"Telefon-sms!"

Vad är ett telefon-sms? Jag fick ett igår. Telefonen ringde. En robotröst sa att jag hade fått ett telefon-sms och läste upp det för mig i luren. Jag förstod inte ett ord. Jo, ett ord lät som “Burma” men jag tvivlar på att det kan stämma. Vem vill skicka ett sms till mig som innehåller ordet “Burma”? vad händer i Burma som jag bör veta om?
Telefon-sms. What’s next? Ett kort man laddar cash på? Det vore nåt det. Ett cashkort.

"Man har inte roligare än man gör sig!"

Världens enklaste diss

Det är ju som att sparka in en öppen dörr, men vaffan…svensk film alltså. Såg en idag med det lockande namnet “Järnets änglar”. Redan där börjar det.
Och sedan rullar det på.

a) Jakob Eklund i skägg och skogshuggarjacka, med snusen under läppen, säger “Men du…vill du gifta daj me maj”?
b) Kvinnor som dansar bredbent på det där Tina Turner-viset för att markera att de är starka kvinnor som minsann kan släppa loss.
c) Tre kvinnor dricker vin och skrattar tillsammans. De pratar om karlar. De skrattar och skålar. De skrattar så mycket att ena kvinnan lägger sitt huvud på den andra kvinnans axel.
d) En kvinna (med vinglas i handen) säger “Tyst! Lyssna! Men hör ni inte…det är livet som på väg!”
e) Bitter kvinna säger “Fan, man skulle ta sig ifrån den här jävla stan. En dag ska jag här ifrån, hör ni det. En dag…”
f) Ung kvinna med sångdrömmar säger “En dag ska du få se, lillebror. En dag ska jag stå på en scen och sjunga.”

Jag vet inte vad jag ska tillägga. Förutom att mina ögon gör skitont efter att jag himlat med dem i två timmar. Varför ska allt vara så klyschigt för? Så teatraliskt? Så totalt ospännande? Suck. Nu ska jag se Heroes för att bota den här konstiga klådan jag fått på insidan av hjärnan.

Drottningmodern

Såg Elizabeth: The Golden Age i morse. För det första är det skumt att ett historiskt kostymdrama får en uppföljare. Men i alla fall.
Jag gillar kostymfilmer generellt. Jag har inga större problem med pampighet. Men det jag inte kan med är när huvudrollsinnehaverskan Cate Blanchett:

a) pekar mot sitt hov med ett elegant, välrepterat balletfinger och skriker ut någon anklagelse, darrig av kunglig vrede
b) säckar ihop, och den stora klänningen bildar ett hav omkring henne och man fullkomligen hör regissören spinna som ett katt över det dramatiska i det hela
c) skriker “I shall not see England conquered!” med dramatisk röst, medan musiken stiger

Det är sådana uppenbara Oscarsscensstaplingar, så uppenbart förstärkta med svulstig orkestermusik att jag blir generad. Oscarsklipp efter genomplanerat Oscarsklipp och ingen direkt nerv eller spontanitet däremellan.
Och så en tvättäkta hjälte, för den amerikanska delen av publiken: Clive Owen. Den frihetsälskande piraten som vet hur en kvinna ska älskas. Som kan slåss, som är hederlig trots att han är pirat, och som har ett kritvitt leende av perfekt vita tänder trots att hela resten av hans uppenbarelse är smutsig, sliten och äventyrsärrad. Han har förresten perfekt manikyrerade naglar också. Han säger saker som “I have seen the new world, your majesty”.
Sure you have, Clive. Sure you have.

Jag vill inte tycka illa om Elizabeth. Jag skulle gärna också ansluta mig till skaran som hyllar Blanchett i tid och otid.
Men Samantha Morton, till exempel, som har cirka fem minuter i scentid av filmens 114 att vara Mary Stuart på behöver knappt lyfta ett finger för att fylla hela duken och då har hon visserligen en bryta-ihop-scen men annars består hennes små bidrag i återhållen bitterhet, en trotsig uppsyn och en stolt hållning. Ytterst få repliker. Och hon gör det tio gånger bättre än Blanchett som får hela filmen på sig att förvandlas till drottning. Hail Mary!

