Det här med Twitter…

Är det något att ha, verkligen?

Vi måste våga prata om Ricky Martin!

…och hur han skakar sina bonbons som bara en heteroman kan göra. Eller inte.

Slaveriet är över, folk!

Vaknade sent idag, och med all rätt. Igår firade jag pesach, det osyrande brödets högtid! Till minne av det judiska folkets utgång ur Egypten! Yay!

Själva måltiden, tror jag, heter seder. Den var grym, hemma hos Ronis föräldrar (med den fabulösa adressen Rodeo Drive) vid ett matbord så dignande fullt av mat att jag blev yr i huvudet. Porslin från Versace. Jag kan inte ens börja förklara hur ytterst elegant det hela var. Jag kände mig som en katt bland hermelinerna. Om än en väldigt välkommen katt.

Det var första gången jag firade pesach, första gången jag åt gefilte-fisk (ingen favorit) och matza ball-soppa ( som dumplings i kycklingsoppa! Mycket gott!).  Första gången jag gjorde något superjudiskt över huvud taget. Det ges inte alltför många tillfällen hemma, om man säger så. Jag är rätt WASP.

Hörde judiska sånger, fick höra Haggadah (på hebreiska) och äta symboliska saker som sallad doppat i saltvatten som en symbol för tårar. Till efterrätt åt vi choklad, nötter och cupcakes med Davidsstjärna på från Sprinkles. Jag gillade hela grejen med symbolisk mat och att man får förklarat för dig, genom Haggadah, varför man äter den. Själv skulle jag inte kunna förklara den symboliska innebörden av lutfisk, till exempel.

Tydligen ska pesach börja efter midnatt men vi började lite tidigare.
Dock var jag inte hemma förrän långt efter midnatt, därav sjusovningen i morse.

Söndagar i Brentwood

Brentwood är bäst på söndagarna. Det råder en slags allmän ro då. Kanske för att jag antagligen vaknar ungefär samtidigt som presbyterianerna är klara med söndagsmässan och därför är på fridfullt humör, jag vet inte, men det är något religiöst över det hela.

Går ut, i strålande solsken, men med sällskap av milda brisar från havet.
Bra, jag har svårt med hetta. Köper en yougurt. Varför, oh, varför kan ingen vettig människa importera denna fina mattradition till Sverige? Och då snackar jag riktig youghurt, inte 7-Elevens sorgliga försök.

Går San Vicente, storgatan, fram mot korsningen vid Gretna Green där hela gatan förvandlas till en “Farmers’ Market” en gång i veckan. Här krängs frukt och grönt och jag lovar, de närodlade apelsinerna smakar som ingenting annat. De är fruktiga, söta och helt enkelt magiska. Om jag någon gång kunde lära mig uppskatta vin så är jag säker på att jag skulle kunna jämföra kalifornien-apelsinerna med ett årgångsvin av bästa slag. Jag äter flera om dagen.

Tyvärr står det alltid någon gammal rockhippe och jammar också men sånt får man ta. Californien har ett starkt hippie-förflutet, det får man inte glömma.

På väg tillbaka går jag förbi Whole Foods som har sin vanliga fundraiser-BBQ. Man grillar korv och burgare, det luktar himmelskt. Köper mig en veggieburgare för fem dollar och sträcker stolt på mig i vetskapen om att mina pengar går till något välgörande ändamål, gissar på miljöförbättring.

Folk joggar, folk har solhattar på sig, många gubbar ser ut som Jeff Bridges men ingen är Jeff Bridges. Massor av hundar, med tungan ute. Farbröder i khakishorts, kvinnor i mjuka, skrynkliga sommarbyxor som slutar vid ankeln där de stora gympadojorna tar över.

Jag älskar det.

Dude…

Den här månaden är en sk. Kristofer Ahlström-månad för mig, vilket betyder att om man går till Pressbyrån och slår i typ fem olika, slumpvis utvalda tidningar, så står mitt namn med i dem. (Som skribent/medarbetare då, inte som objekt i någon artikel).

Listar insiderstips på saker att se och göra i LA, i RES.
Intervjuar Steve Carrel och Tina Fey i Cinema.
Pratar med Oliver Stone, som jag tycks vara relativt ensam om att gilla, i DI Weekend.
Listar monsterfiskar i Café (ett av mina mest angenäma jobb, någonsin).

