Classy!

Jag brukar beställa mjölk till maten.
Jag gillar det.
På Azrafan får jag min dryck servad i ett gigantiskt glas (jämför med Mattias ölglas) toppad med ett cocktailbär.
Jag antar att det är en bra grej…
Eller?

Tre gånger knas

Intervjuade en märklig kvinna i morse. Hon stannade upp ibland, mitt i intervjun och stirrade ned i bordet.
“Oj, förlåt mig…”
eller
“….. nej, jag kan nog inte svara på den frågan”.

Men det var inte det konstigaste.
Det var svaren som “Det är så svååååårt att leva”, “Jag vill jobba med folk som befruktar mitt projekt” och “Det finns så många stjärtar runt omkring oss”.

Hon åt tre bananer under vår intervju.
Men hon är hemskt söt. Och hon verkar mycket snäll.

Sen åt jag lunch med Bon-Anders som alltid lyckas göra mig på gott humör eftersom han själv aldrig nånsin har en anledning att inte gå omkring med händerna i fickorna, vissla och le.
Han håller på och coachar en kompis i “mediasvängen” att dejta (=ett snällare ord) yngre mediatjejer för då syns man mer. Typ unga modebloggerskor, unga tyckerskor eller unga it-girls. Hittills verkar det funka!

Vi åt på nya Zink. Servitör var en gammal lärare till mig. Vi var artiga nog att låtsas som om vi inte kände igen varandra. Ingen av oss sa nåt, men nog låg det i luften.
Lärare passar upp på elev.
Elev lämnar dricks.
Skum grej liksom.

Sen intervjuade jag en trevlig karl i grå jeans som jobbar med porslin, glas och kök på ett snofsigt varuhus. Han sa “Visste du att det finns en speciell sked som man äter grape, med till exempel? vilket gjorde mig på så himla gott humör.
Var det inte rörande sagt?
Och roligt?
Jag fnissar åt det fortfarande.
Så sött.
Så jag outade min fäbless för kök, köksinredning, köksaktiviteter och köksredskap. Vi bondade nog lite över det.

Stoppa pressarna!

Breaking news! Bill Cosby säljer sina cosbytröjor! Han tror att det finns ett intresse av dem – dessa färgglada mysplagg – och kommer autionera bort dem på EBay. Vinsten går till välgörenhet. Jag är riktigt, riktigt sugen på en av dyrgriparna faktiskt.

Nervösa nysningar

Nu är jag sådär nervös igen. Varför? Jag måste gå till botten med det här. Jag ringer A och han kollar på Aktuellt.
Jag hörde om statsbesöket på radio idag. P1 använde frasen “de politiska högdjuren”. Typiskt P1. A är lite frånvarande för att han kollar på Aktuellt. Han säger att de talar om “den politiska eliten”.
Blir jag nervös eftersom han låter frånvarande? Jag vet inte. Kanske är jag nervös för att jag har så många deadline att möta att jag faktiskt glömt bort hur många de är. En sak i taget tänker jag och tar en klunk te. En sak i taget.
Så har jag ont i huvudet också. och så nyser jag. På morgonen låter jag som en snorig sexåring. En sån som rycker en i armen och med igentäppt näsa babblar “Vet du, jag, vet du vad jag gjorde, vet du, vet du det?”
Snoriga ungar.
Idag hoppade jag dessutom in som vikarie på City. Liiiite dålig tajming med tanke på allt jag har att göra. Hela dagen gick ju åt till att vikariera, liksom. Det började med “Du får åka på presskonferens för Hej hej sommar“.
Okej.
Presskonferens är soft, tänkte jag. Man sitter och bläddrar lite i ett infoblad medan någon nervös PR-människa pratar på.
Kom till SVT och möttes av en glad pressperson som sa “City, vad bra. Här är Nic Schröder“.
Hej, hej.
Det var ingen presskonferens, det var en intervju.
Okej.
Jag gillar i och för sig sånt. Det är då man tvingas skärpa sig.
Jag gillar den killen. Nic. Han verkar ju lida av ADHD när man ser honom i rutan, men han gav ett samlat, trevligt och proffsigt intryck. Jag hade gärna hängt med honom på hans lokala pizzeria i Helsingborg, eller nåt, där han liksom är som han är mest, kan man tänka.
Han är säkert störtskön.

Så varför är jag nervös?

Gah!

Frilansarens framsida är frilansarens baksida. Veckan ser tom och öppen ut på söndagskvällen och framåt onsdagen är den fullpackad och man tvingas ringa folk och avboka fikastunder och planerade luncher.
En välbekant känsla har letat sig tillbaka in i mitt liv. Låt mig se nu…den kallas stress! Just det!

Igår fick jag rycka in akut som jourhavande journalist och göra en blixtintervju med en komiker för City. Idag blir det blixtrecension av film. Måste förresten se den i detta nu. Nu. Nu.

Men det stannar inte där. Två (2!) artiklar för Pause ska också vara klara idag, liksom lite redigering av berättelsen om mitt ruttna sommarlov för People.

