I huvudet

Men jag är också förnuftig. Jag kan vara. Det är bara det att det är så stor distans mellan sinne och hjärta. Eller förnuft och känsla.

Jag lyssnar på mindfulnessövningar. Jag vet, självklart vet jag, att det är här och nu som gäller. Att tid kommer att ges och finnas för sorg, varför ta ut i förväg.
Men säg det till ett brinnande hjärta.

Jag kollar på honom i buren. Sover han? Är han orkeslös? Varför äter han inte hö just nu som Alf gör? Är det värmen? Är det nu han blir sämre?

Går jag utanför dörren vill jag bara gå in igen. Jag står inte ut att lämna dem. Jag står inte ut med att ha ångest på bussen, att tänka hur kan människor bara handla mat på ICA, bara flanera längs Skånegatan och äta glass.

Är jag hemma sprängs jag. Jag var vid graven på midsommar. Den betyder inte så mycket för mig som den kanske kunde eller borde. Alla är olika, för mig finns inget efterliv. Jag önskar att jag var religiös. Eller spirituell. Allra mest önskar jag väl att jag kunde tro på reinkarnation och att vi möts igen. Men tyvärr inte. Detta är allt vi får.

Och inte vinner man poäng för att man oroar sig. Hade en svärmor som såg sin oro som valuta, som något man visade och skröt med och begärde tack för. Se så mycket jag oroar mig för er!

Jag vill inte vara sådan. Jag vill inte ens vara en person som oroar sig. Jag vill vara en mindfulnessguru som tänker att jag lever i nuet för det är det enda som vi med säkerhet kan säga någonting om. Nuet.

Jag vet att marsvinen lever i nuet. Djur lever i nuet. Kanske är det en tröst. Jag tror det.

Det omöjliga inlägget

Vilket svårt inlägg att skriva. Vilken svår tid. Vilken svår sommar.

För en vecka sedan åkte vi till veterinären, Figge hade fått ett litet höstrå i ögat. Jag fick ut det men ögat var rött, det kan ju bli skador på hornhinnan och man behöver droppa med antibiotika. Väl där upptäckte veterinären en klump nere vi ljumsken på honom. Jag blev chockad, inget jag hade märkt. När kom den?

Figge har haft en tumör förut, när han var fyra. Den opererades bort men tyvärr visade det sig att den var elakartad. Den har alltid legat och spökat, den har alltid funnits som ett hot. Att den skulle hunnit få fäste, att den skulle komma tillbaka och sluka hans liv inifrån.

Nu är den här.

Veterinären säger att allt tyder på att den är elakartad – stället den sitter på, tumörens form – och ger honom några veckor kvar att leva. Det är prognosen. Han kanske kan få en bit av en fin sommar men inte mer.

Man vill inte operera, han är för gammal. Han kanske inte klarar narkosen, han kan komma att få svårt med läkningen efteråt om han klarar sig. Man avråder.

Det är svårt att förklara vad det där djuret betyder för mig. Jag märker att vissa vänner inte förstår. De säger förnuftiga saker. De säger inte “det är ju bara ett husdjur” eller så (för då vore de nog inte mina vänner) men de säger saker som att naturen ska ha sin gång (vilket jag motsätter mig för om “naturen” hade haft sin gång hade han ju varit död för två och ett halvt år sedan när han tog bort första tumören).

Jag vet givetvis att Figges liv är tidsbegränsat. Jag har alltid vetat det. Men det är en sak att veta det i teorin och en annan i praktiken.
Vi vet att våra föräldrar ska dö. Det är en väldigt skillnad på det och att faktiskt förlora en förälder.

Förra veckan fick jag ett val – att operera eller inte.
Att operera med risk att han inte klarar sig.
Att inte operera med risk att tumören utvecklar sig och dödar honom.

Jag har inte kunnat sova, inte kunnat äta.
Jag hade ganska så bestämt mig för att inte utsätta honom för operationen och hoppas på att tumören är godartad.
Också här tänker jag att det är en sak att veta att deras liv är tidsbegränsade, en helt annan när ett beslut om hans livsmöjligheter vilar i mina händer.

Men under besöket idag försvann den förhoppningen. Den är med största sannolikhet elakartad och har redan satt igång att döda honom. Operationen är utesluten. Kanske är det en viss lättnad att beslutet inte behövde bli mitt men jag vet inte. Jag har tagit två Sobril så jag kan inte avgöra.

Jag önskar att jag trodde på reinkarnation. Jag önskar att jag trodde på en himmel där alla levande varelser möts igen. Igår kväll övervägde jag att be. Men till vem? Jag tror inte på någon Gud, det ter sig helt absurt för mig. Så därför hade det varit hyckleri att be till en Gud bara i denna yttersta stund.
Och samtidigt, paradoxalt nog, känner jag skuld. Har jag verkligen gjort allt för Figge? Varför har jag rest bort och lämnat dem? Förra året var jag borta från dem i åtta veckor sammanlagt. Sammantaget säkert ett halvår.
Jag borde tagit ut dem mer, borde, borde.

Detta är normala men destruktiva och menlösa tankar. Det vet jag. Men vad ska jag göra åt det?

Figge lever i nuet. Det gör Alf med. Men jag undrar om inte Alf känner någonting på sig, han vill vara nära sin pappa mer än vanligt. Lägger sig bredvid honom, lägger sig med huvudet mitt emot sin pappas huvud. Som för att se honom, se att han är där. Precis som jag gör, sticker ned huvudet i buren och tänker i detta ögonblick, i detta ögonblick, i detta ögonblick är han ännu hos mig.

