- Postad 2007-09-20
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 4
En konstig fest
En märklig fest. Det skulle vara en fest för tidningen Pause, sa man. I en galleria. Den där knasiga nya som man aldrig går in i. Där den konstiga varuhuet Debenhams låg förut (eller “Lebensraum” som Kennet trodde att det hette).
Kom dit, stod i kö med en ytterst uppblandad folksamling. Några mammor och pappor i en liten klunga. Några kids i artonårsåldern. Några blonderade förortsbrats.
Kom in. Hela gallerian är full av folk. Det bjuds på modeshow koreograferad (!?) av någon Ingrossobror. Alla affärer har öppet. En man i stentvättade jeans juckdansar i butiken med smink, och trycker sig mot en bord fullt av läppglans. En tjock man med rödfärgad mohikanfrilla dricker öl. Tidningen Pause syns inte till. Jag går. Får en Pause i goodybagen, som ockå innehåller en broschyr för Restylane, med sloganen “För naturlig skönhet”, vilket jag garvar åt. Försöker förklara det roliga för mina två manliga vänner. Ingen reaktion.
Sa jag att jag såg The Bourne Ultimatum i helgen? Det var roligt. Jag tittade bort så fort knytnävarna kom fram. Vid två tillfällen drogs jag med i folkvågen och applåderade åt Bourne. Efter en “fräck” replik klappade vi händerna. Heja Bourne! Efter att han slagit ned en yrkesmördare klappade alla händer utom jag. Jag vill inte applådera våld. Men gärna fräcka oneliners.
- Postad 2007-09-20
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Du och jag döden
Idag fick jag svara på vilken min bästa film om döden är. Det är Harold & Maude. Den är så fin. En ung överklasskille och en gammal haschrökande hippietant finner varandra eftersom de har en gemensam hobby; döden.
Harold tycker om att låtsasdö, han har en speciell förkärlek till det morbida. Maude tycker att döden är lika med livet och ser begravningar mer som fester. “Tillsammans upptäcker de livet” skulle jag kunna skriva men det låter för pinsamt, jag rodnar bara jag tänker på det.
Jag känner en alldeles särskilt längtan efter Harold & Maude just idag. Jag vill också se döden som livet. Det gör jag inte. Jag ser döden som döden, alltså slutet på allt. Som när man stänger av en dator. That’s it.
Jag vill se andra filmer om döden. Jag vill lyssna på musik om döden. Synd att jag hatar Kent så mycket att mina nävar knyter sig, annars hade jag kanske kunnat lyssna på dem. Nick Drake är bra, men han är död light. Dödsmetall är för fånigt. Kan ingen göra ett blandband till mig med de bästa låtarna om döden? Ni kan få en lista på de tio bästa filmerna om döden tillbaka. Ettan har jag redan avslöjat.
- Postad 2007-09-20
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 6
Recent Comments