Jazzhands

En märklig upptäckt

För ett par veckor sedan gjorde jag en märklig upptäckt när jag träffade vännen R för första gången på över två år.
Under dessa två år har vi ibland kört videosamtal. När hon frågar om vi inte kan köra ett sådant blir jag alltid lite sådär smått störd i tanken för jag vet att ett videosamtal med henne alltid tar minst en timme och under den timmen är det nästan bara hon som pratar.
Jag har accepterat att vänskapen ser ut så. Och de senaste sex månaderna har hon mest av allt pratat om den nya mannen i hennes liv. Hon har varit uppslukad av honom, och jag ser väl mig själv som en vän som lyssnar och försöker att vara hyfsat inkännande och så nära objektiv man kan vara när någon vill tala med mig om sin relation. Jag tror att jag är bra på bägge delarna, jag får ofta prata relationer med vänner. Många gånger ser jag det som ett förtroende. Ibland tyvärr som en ensidig vänskap där jag ska lyssna och komma med tankar, men får aldrig intresse tillbaka. Alltså man frågar inte någonting om mig eller mitt liv.

Hur som helst. Jag träffade R. Hon är ingen person jag tänker på med värme och ömhet men som en person jag brukar träffa och äta lunch med då och då. Hon är pigg på att föreslå utflykter, hon hänger på och letar efter bästa fish’n chips-stället eller bästa munkståndet eller vilken matfas jag nu är inne i och bjuder in henne till. Jag skickar julkort till henne som jag skrivit med min bästa kalligrafi och pyntat med julklistermärken. Hon skickar inga till mig men det är okej, jag skickar säkert trettio julkort om året och brukar få högst fem tillbaka.

Varför nämner jag julkorten? Ingen aning. Jo, jag ville väl poängtera att någon slags plats i mitt liv har hon ändå.

Tillbaka till sak: vi sågs. Och jag både kom på och påmindes om att jag faktiskt inte gillar henne alls. Faktiskt inte alls. Medan vi satt där kom känslan som var både ny och bekant. Jag mindes hennes bossighet och hur hon så ofta berömmer sig själv för att hon är så streetsmart. Elller bara smartare än alla andra. Detta två saker hade jag på något sätt lyckats tona ned i mitt minne, hur märkligt det än låter.

Men jag upptäckte också det nya – att jag faktiskt inte gillar henne alls. Alltså inte ens som en kuriositet eller någon man kan luncha med ibland. Jag upptäckte att hon är outhärdlig.

Kanske har hon varit outhärdlig hela tiden, men jag själv varit mer överseende. Kanske har hon varit outhärdlig hela tiden men jag har funnit någonting förlåtande och försonande i hennes tafatthet kring den nya killen. Hur hennes “streetsmart” inte sträcker sig till mänskliga relationer. Där är hon helt borta. I ärlighetens namn vet jag inte hur långt hennes streetsmart sträcker sig över huvud taget, hon är väl som folk är mest vad gäller saker som att undvika olika slags köer eller räkna ut vilka de bästa platserna i en konsertlokal är.

Den nya upptäckten handlade lika mycket om henne som mig. Den nya upptäckten handlar om att jag inte behöver träffa folk som är outhärdliga.
Mina två sämsta grenar i livet är dessa:
1. Acceptans
2. Säga nej

Min upptäckt handlar om att om man verkligen känner – i hela kroppen – att detta är en person jag inte tycker om, då blir det lättare att säga nej.
Nej, jag har inte tid.
Jag har inte lust.
Jag har inte ork.
Men jag har framför allt ingen lust.

Så i min ändå mörka och trista upptäckt att R är en person jag inte gillar, fanns ändå ett märkligt, närapå kittlande hopp: jag behöver inte träffa henne igen. Och om jag lyckas – för jag tar inte detta för givet – om jag lyckas att verkligen säga nej, jag har inte lust, då kommer jag också både kunna och våga säga nej till annat.

Etiketter None

Vågor

Jag visste väl att det var bra att jag skrev ett inlägg om “these are better days”. Syftet var att dokumentera en låg dag, för att kunna se tillbaka och tänka “men så är det inte nu, just idag”.

Och så är det inte nu, just idag. Jag är stressad, vilket jag ofta blir, när jobbsituationer kräver mer av mig än att sitta framför en datorn och knappa på tangenter. När det kräver saker som kontakt med människor.

Men jag är också glad – jag har ju jobb. Nu är det svårt att låta det lilla faktumet glädja sådär allsmäktigt så att det torkar bort alla moln på ens lilla himmel. Men tacksamhet är vägen till lycka, jag är övertygad om det. Jag menar alla upplysningsdoktriner, alla religioner i sin allra renaste form, säger ju att begäret är det som leder till olycka medan avsaknaden av begär leder till lycka. Och i avsaknaden av begär finns också tacksamheten för det man redan har.

Nå!

Det finns dagar då jag till och med under långa stunder kan nå det tillståndet. Känna tacksamheten, för att jag lever och min kropp fungerar och för att jag får uppleva just denna stund.
Så kände jag alldeles nyss. Jag blir nästan tacksam för att jag känner tacksamheten. Det måste vara någon slags metanivå av tacksamhet. Eller så är det bara någon psykologisk dissonans inom mig.

Är de bättre dagarna här? Inte vet jag. Ingen vet. Men en bättre stund är här i alla fall, just precis nu.

