Återfall

Hej, det är jag igen.
Det här är min stream of consciousness-röst. Jag har ätit en mindre arsenal av olika sömnpiller och kör min gamla klassiker att blogga i väntan på att de kickar in.

(Allt det här stryker jag i morgon, om det inte hinner komma någon kommentar. Då blir det “fanockså” och så får det stå kvar. Har hänt förut)

Allt jag skulle kunna skriva nu.
Allt jag inte skriver nu.
Att ha många besökare (enligt någon slags mätgrej är ni många) borde ju snarare främja inläggen, få en att skriva mer och oftare. Men det har en annan, mer komplicerad effekt. Det här med att bloggen blir min offentliga talan utåt. Som pressmeddelanden.

Ja, och här är väl ett typiskt sådant: ny bok på g.
Skriver i höst.
“Ingen brådska för vår skull”, säger bokförlaget. “Vi anpassar tryckningen”.
Skriver i höst.
Måste hitta drivet, känslan, kanalen. Som när man rattar in rätt frekvens på radio. Där är den, den tydliga rösten. Nu följer jag bara den och allt den säger åt mig.

Läser meningen “behaglig förvridning” i en bok (Tomas Böhm) om förälskelsestadiet i en relation. Man ser den andre genom en “behaglig förvridning” och hoppas den förblir sann. Något missbildat med det uttrycket. Läskigt. Som uttrycket “leende depression” som det står om på Wikipedia.  Anders Lundin?

Godnatt alla.

Den jag blivit

Fina foton och öppenhjärtlig intervju med yours truly finns här, på Rodeo.
Foto: Christian Gustavsson

Även den gången

Man ser det nog inte men på den här bilden fryser jag något otroligt, jag skakar och jag saknar min pappa som gått bort ett halvår tidigare. Jag är i Tokyo och äter en slags crêpe med grädde och ananas.
Inget av det ser man på bilden. Knappt ens att det är en crêpe jag håller i handen.

Tramps like us

Min terapeut gav mig en plats i Midnattsloppet igår. Sa att jag måste springa. Jag gillar ju att springa. Han sa att jag måste känna att jag kan. Jag måste ju känna att jag kan. Att jag klarar saker.

Det gjorde jag också. Inte på någon rekordtid direkt (han slog mig med två minuter) men jag har å andra sidan inte sprungit en mil den här sidan sommaren, jag springer aldrig ute och det var en del riktigt plågsamma backar att besegra.

Jag vet att mamma stod någonstans men det var ju omöjligt att se henne. Min vän M sa att han skulle vänta på mig vid målet. Jag blev så rörd. Älskade vän. Tänker på mig, väntar på mig. Hejar på mig. Kommer till mig.

När jag kom i mål kände jag mig plötsligt så förvirrad. Av kylan som kom över min varma, ostadiga kropp. Alla dessa människor. Och ingen av dem betyder något för mig. Av illamåendet jag kände men inte för att jag tagit ut mig utan för att jag var törstig, trött och så förvirrad. Vad är det meningen att jag ska känna nu?

Telefonen fungerade inte. Mottagningen helt borta. Jag var inte sugen på bananen jag plötsligt fick i handen. Jag tänkte att visst, jag kan springa en mil. Bara inte i backar, de går jag i. Men det är ju inte bara därför jag springer. Jag vet att jag kan springa en mil. Jag fattar nu att man springer ett lopp snarare för att någon ska möta en där vid målet.

När M dök upp och vinkade sin otroligt karaktäristiska, lite tillbakahållna vinkning kramade jag honom väldigt hårt och väldigt länge.

Den gången

Morrissey ljöd i mitt huvud. You have killed me, you have killed me. Om och om igen.

Efter min död vallades jag runt som ett får av vännerna i vad som kändes som flera dagar. Här, ät det här. Här, du måste dricka det här nu.
De vet att jag dör lätt.

Suddiga dagar gled in till kvällar som dränktes i sömntabletter och blev till drömlösa nätter. Är jag död? Hur kan jag inte vara det? Besvikelsen när jag vaknade, oftast alldeles för tidigt.
Morgonen, alltid den värsta tiden på dygnet. Ännu en dag. Ännu ett dygn att genomleva. Men hur? Halvtimme för halvtimme är enda sättet.

