Känslor

Det här är en rolig känsla och upplevelse: när en uppmärksam dansk översättare hör av sig med en fråga och man läser ett stycke av egenskriven text fast på danska.
Jag skulle kanske beskriva den som “märklig” men det vore att tona ned det positiva i upplevelsen. Det är meningar jag skapat och satt ihop men som nu är mina men ändå inte. Ja, komplex. Men enormt roligt.

Filmen och boken

Jobbar på café i vanlig ordning. “Mitt kontor” som jag kallar det när jag känner mig på spexigt humör.
Det var bara någon vecka sedan jag insåg varför det är så folktätt kring busstationen, det är för att tingshuset ligger där. Inte bara för staden utan hela kommunen. Så alla som har något ärende med rättvisan åker hit, det är därför det sitter folk på trappstegen till den nya byggnaden som så uppenbart designats för att se gammal ut. Det är därför folk som ser ut att ha sett bättre dagar sover på gräset och vilar med allehanda fyllda plastpåsar i båsen vid busstationen, de som ger lite skugga.

Jag gick förbi tingshuset med tillhörande besökare igår. En kvinna gick på gatan med två unga söner i sällskap. Jag hörde kvinnan säga “Men vi såg ju filmen på tv”.
Sonen: “Ja, men böckerna är annorlunda.”
Mamman: “Jag köper inte boken åt dig, du har sett filmen redan. Och så är det med den saken”.

Har aldrig någonsin hört den versionen av filmen och boken-frågan förut. Snarare “Men du har ju läst boken redan”. Eller? Jag tänkte så mycket på meningsutbytet igår att jag blev snurrig. Är jag galen?
Jag reciterade för killen och han sa att det var det sorgligaste han hört, han blev genuint upprörd och sa att han ville köpa böcker åt barnet.

Jag gissade att det var Harry Potter-böckerna de talade om.  De borde gått på tv, i filmform. Han gissade på superhjältar men det lät inte så på sonen, av någon anledning. Se? Jag kan inte sluta tänka på det ens.

Tacksamheter etc

En Thanksgiving, full med potatismos, yams och en uppsprättad kalkon har kommit och gått. Mammans partner Ralph sa någonting vid middagen som jag ville skriva ned och använda till något men ville inte verka oförskämd och springa och hämta blocket medan vi åt och sedan glömde jag bort det.
Han berättade en annan gång om farmen han växte upp på. Den lämnade han illa kvickt så fort han hade åldern inne. Men när han var liten gosse på farmen fick han en ponny. Ett annat barn skulle säkert varit mäkta glad över en egen ponny men Ralph hatade den ponnyn. Enligt honom hatade ponnyn Ralph också så det var jämnt. Ponnyn, menade ralph, svalt sig själv och vägrade dricka vatten om inte gossen Ralph ledde honom till maten och vattenskålen. Detta, menade Ralph, gjorde ponnyn enbart på pin kiv eftersom den var förrädisk och hatisk.

Jag minns inte vad han sa för någonting igår men ofta kommer det bra saker ur hans mun. Han berättade i alla fall att på farmen åt de kyckling och potatismos och yams och sånt varenda dag till middag och kunde han skulle han äta det varje dag än idag för det var den bästa sortens mat. Kanske var det det jag skulle skriva ned men jag tror inte det. Det var något annat.

Jag tog med fem eller sex lådor macarons. Jag packade macaronerna löst och noga så att de inte skulle krossas eller spricka. När vi kom fram hällde morsan upp dem alla i en stor skål. Jaha. Det blev några över, de hällde hon i en plastpåse och frågade vem som ville ha. Jag noterade i mitt sinne att nästa gång, det blir väl till jul, bakar jag inte ömtåliga kakor. Inga lövtunna pepparkakor till exempel.

Vi åt maten, ingen bad någon bordsbön innan vilket förvånade mig eftersom släktingarna är religiösa. Kors och ikonbilder på väggen, inramade på sängbordet och dinglandes i bilen. Vi åt mat och sedan åt vi efterrätt som var något med pumpa och sedan var allt klart. Det kändes som ett så stort antiklimax, nästan slöseri, efter så långa förberedelser inför måltiden. Dottern som körde upp från LA och det tog fyra timmar och så vidare. Kalkonen som tog ett halvt dygn att göra i ordning. Det var uppätet på tjugo minuter. Vi tackade för oss och bilade hem på lite mer än två timmar. Tomhet ändå.