… och så vidare.
En grej jag inte fick med i någon tidning är att nästa helg är det Lebowskifest i LA. Visst, man klär ut sig till valfri figur (en del nihilister brukar dyka upp), dricker White Russians, ser Jeff Bridges inviga, bowlar….tja, hela den grejen. Håller på hela helgen. Mitt hjärta dunkar lite extra för alla tjockisar som sätter på sig gula glasgön, odlar skägg och klär sig till Walter.

Mera mäklare!

Min vän i kvarteret

På baksidan av mitt hus är det en parkering, en valet parkering, för de som ställer bilen en stund medan de äter mat eller kollar någon affär. Då lämnar de nycklarna till Edgar som håller koll på bilen åt dem under tiden.

Jag pratar med Edgar ibland. Han är en farbror i obestämd ålder (40+) med läderkeps och stora solglasögon. Han ser väldigt snäll ut och han gillar att prata med mig, alltid länge.
Han sitter mest på en liten stol i skugan av en stor skylt med parkeringsavgifterna på. Han har en liten, liten disk framför sig. Där sitter han. Jämt.

Varje gång jag går förbi, om jag ska till Coral Tree Café till exempel, pratar jag med honom, växlar några ord. Han brukar bli glad då.
Jag känner någon slags ömhet för Edgar. Kanske för att hans jobb verkar så ensamt. Kanske för att han har en läderkeps.
Igår gav jag honom kakor. Han blev glad då. Han ser min dörr från sin arbetsplats så när jag går ut eller in så vinkar han åt mig. Det är lite som att ha en livvakt på plats.
Som Roni sa: “Det är som om du bor här!”.

Nu blir det mer LA-kärlek!

Alltså, Sweet Lady Jane är ett så himla fint ställe. Jag kan inte nog deklarera min kärlek. Det är ett av LAs bästa konditorier och det vill inte säga lite. Deras tårtor är helt galna. Man tappar hakan.
De envisas med att bara ha 18 sittplatser vilket hedrar dem, för oftast är det kö i butiken. Men hellre kvalité än kvantitet och så vidare.

(Rolig trivia: de gjorde Bruce Springsteens bröllopstårta!)

Igår åkte Roni och jag till en ny-invigning av en trendig bokaffär på Melrose Place (rolig adress!). Bartenders och kypare som serverade ostron och tokgoda små aptitretare som “cheese puffs” och “steak tartar bruscetta”. Hela den grejen. Jag vinglade omkring på mina nya högklackade skor och kände mig två meter lång. Som Roni säger “Man kan inte vara för uppklädd i LA”.
Jag försöker ta det till mig. Hon är alltid en air av elegans.

Men man kan inte leva på ostron allena så vi strosade (okej, körde) vidare till Sweet Lady Jane och åt tårta. Portionerna är så stora att de skulle kunna utfodra en familj med två barn. Lyckligtvis lever och frodas konceptet “doggybag” i det här landet.

Kolla förresten den här sköna skapelsen – chokladtaco! Det är det mest geniala jag sett sedan gårdagens avsnitt av The Office.

Dags att vakna, slumrande diciplin!

Okej, nu har jag läst igenom min bok på 130 sidor, hittills (och inte helt färdigskriven) och highlightat de kapitel som behöver putsas till eller är ofullständiga.
Det talar till min undermedvetna, pedantiska sida, det blir som en To Do-lista, där saker ska bockas av. Polera kapitel, check. Skriva klart sista kapitlet, check. Kalla mig själv författare, check.

Fortfarande ingen titel, dock.

En bra dag. Ja, en bra dag.

Vissa dagar är bra.

Idag var en bra dag.

Varje dag i en månad nu har jag loggat in på tidningen Luckys hemsida och tävlat i deras dagliga tävling. Idag vann jag ett dyrt doftljus. Hurra! 

Visst, säger skeptikern. Men du loggade alltså in på sidan varje dag i en månad för att tävla om sponsprodukter? Fattar du hur mycket tid du lagt ned på att vinna ett doftljus? Tid du kunde lagt på jobb, tjänat pengar och fått råd att köpa tio doftljus istället.

Alltså, säger jag då till skeptikern. Jag vann doftljuset. Jag vann det. Förstår du?