I entered nothing and nothing entered me
‘Til you came with the key
And you did your best but
As I live and breathe
You have killed me

Det var sången som ljöd i mitt huvud den gången. Jag har blivit dödad ett par gånger sedan dess. Med både snabba hugg och långsamma snitt. Men…

And there is no point saying this again
there is no point saying this again
But I forgive you, I forgive you
Always I do forgive you.

Hand in marriage

Tänker på bröllop. På förekommen anledning då, för plötsligt har jag en svägerska! Och det finns plötsligt en till Hainer i släkten från tidigare varit så få att de går att räkna på ena handens fingrar.
Märkligt. Mäktigt.

Tänker på bröllopet som ritual och symbol och visst, det är man ju knappast först i världen med att göra. Och det är väl inga unika tankar som rullar runt där heller. Hur ritalen i sig ger mening till någonting som är abstrakt och varken kan förklaras särskilt bra eller fastställas (kärlek, löfte, hopp). Hur denna ritual därför är vacker och över huvud taget finns.

Hur ser man att bilen är polsk?

Polen igen för andra gången i mitt liv. Förra, tillika första, gången blev det faktiskt helt övermäktigt för mig. Jag fick göra någon slags motsvarighet till att sätta mig ned med en brun pappåse och hyperventilera. Jag kortade min resa och åkte hem.

Inte mycket mindre, men lite, känslosammare är det att träffa min halvsyster i Warszawa. Vi sågs senast för trettio år sedan. Jag minns ingenting, bara genom foton i ett album så de minnena är alltså falska. Hon minns fler grejor, som “Tack” och “Hon är min syster”.
Jola mötte mig på flygplatsen med en enormt vacker blombukett som nu står i ett glas i hotellbadrummet. När vi åt piroger (jag insisterade på att jag ville äta polsk mat) studerade jag hennes ansikte mitt emot mig. Var i det finns pappa? Jag ser ser honom inte. Jag ser mjuka, vänliga linjer. Stora ögon, lite sneda. Mycket vackra. De är visserligen gröna som mina, men mörkare gröna. Som vattnet i sjön på Malma. Hon har inte de där vansinnesstora pupillerna jag har heller. Har jag dem från mamma alltså?
Hon har pappas vänlighet i ansiktet, det står klart. Den där glada, öppna. Jag vet inte var det sitter med det är väl mest i ögonen och lite kring munnen.
Ingen skulle säga att vi är lika, det tror jag inte. Ingen ser att vi är släkt. Att 50% av vårt blod kommer från samma källa.
Hon har några gester som är hans. Lite knubbiga handleder fast händerna är nätta. Den där gesten när man inte kommer på just det ordet man letar efter. Den är samma, den är pappas.
Men i övrigt i ansiktet ser jag det inte. Däremot tycker jag att hon ser “polsk ut”. När jag äter mina piroger och får in menyn på engelska blir jag spontant och omedelbart besviken. Jag hade velat få in den på polska, precis som Jola. Blivit tagen för någonting hemmahörandes inte annanstanshörandes.
Inte för att jag känner mig polsk.
Inte för att jag nånsin känt mig polsk.
Inte för att jag är polsk.
Men det skulle vara skönt att känna att man hör hemma någonstans. Någon gång.

Efterlysning

Nu har det hänt igen. Blankheten, tomheten. Jag vet, det finns ingenting som heter skrivkramp, det är bara en fancy ord för lathet. Men i mitt fall är det en kedja som ser ut så här: jobb kommer i vägen för kreativitet som kommer i vägen för att skriva.

Eller, vi kan minska kedjan med ett led. Jag har jobb jag måste göra. Det hindrar mig från att skriva annat. Som bok.

Ja, välkommen till det de allra flesta kallar verklighet och så vidare. Jag vet.
Jo tack, jag vet.

Men jag är faktiskt kontrakterad att skriva annat men jag behöver också pengar till hyran. Så man kan säga att jobb står i vägen för annat jobb. Hur fixar man det då?

Och sen är det det där med att vara ledig i två veckor för att sedan försöka börja jobba igen. Allting tar dubbelt så lång tid som det brukar, det är som att försöka starta upp regalskeppet Vasa igen. Herregud, en notis har tagit mig flera dagar att avsluta, jag brukar berömma mig själv för att jag skriver sånt på tjugo minuter.
Det leder ju såklart till att man börjar misstänka fördumning.
Vilket i sin tur har en, ska man kalla det förstummande, effekt på kreativitet och skrivande.
Vad fan ska jag skriva en bok för.

Och förresten har jag inte tid. Jag har jobb att göra.