Dagen efter

Ja, jo det är möjligt att jag bakade lite väl många macarons. Men jag blev missnöjd med resultaten. Det är för varmt och fuktigt här så marängen säckar ihop. Dessutom har jag ingen bra sprits, provade göra en egen och sedan använde jag den jag har som är räfflad, på bekostnad av en slät yta. Jaja, de smakar bra i alla fall. Jag fyllde med choklad och lemon curd.

Ekollon

Det är plötsligt 30C varmt. Från ljumt varma dagar och kyligare nätter till sommarvärme. Jag som packat ned kjolar, linnen och sandaler i en kartong som jag ställt på högsta hyllan i hans garderob jag fått hälften av.

Plötsligt värme. Plötsligt oro. Av vilken anledning? Bör jag minimera all kontakt med, vad vet jag, sociala media eller annat som är potentiell källa till nervositet, reell eller inte?

Jag bakar macarons. Gör fyra olika satser, jag blir inte nöjd med dem. Jag lägger dem i en burk och säger att han kan ta med dem till jobbet.

Jag har försökt odla ekollon. I sex veckor låg de i en skål med vatten, det var sagt att de skulle gro. De har nu överlämnats till god väns omsorg och nu, tre veckor senare, ser de fortfarande ut såhär. Ska de planteras? Har jag misslyckats med ekollonen?

Varför är jag så stissig? Jag skriver på ny bok, det rör upp en del men inte så att det skulle förklara ett fladder i magen direkt. Usch. Är det Thanksgiving? Stundande familjehögtider med fullt av folk och barn?

Fortsätter baka macarons.

Ett försenat pajrecept

Jag är en hyfsat improvisatorisk bagare. Jag följer givetvis recepten, matlagning må vara känsla men bakning är vetenskap. Här finns förresten några gratis lektioner i detta från Harvard University.

Nå. Jag följer recept. Men jag tweakar också, om jag tycker att resultatet saknar någonting. Så här är mitt prisbelönta pajrecept som jag kom trea i, i en pajtävling i USA förra året: Blåbärs- och kokospaj med knaprigt täcke

1,5 dl (rå)socker

2 dl kokos

1,5 dl havregryn

1,5 dl vetemjöl

200 g smör

I grunden är det ett recept på smuldeg från Leila. Men jag ökar kokosen för just denna paj, på bekostnad av vetemjölet. råsocker är nice för det blir crunchigare, mer knäckigt än vitt socker. Å andra sidan har det vita sockret fördelen att smälta in mer i smöret och bli mer smuligt lent så det är en smaksak vilket man föredrar där. Jag tar det jag har hemma.

Blanda ihop ingredienserna, det ska vara en smulig deg. Om smöret är rumsvarmt blir det mindre smuligt. Det är helt okej, ställ in degen i kylen en stund och börja med fyllningen. Sätt ugnen på 200C.

Eftersom det är en smulpaj är det bären i botten som gäller. Ingen deg i botten på just detta recept. Istället lägger jag blåbär (de kan vara frysta) i en skål tillsammans med lite strösocker, några skvättar färsk citronsaft och lite kokos. Jag pudrar med potatismjöl eller maizena. Citron är så gott i kombo med kokos och dessutom lockar det fram det där syrliga i bären som jag vill åt. Jag har hellre syrlig fyllning och krispigt, sätt täcke än söt fyllning. Därav snålt med sockret och generösare med kokosen.

Jag har vänner som blir galna på att jag inte ger exakta mått här men fyllningen är mer åt matlagningen, inte lika mycket vetenskap, så där går jag på mitt ögonmått som säger att alla bär ska vara pudrade. Betoning på pudrade: Inga klumpar. Det är såklart mer bär är någon annan ingrediens men om man vill ha något att stödja sig på skulle jag säga…

1 paket frysta blåbär
1/2 dl citronsaft (eller mer, efter tycke och smak)
1/2- 3/4 dl strösocker
1/2 dl kokos
1/4 dl potatismjöl/maizena

Täck med smuldegen som givetvis smulas över, som ett täcke. In i ugnen (se till att ugnen är tillräckligt varm, jag rekommenderar en termometer) och säg 25 min, när pajdegen fått en trevlig färg?
Så himla svingott med äkta vaniljglass till. Brukar bli en höjdare. Pudra gärna med florsocker.

Dubier

Det kanske inte är bra för mig att skriva böcker. Skriva saker över huvud taget. Men vad ska jag annars göra?
Idag gick jag runt i matbutiken och kände mig nervös. En odefinierbar obehagskänsla. En oro för någonting oklart och inte alls närvarande. Bara en odefinierbar obehagskänsla.