I vanlig ordning kokar jag därför en kopp te och sätter mig och äter en GB Sandwich. Det finns en skitbra glasskartong som säljs i välsorterade matvaruaffärer. Den heter typ GB Favorit och innehåller 88:an, Nogger, Piggelin, PäronSplit (med gåtor på glasspinnen) och Sandwich. Alla favoriter, som namnet antyder. Även om jag hade kunnat byta ut Piggelin mot till exempel den kanske mindre läskande, men mer mättande Chokladpuck.
Glass ska inte underskattas. Vissa stunder, och vissa dagar, klaras bara genom ett intag av te och kvalitetsglass.
Idag är en sådan dag. För att jag inte ska gå under av frilansstress så krävs det ett respektabelt sortiment i frysen.

Så: nu te och glass. Resten av dagen: stress.
I morgon: fakturor och ett leende på läpparna.

En stilla stund

Låt mig för en gångs skull vara helt öppen och allvarlig.

Det är tyst i hela Kransen, jag har tänt ett snobb-doftljus som sprider dyr och välbehaglig lukt i hela lägenheten.
Det vaggar in mig i ett stillsamt på-vilosemester-tillstånd.

Det är vid såna här, tysta, lite meditativa tillfällen som känslorna kommer fram. Som råttor efter sommarmörkrets inbrott, eller katten Marius när han suttit och häckat under soffan ett bra tag. Dags att komma fram.
De där känslorna som jag oftast springer ifrån, skrattar åt, tittar lite på och sedan gömmer undan, alltså.

Det har nämligen inte gått ett år ännu sedan pappa dog.

Ibland blir jag gråtmild över till synes ingenting. Ibland blir jag orolig och nervös, av något som kan tyckas irrationellt.
Men allt utmynnar i känslan av att någonting – eller någon – man kunde falla tillbaka på, utan att ens kasta en blick bakåt först, är borta.
En trygghet är försvunnen.
Det går upp för mig lite då och då;

Att om jag faller finns ingen där som tar emot.
Hoppsan.
Jag landade visst på stengolvet. Jag tror jag bröt en arm.

Så när jag gör något som verkar, till synes, neurotiskt eller irrationellt…

(Som att få tårar i ögonen på Pet Sounds Bar för att två gamla kollegor skriker HAINER! över bordet och ler ändå ut i ögonen när de kramar mig och säger “Vad länge sen!”)
(Som att skicka ett sms till en kompis med “Jag vill att du ska veta hur fantastisk jag tycker att du är”)
(Som att börja skaka av rädsla, och övertygelse att inte duga riktigt hela vägen, när en oskyldig jämförande kommentar kommer upp i samtalet)
(Som att svälja länge och hårt och försöka, försöka, försöka men ändå inte lyckas tro att komplimangen är sann)

…så är det för att det bubblar upp känslor inom mig som jag är ganska säker på har att göra med att jag för inte alls särskilt länge sedan förlorade en stor, trygg björnpappa som alltid höll tassen ute för mig.

Han finns inte mer. Och skakningarna efter skalvet då han försvann har inte stannat helt ännu. Men snart, tror jag.

Räkmacka

Har jag det förspänt? Kanske har jag det förspänt. Artiklar skriver visserligen inte sig själva, även om jag ibland förvånas över att vissa texter jag har producerat blivit klara utan att min medverkan varit så kännbar. Det är så stress fungerar.

Räkmacka, kallade A min tillvaro. En räkmacka.

Jag jobbar ungefär så mycket jag vill. Jag skulle kunna jobba mer, men jag prioriterar dåliga videofilmer med Kennet i Högdalen, analysfika med valfri ledig kompis och lata, men intensiva stunder på soffan med te och kvalitativa inredningstidningar.
Jag prioriterar det framför mer jobb.
Men jag har ändå utrymme för ett trip till New York och en ny klänning från, säg, Acne i min vardag.

Räkmacka?

Ja, det är när jag träffar människor som har ett arbete som jag inser att jag kanske har det rätt bra just nu. Men då ska gudarna veta att jag slitit som ett djur i ett tidigare liv. Här är saker jag gjort, som jag anses ska tas i beaktning, då man diskuterar huruvida jag glider runt på en räkmacka idag eller ej. Jag vill bara, med denna lista, visa att jag anser mig ha paid my dues liksom. Kan jag inte få äta min smörgås nu? Har jag ändå inte gjort mig förtjänt av den?

1. Serverat idioter. Länge extraknäckte jag som servitris och såg min aktning för mänskligheten sjunka för varje dag. Den har inte hämtat sig.
Två snikna pensionärer kom till mig med två tomma tallrikar och deklarerade att den bakade potatisen var oätlig.
“Men var är den då?”
“Vi åt upp den, eftersom vi var hungriga. Men den var helt oätlig så vi kräver en ny”

2. Serverat snobbar. Jag extraknäckte också som servitris på en konferensvåning för några höjdare inom näringsvärlden. De drack alltid vin till maten och några kunde bli lite lagom lulliga – till lunch!
“Kan du snabba på med vinet? Kunderna hinner ju förfan gå!”