Och han är mitt allt.

Fysiken

Börjar mer och mer tro att PT är de som sitter inne med kunskapen om hur man ska leva och hur man når frid.
Inte bara att de kan anatomi och att de har både viljan och förmågan att pusha. Vilket då i sin tur leder till tillfredsställelsen över att man kan utvecklas, man kan mer än man tror och man kan förändras. Alltså bli bättre, starkare, säkrare.

Idag och igår har jag lidit av den värsta träningsvärk jag kan dra mig till minnes. Gjorde benspark (som jag trodde hette bencurl), i maskin, det vill säga den enda övningen (mig veterligen) som verkligen bara isolerar de stora musklerna på lårets framsida. Enbart.
Jag hade aldrig valt den maskinen. Jag hade aldrig utsatt mig för plågan. Jag hade definitivt inte utsatt mig för plågan fyra rundor på raken.

Men det är inte det som fått mig att tänka. Utan det var när vi avslutade passet med armar. Biceps, triceps, axlar och allt däremellan. Vikten är vansklig, man måste välja rätt. En vikt kan kännas lätt de första fem repetitionerna men så når man tio och de sista två och då känns armarna uttänjda och trötta.
Jag sa “Jag ogillar att känna mig svag!”
Han sa “Men du är inte svag”.

…och lade på något kilo till.

Han såg något jag inte såg med andra ord. Och han sa inget nedlåtande som “Alla känner vi oss svaga ibland” och heller inget flåsigt som “Kom igen nu! Det här kommer göra dig starkare”.

Han sa bara “Men du är inte svag”.

…och jag haltade därifrån på mina ömma ben och med mina spagettiarmar och kände mig inte svag.

Röda känslor (nej, en annan nyans)

Anger as soon as fed is dead;
‘T is starving makes it fat.

Emily Dickinson

Jag är arg. Det är ovant, jag försöker att djupandas och lyssna på Enya. Jo, på allvar.

Det har varit en grej som fascinerat terapeuter i årtionden – jag blir aldrig arg. Men det blir jag visst, menar min terapeut. Irritation, surmulenhet och en stilla känsla av agg är också vrede. Jo, sånt kan jag ju känna så helt sant är det inte att jag aldrig blir arg. Jag brusar bara inte upp, jag säger inte ifrån (fast jag borde), jag skriker inte (fast jag borde). Jag blir bara ledsen, internaliserar vreden (eller vad det nu är) och gör om den till sorg, ledsamhet eller i bästa fall någon textrad gömd någonstans.

Som en parantes tror jag att många skrivande personer har förmågan (eller förbannelsen) att omvandla vrede till små meninga och ord. Kanske till och med romaner. Det är författarens hemliga hämnd, den introvertes rädsla för att tala högt.

Men nu är den här. Vreden, det stora molnet. Det som gör andningen snabbare och plågsammare. Jag dubbelandas, en teknik jag påmindes om senast på andningscentret Hale. Ja, det finns ett sånt. Ja, det är oerhört “stressad överklass” att gå på andningsövningar. Men det hjälper. Och man kan ta med sig teknikerna hem. En dubbelandning är att man andas in luft i magen och sedan bröstet genom näsan, och sedan andas ut genom munnen. Prova.

Inte för att det gör underverk för min vrede just nu, men lite grann. Enya gör säkert också sitt till. Och att stänga av alla notiser på alla ställen där notiser vill smyga in och uppröra mig.

Varför är jag arg? Om jag hade gjort en prognos, säg för flera år sedan, så skulle jag säga att vreden skulle nog nå mig inte genom en sak utan flera. En gemensam, samlad styrka.

Jag är stressad. Jobbstressad. Jag behöver tacka nej till jobb (detta besvärar mig lite), jag behöver säga att jag inte kan lämna i tid, i alla fall inte på den höga nivå jag hade velat lämna (detta besvärar mig mycket).

Jag känner en krypande stress över all ADMIN jag måste göra på grund av torra omständigheter som har med bank och företagsform att göra. Zzzz…Siffror, papper, underskrifter, telefonköer till banken, besök på banken, felaktiga besked från banken…

Jag upprörs över hur mycket jag tar åt mig personligen av saker som skrivs och tycks och sägs av för mig både bekanta och främmande människor. På Facebook, på Instagram. Och lösningen är förstås – läs inte då. Jag försöker.

Jag upprörs över människors oförmåga att förstå varandra. Eller ovilja snarare. Jag upprörs över sms och email. Jag upprörs över hur jag själv upprörs. Jag upprörs över hur jag själv engagerar mig i konflikter som inte ens rör mig. Där jag borde säga “Det låter tråkigt, hoppas att ni kan läsa det” istället för att komma med vinklar, tankar, uppmuntran, försök att förstå. Som ändå utmynnar i att välja oförståelsen. Här är det jag som blir arg på mig själv – varför ska jag oombedd försöka “lösa” saker, det är ju faktiskt bara förment i många fall. Har jag verkligen blivit ombedd att komma med lösningar och förslag? Nej, det har jag inte. Jag har blivit ombedd att hålla med, att lyssna på någons irritationer.

Så nu är jag själv irriterad.
Ännu mer – jag är arg.
Och det vill jag inte vara.
Vilket gör mig ännu mer arg.