Detta stör mig. Det är inte första gången. Jag har känt detta förut, i Sverige innan jag reste hit till exempel. Men då visste jag vad det handlade om: exponering. Bok ute, omdömen som formas, åsikter som skapas och tillskrivs mig. Eller kring mig, om mig.
Nej, det är ju inte så att jag inte kan gå på en gata eller liknande. Att det kommer fram människor och vill diskutera mina tankar kring Jaqcues Lacans fallosterminologi och hur jag har fel där. Så är det ju inte och har såklart aldrig varit. Det är just därför som oron är hyfsat onödig och av ondo. Den är helt enkelt inte reell.

Den är heller inte reell här, på kusten. I en sömnig stad där bara killen på caféet och några bekanta vet att jag “skriver” men inte vad jag skriver. Och så vill jag gärna ha det.
Ändå går jag inne på mataffären och vrider händer och fingrar. Jag har hatt och solglasögon på mig som en annan Michael Jackson. Jag vill vara osynlig.

Detta är inte jättebra men heller inte alarmerande. Än. I mataffären köper jag bakgrejor från en lista. Det är sol ute, en lugn och vacker lördagsförmiddag som det verkar. Men jag måste vara hemma själv och baka känner jag.
Killen jobbar, jag får vara ifred. Han kämpade i en timme i morse med att knipsa av en länk på min nya klocka som är för stor. Jag sa att han får bestämma exakt avd vi ska äta till middag ikväll, jag lagar. Jag visste att han skulle säga lasagne.

Nu tar vi vår morgonmedicin, kavlar upp ärmarna och bakar. Så ska oron försvinna.

Helgen mellan broarna

En sak med amerikaner är deras lättsamma inställning till avstånd. En biltur på några timmar är ingenting, att åka till en annan stat är något man i regel klarar tur och retur med bilen, på en och samma dag.
Själv är jag uttråkad i bilen, mår illa, känner mig onyttig och som en person som slösar med min tid.
Men det vägs upp när man stannar vid små städer längs vägen och upptäcker små samhällen där folk bor och verkar i sina egna, parallella liv. Det är alltid en aha-upplevelse trots att det inte borde vara det för såklart bor folk på olika platser, ibland små och inte så tydliga på kartan.
Som Castroville, staden som sätter enorm stolthet i den lokala kronärtskockan. Så pass att man har en årlig festival, säljer merch och allmänt älskar på den kantiga grönsaken.

Hur de tjänar pengar på kockan med de här priserna vet jag inte.

Däremot vet jag att jag älskar kronärtskocka-merch, och var på väg att köpa den här t-shirten men den var för stor och bulkig, jag hade sett ut som en säck potatis i den.

Vi stannade till där på vägen till San Francisco där brorsan bor. Vi stannade också till i Santa Cruz där fotbollskillens pappa bor. Han är så rar, har en liten väska tvärs över bröstet som bara är stor nog för telefon och några sedlar. Orka bära.

Vet inte varför det kommer som en sådan överraskning att folk verkligen bor och lever på andra platser. Småstäder som dyker upp bara som en avfart på motorvägen, man åker dit och där – tro det eller ej – pågår en massa liv!
Vi äter krabba enligt brorsans födelsedagsönskan. Vi får billiga engångshaklappar från servitrisen. Också det ett parallellt liv. Ännu mer flerdimensionellt blir det när man ser SFs och Oaklands alla hemlösa, som sover i tält under broar, mellan motorvägar och överallt där de inte är uppenbart i vägen och ivägskickade. Man uppskattar att det är runt 7000 hemlösa bara i San Francisco, och det är ingen jättestor stad till ytan direkt.

Det känns märkligt. Jag kan aldrig sluta tänka på att även dessa människor varit små, haft en mor, haft en barndom.

Svägerskan berättar att man satsar ordentligt på hemlöshet i SF, något tidningsartiklar också bekräftar, men 7000 hemlösa är för mycket. Lägg till drogproblem, akut bostadsbrist och hyror som är bortom fantasifulla. Träffar en gammal klasskompis som bor i en etta i Oakland, alltså granne med SF, och betalar 18 000 i månaden i hyra.

Jag har faktiskt alltid haft svårt att se charmen med SF. Jag vet att folk brukar säga detsamma om LA, och det tog mig några besök att bli kär. Men SF och jag har helt enkelt olika personligheter, vi funkar inte så där optimalt ihop. För 18 000 i månaden skulle jag hellre bo i LA.

Cafélivet

Just nu har jag en bra ström av artiklar som ska skrivas. Kan behövas, förra månaden skrev jag knappt någonting alls eftersom jag hade fullt upp med bokgrejer. Men en annan måste ju få in stash till hyran också. För den som vill få sina författarambitioner krossade kan jag intyga att bokgage är inte särskilt stora, ingenting man lever flott på tyvärr. Inte om man är svensk författare och skriver på svenska i alla fall.

