va? Det är så lustigt. Jag blev så förvånad. Jag tycker ju att den är jättebra och det säger jag inte bara. Jag tycker till exempel att första scenen, den när han sitter på stranden…ja, man bara ryser.”

Allvarligt. Jag har gått igenom den där filmen så många gånger i mitt huvud nu, och jag vet vad jag såg. Men nu vill jag nästan se den igen.
Jordgubbarna som faller som bomber. Allt det där. Har jag drömt det?

Två incidenter i Högdalen en onsdag i mars

1. Jag ser Högdalens stolthet Jockum Norström ta ut pengar i bankomaten på ICA. Känner stolthet i hjärtat. High Valley!
2. Jag äter banan och kastar en blick på två fyllon vid tunnelbanan. Ett av dem säger: “Det är bara apor som äter banan”.

Högdalen, som sagt. Där vilar mitt hjärta.
(Samt hos A).

Sen kommer Kalle och Mattias dit, båda med förortsbakgrund. Vi går till Hank’s Heaven för en matbit men stoppas av öllukten som slår mot oss som en vägg. Går till Engelbrekt Matsal och Nattklubb, men Kalle blir rädd av klientelet som ser ut att kunna dra kniv av ingen anledning alls så det blir pizza på Pe-Pes.
Sen Norén. Finkultur i förorten. Höst och vinter. Alldeles för lite könsord och bråk men en mycket bra pjäs med sköna skådespelare som perfekt lyckades snörpa på munnen på ett sätt som jag tidigare bara sett tillgjorda noveau riche-människor på Lidingö göra.

Två repliker som satt sig:
“Du kan dra åt HELVETE med ditt kaffe!”
och
“Du har ett vackert kranium”.

Var är min gratismat för livet?

Här
försöker jag sälja Jazzhands till högstbjudande men det går inte bra. Onsdag 19/3 kl. 11.00

Jag skyller allt på P3 eftersom de stavat mitt namn “Heiner”. Käppar i hjulet för alla som vill söka mig genom Google. De hamnar på någon tysk psykologs sida istället.

Två gånger har nån stavat det Haider i och för sig. Så illa var det ju inte den här gången.

Onsdag 19/3 kl. 11.00 P3 Populär

Då hör du mig prata med Calle Schulman om viktiga saker. Jag kommer att tycka till om grejor. Ha åsikter. Som en tyckare.

Wedding, schmedding

Tänk handlingen:

En cynisk journalist som jobbar på New York Journal med att skriva om societetsbröllop. Äktenskapet är bara en bluff, bröllop är förresten också värsta bluffen, alla bara ler fast man vet att de kommer vara skilda inom tre år, för statistiken säger det.
Han är snygg och charmig och klär bra i ljusblå skjorta utanpå t-shirt.

En godtrogen tjej som alltid ställer upp för allt och alla och som längtat efter sitt eget bröllop sedan hon var åtta år. Den eviga andrefiolen som planerar andras bröllop vare sig hon har tid eller inte.

Vad händer när de träffas, tro?
Och hur slutar filmen?

Ja, filmen heter 27 Dresses och hur den slutar kan du få reda på nästa vecka.
Men nu ska jag avslöja nåt om mig istället:
Jag vill inte vara den där cyniska personen som bah “men gissa vad som händer” för jag gillar ju romcoms och jag gillar bröllop och jag gillar att gråta på film.
Jag gillar när man vet vilka som får varann.
Jag gillar att se två personer som så uppenbarligen är ämnade för varandra öppna ögonen i nån nyckelscen, kasta sig in i en taxi och bah “Step on it!”
Jag gillar sockervadd i filmform.

Den här filmen innehåller, förutom klassiska romcom-ingredienser som “lustiga sidekicks som svär”, jobbig syster och odrägligt käck musik också en scen där “tjejen” (Katherine Heigl i det här fallet) står på en scen med en mikrofon och säger “Du hade rätt” och sedan ber om “hans” kärlek.

En scen-scen! En tal-scen! En mikrofon-scen! By Lord, det var länge sedan faktiskt. Som jag saknat det.

Jag vill inte vara cynisk.

Jag ska var ärlig, som vi alla är när vi ställs inför en romcom, och säga att herregud, tänk om det var jag.

Tänk.

Nån som riskerar allt – precis allt – och ställer sig upp och deklarerar något som på film får såna som mig att himla med ögonen.
Och sedan kysser de varann och alla applåderar.

Tänk om det vore jag.

Alla i publiken tänker så, är jag helt övertygad om. Och sedan går de hem och skriver en klatchig sågning. Det kommer ju jag också att göra. För filmen är inte bra, även om den får mig att må bra och drömma om brudklänningar.

Ungefär som i Vänner när Monica säger till Phoebe: “Jag trodde inte att du var en sån som brydde dig om bröllop…” och Phoebe svarar “Det trodde inte jag heller”. Typ.

Jag är ingen som bryr mig om bröllop. Tror jag i alla fall.
Tills varje gång jag ser en romcom. Då vill jag bara snubbla över nåns hund, se in i ett par leende ögon och ett år senare bli friad till.
Som alla som ser en romcom vill. Är jag övertygad om.