Ett event

Varför delar två inoljade unga killar ut gratisprover på herrparfym iförda enbart kalsongerna? Vilken timlön skulle kunna motivera det? Ingen aning. Följande konversation ägde rum:

Jag: Får man ta en?
Han: Njäe du, det är bara för killar det där.
Jag: Jag känner killar.
Han: Har du kille eller?
Jag: Jag är här med två killar.
Han: Men ta hit dem då så får jag snacka lite med dem.
Jag: Får jag ta ett prov eller inte?
Han: Njäe, men ta hit din kille så kan ju han få ett.

Vinnaren!

Här är vinnaren i “Nice Ass”-tävlingen i Farsta Centrum! Enhäldig jury var Kennet och Caroline. Grattis säger vi till okänd man i puffiga jeans. Hoppas du hittar drömresan där på Ticket!

Nej, jag vill inte se dina bilder från Thailand

K ska åka till Thailand. Hans mamma med snubbe har köpt ett steakhouse där. De serverar svensk mat. Pizza, plankstek och pyttipanna. Personalen talar svenska. De ska öppna en minigolfbana i anslutning till steakhouset. K ska åka dit, spela minigolf, äta pizza och bidra med lite kreativ input till verksamheten. Han verkar på det stora hela oerhört pigg på att åka dit, skaffa MC Hammer-byxor, långt hår och flipflops.
Han säger att thailändarna även kallas “Det leende folket”. Han hade läst någons blogg, där det stod “Har bott i Thailand en del av mitt liv. Lärorikt”.
Jag ser fram emot hans rapportering, och hans personliga, inre utveckling. I början kommer han säkert garva åt allt, särskilt svennarna, men sedan kommer han snacka om svenskt kaffe och att “umgås över generationsgränserna” som alla gör efter ett tag utomlands. Kanske kommer han till djupare insikt om saker? Jag kommer sakna honom mer än ord kan säga, men räknar med bilder. Även om jag kommer vägra kolla på foton av leende svennar i tuktuk, och bilder på lekande barn på kritvita stränder. Av princip.

Tjockisbingo

Åkte till Farsta C med vännen K idag. Skön kille (ej sexuellt!). Vi spelade som vanligt tjockisbarn-bingo. Man tjingar varje gång man ser ett litet barn med fetma. Det vimlar av tjocka barn i Farsta.
Sedan spelade vi nice ass-bingo. Man pekar ut folk med sköna ass. Typ tjockisgubbar i chinos. En riktigt tjock gubbe ställde sig och särade på sina tjockisben vid disken till Ticket resebyrå. Vi tog kort på hans ass.
K sa “Säga vad man vill om dvärgar men de har alltid varit väldigt framstående inom underhållningsbranschen”. Det är ett bra citat. Helt appropå ingenting.

En konstig fest

En märklig fest. Det skulle vara en fest för tidningen Pause, sa man. I en galleria. Den där knasiga nya som man aldrig går in i. Där den konstiga varuhuet Debenhams låg förut (eller “Lebensraum” som Kennet trodde att det hette).
Kom dit, stod i kö med en ytterst uppblandad folksamling. Några mammor och pappor i en liten klunga. Några kids i artonårsåldern. Några blonderade förortsbrats.
Kom in. Hela gallerian är full av folk. Det bjuds på modeshow koreograferad (!?) av någon Ingrossobror. Alla affärer har öppet. En man i stentvättade jeans juckdansar i butiken med smink, och trycker sig mot en bord fullt av läppglans. En tjock man med rödfärgad mohikanfrilla dricker öl. Tidningen Pause syns inte till. Jag går. Får en Pause i goodybagen, som ockå innehåller en broschyr för Restylane, med sloganen “För naturlig skönhet”, vilket jag garvar åt. Försöker förklara det roliga för mina två manliga vänner. Ingen reaktion.

Sa jag att jag såg The Bourne Ultimatum i helgen? Det var roligt. Jag tittade bort så fort knytnävarna kom fram. Vid två tillfällen drogs jag med i folkvågen och applåderade åt Bourne. Efter en “fräck” replik klappade vi händerna. Heja Bourne! Efter att han slagit ned en yrkesmördare klappade alla händer utom jag. Jag vill inte applådera våld. Men gärna fräcka oneliners.