Så hur som helst – här sitter jag och jobbar. Jag har i alla fall råd med ett miljöombyte, eller om det är så att miljöombytet i sig gör att jag kan skriva och ha råd. Hönan, ägget.
Det “nya” caféet i stan är okej, det ligger fint till och den unga chefen som ser ut som Pacey i Dawsons Creek heter Mason och känner igen mig. Jag får knappt jobba ifred, men han är rar. Han minns vilket te jag dricker och han är alltid nyfiken på vad jag skriver om.

Sanningen att säga är att jag skriver artiklar. Betar av dem en efter en. Några roliga, andra krävande. Men alla nödvändiga. Sånt man gör för att nå fram till målet: skriva det man vill. Skissar på en roman och gläds. Vill bara få betalartiklarna överstökade så att jag kan koncentrera mig på roman. Det som inte känns som jobb, i alla fall inte i det här stadiet. Inte i det här “vad som helst kan hända på detta vita ark”-stadiet.
Åh, det är så ljuvligt.

Många mil

Jag har en bekant vars man bor i en annan kontinent. En flygresa på åtta timmar. De har varit gifta i tolv år eller något sådant, de har alltid bott långt ifrån varandra.

Jag har aldrig tänkt att långdistans är något för mig. Hur skulle det kunna vara det? När jag hade en kille i Belfast grät jag hela dagarna när jag inte var där. Jag trodde att om jag inte var där försvann jag från hans liv. I efterhand hade det varit bättre om det faktiskt blev så, men just då (jag var ung) tänkte jag stoiskt och romantiskt att ingenting var viktigare än relationslyckan, att den som inte investerar allt kan lika gärna inte investera någonting. Man ska kämpa, man ska blotta och ge allt.

Idag vet jag bättre.

Min fungerande långdistansrelation lever med ett enormt, närvarande avstånd. Inte bara pratar vi olika språk och lever olika liv. Vi bor också väldigt långt ifrån varandra.
Varför det funkat i två år beror på honom och det beror på mig.

Jag har länge vetat att jag jobbar bäst själv, inte i team eller på en arbetsplats. Jag umgås helst med en person i taget, kanske två. Men helst inte fler för då blir jag stressad.
Han är ganska liknande. Han jobbar iofs på en arbetsplats men när han kommer hem är han nöjd med ensamheten eller mig. Detta är en bra förutsättning för oss. Vi kan respektera den goda ensamheten (till skillnad från den inte alls särskilt goda, den inte alls valda).

När vi inte är i samma stad, eller ens samma land, så tar vi vara på tiden. Jag ser det inte som en stor tomhet, en öken av tid, innan vi ses igen utan en schemalagd lucka som är till för mig att göra saker som jag helst gör på egen hand: träffar vänner, har möten med redaktörer, målar om köket, städar vinden. Allt vad man nu gör för att organisera sitt liv till tillfredsställelse.

När vi skiljs bestämmer vi när vi ska ses igen, vi köper flygbiljetter innan någon av oss reser så att vi har ett specifikt datum att förhålla oss till. Detta är vitalt.

Men det mest vitala är att se förhållandet som en bonus. Jag klarar mig på egen hand, jag har ett helt eget liv. Jag har ett bra liv, en bra karriär. Jag har underbara vänner. Hans närvaro i mitt liv är en enorm bonus, en jag är tacksam för. Men den är inte det enda i mitt liv, inte det som håller livet uppe. En enorm, guldkantad bonus.

Vi är båda medvetna om situationen. Han skulle aldrig be mig flytta, han vet precis hur mitt liv ser ut och varför en flytt inte är aktuell. Han skulle inte vilja bli Skälet till att jag flyttar. Det Stora Skälet. Som killen i Belfast blev och inte klarade.
Jag skulle aldrig be honom flytta till Sverige där han varken har familj, vänner eller band. Kan ju inte ens språket.
Däremot är det – ännu en gång – en bonus att tänka att jag har två hem. Båda givande, båda kreativa.

Just kontinuiteten är viktig. Jag har grejor på båda ställena, vi har alltid en flygbiljett bokad i förväg. Detta betyder trygghet, löfte, kontinuitet och ömsesidigt hopp. Det handlar inte nödvändigtvis om 100% hårt jobb, 100% investering och allt det där jag var helt säker på när jag packade väskan och reste till Belfast. Det handlar bara om attityd. En gemensam sådan.