3. Sommarjobbat i receptionen/växeln på Volvo, mitt ute i ingenstans, utan luftkonditionering bland alla avgaser och 40C värme, bland mer eller mindre rasistiska/sexistiska säljare och en stillastående telefonkö till reparationsavdelningen.
“Nu står jag här på självservicemacken och kan inte använda mitt Volvokort! Vad tänker du göra åt det?”
“Jag sitter tyvärr bara i växeln och kan inte hjälpa dig med det”
“Jag vill ha ditt namn, ditt personnummer och namnet på din chef. Jag tänker göra dig, personligen, ansvarig för att jag står här och inte kan komma härifrån! Jävla Volvo! JÄVLA VOLVO!”
“Jag är hemskt ledsen men…”
“JÄVLA SLYNA!”

City-fejan!

Äntligen ny bildbyline i City! Min gamla, käcka där det ser ut som om jag är med i Big Love alternativt bär på stora höbalar, är borta. Fram för den här truliga kritiker-looken! Lite John McEnroe, enligt E.
Tiran jag hade är bortretuscherad dock.

Vänner, speciella vänner och bekanta

Har tänkt på vänner och bekanta idag. För det första tycker jag att “speciell vän” är ett fint uttryck. Nästan lika fint som “min bättre hälft” som är allra finast.
Men folk som har problem med orden/titlarna “pojkvän” och “flickvän” av en eller annan anledning borde överväga begreppet “speciell vän”.
Någon som har en särplats i ert liv.
En vän är fint, en speciell vän är något ännu lite mer.
En alldeles, alldeles speciell vän.

Träffade på glada Fienden-Max förresten. Appropå vänner, speciella vänner och bekanta. Jag har velat springa honom länge nu och har kalkylerat fram att chanserna att göra det är som störst på Götgatsbacken eftersom han huserar i området.
Jag har till och med bett om att få springa på honom.
(Bett honom om att vi ska springa på varandra alltså, inte bett till Gud.)

Jag har försökt stämma träff också men han är nog inte så pigg på sånt.

Därför var det alltså extra super att faktiskt springa på honom och dessutom på – gasp! – Götgatsbacken. Jag är inte så dum ändå. Kalkylhjärnan. Right here.

Han hade en vacker, vinröd jacka som jag ansåg vara en uppdaterad bombarjacka men han vägrade lyssna på det örat och sa att det finns bombarjackor och så finns det jackor, inga “variationer”.
Nähä.
Men han var så glad, och han skuttade liksom lite i hela sitt kroppsspråk så jag blev på gott humör själv och gick hem och frossade i Fienden-tröjor sen.

Blev därför också på fortsatt strålande humör av att återupptäcka tonfisken. Rå tonfisk. Jag har väl aldrig glömt den direkt men det är inte lika ofta man springer på den numera. Men idag gjorde jag det och mina smaklökar blev så till sig att det fick bli en tur till fiskdisken på Hemköp och bah “En stor, fet tonfiskkotlett, tack!”
Nittio kronor. Men herregud vad gott det är.

Och nu sitter liksom det goda humöret i.
Jag kommer kolla Eurovision, och störa Mattias som rapporterar från Serbien, och äta glass. Saker som hade kunnat innebära slutet på det goda humöret (= Eurovisions irriterande bidrag, Mattias “stör mig inte”-svar och glassens fetma) men icke! Det här Fiende-betingande leendet sitter i ett tag, det känner jag på mig.

Mina PR-tips till Jack

För det första är det kul med människor som fular ned sig. I synnerhet om de i vanliga fall är ganska snygga. Som John Cusack i “I huvudet på John Malkovich“.
Och som Jack Black i “Be Kind Rewind” som jag såg igår, lite för sent om sider för mitt eget bästa.

Jag vet att det är kontroversiellt att hävda att han har något. Eller är attraktiv på något sätt, eller vad man nu vill kalla det. Men Jack Black är jättebra på att vara Jack Black och det måste man beundra honom för.

Han har fulat ned sig. Han kör sin jättebaby-grej. Han spelar luftgitarr (technically bas men i alla fall), han sjunger falsettsång och han är obnoxious.
Allt det man gillar honom för. Allt man vill att han ska vara. Och – faktiskt – en del av det som gör Be Kind till en söt liten film, med lagom pajighet, som håller sig precis under gränsen till trams.

Man kan ju hoppas att Jack inte gör sig själv till en one-trick-pony och kör med sitt upphöjda ögonbryn för evigt. Jag såg precis ett You Tube-klipp av John McEnroe som vi gubbålder skäller ut en tennisdomare, på samma manér som när han var tjugo. Allt för att pleasa publiken som han tror vill se honom precis så. Fortfarande och för evigt.
Pinsamt.

Men Jack besitter ju faktiskt andra kvalitéer också, det vittnar The Holiday och Margot at the Wedding om, så därför tror jag att han kommer att klara sig från att bli en Michael Richards/John McEnroe/Leslie Nielsen/Al Pacino som gör precis och bara det förväntade.
Hans nästa drag borde bli en renodlad romantisk komedi utan manéer (lite som The Holiday) eller en Wes Anderson-film där han får spela nedtonad man. Kanske med en stor sorg. Då kommer han att gå hur långt som helst.