Etiketter None

Det gemensamma

Får en förfrågan om att skriva om hur det är att vara i en långdistansrelation under pandemi. Jag och killen har inte setts på två år.
Jag tackar nej till att skriva, med hänvisning till att även om jag ofta skriver om mig själv och privata händelser, tankar och känslor så blir det någonting annat att skriva dem i relation till någon annans. Eller, att skriva om en gemensam upplevelse.

Tanken har stannat i mig sedan dess. För vart går gränsen för den egna och den gemensamma upplevelsen?

Det är både tänkt och sagt att jag ska skriva på min bok om pappa. Länge kände jag mig entusiastisk över projektet men ju mer jag gräver i det desto mer besvärad blir jag. För mig själv har jag hävdat att det är min historia, min relation till pappa. Men det håller inte hela vägen, boken handlar ju inte om mig utan om mig och honom.
Inte bara det, jag är ju inte en isolerad ö i det vi kallar för familj.

Projektet började som en berättelse i tredje person, jag gav mig själv ett annat namn och skrev om både situationer och omständigheter men jag fick det inte att flyta. Jag experimenterade, skrev i tredje person om pappa men det gick ju också åt skogen. Alltså i bemärkelsen att det blev dåligt rent litterärt, det kändes falskt.
Berättelsen, märkte jag, kan bara skrivas av mig och om mig. Jag kan bara utgå från mig själv.
Nästa fråga blir då: varför måste jag skriva den över huvud taget?

Jag läser, av en slump, den här texten av Lionel Schriver med rubriken “I sold my family for a novel” och blir iskall. Vad är det som driver mig, om något? Rent krasst är det nog tanken på att fortsätta skriva, fortsätta vara en person som skriver för det är det enda jag varit, alltså professionellt. Det går inte en dag utan att jag skriver.
Men på vems bekostnad? Se, jag kommer inte runt den frågan.

När jag skrev “Inte helt hundra” skrev jag om mig själv. Jag förväntade mig att folk skulle bli arga men det blev de inte, i alla fall inte i den omfattning jag trodde att de skulle bli arga. Men den boken handlade inte om familjehistorier.

För en sak jag blivit medveten om, och som faktiskt också har med långdistans att göra, är att familj är en kultur. En egen kultur fullt av ritualer, lagar, system. Vänskapsrelation och kärleksrelationer inte fullt så mycket, inte lika intrikat (av naturlig anledning eftersom vi oftast inte lever och växer upp i dem).
Och kulturer är som egna, levande varelser som liksom alla levande organismer kan känna hot mot sin överlevnad och försvara sig – våldsamt.

Så varför utmana? Vari ligger drivet – och vari skulle tillfredsställelsen ligga?

Etiketter None

Better days ahead

En sån där dag som börjar med en liten justering mot Det Som Inte Känns Bra och sedan händer det ena och sedan det andra som knuffar mig ännu mer i den riktningen och sedan sitter man där och har en dålig dag.

Så är det. En dålig dag. Jag skriver detta därför att jag vill se tillbaka på detta inlägg om ett par dagar och tänka, då hade jag en dålig dag. Det var då.

Den dåliga dagen är egentligen inte så dålig. Jag tränade i en upphettad studio, så där så man svettas kopiöst. Jag hade kunnat känna mig stark och duktig, precis som instruktören skrek åt oss att vi borde känna oss, men jag kunde bara se mig själv i spegeln och inte vara nöjd med spegelbilden. Det är så dumt, så trivialt. Och så lätt.

Jag slank in på ett pass igen en timme senare och gjorde plankor och armhävningar och squats. Allt jag kunde tänka var “varför syns det inga resultat”, när jag har synliga resultat på min kropp, bara inte de resultat jag vill ha. Ingen platt mage men antydningen till något definierade magmuskler kring revbenen. Inga superslanka armar men muskler nog att lyfta tyngre och tyngre vikter.

Den dåliga dagen fortsatte när jag frågade fotbollskillen om vi inte kunde se en konsert i LA och han svarade aldrig i livet. Han har det som grej, att säga aldrig i livet överdramatiskt till saker jag föreslår. Det är svårt att förklara men det är någon slags tröttsam och tråkig gimmick han har. Han vet att det driver mig till vansinne men varje gång jag säger åt honom att sluta säga nej till allt så säger han antingen att han bara skojar eller att jag överdriver min reaktion och så blir han sur på mig istället.

Jag gör misstag i jobbet, läser att en text ska vara 1300 tecken när den i själva verket ska vara 3000 tecken. Redaktören skriver och undrar varför texten är så vansinnigt kort.

I mitt andra jobb, som researcher, blandar jag ihop datum och förvirrar alla inblandade.

Ibland blir det så här, jag vet. Man “vaknar på fel sida” eller är helt enkelt extra mottaglig för fel och kritig och suger åt sig som en tvättsvamp.

Jag tänker på Bruce Springsteens “Better days” och tänker att ibland är det tvärtom. Han sjunger “These are better days” och det är en rättfram låt om att mycket i livet är trist (“But it’s a sad man my friend who’s livin’ in his own skin and can’t stand the company”) men ibland kommer better days.
För mig är det tvärtom, mycket i livet är ganska fint faktiskt, men these are worse days.

Sedan tänker jag på något min terapeut säger ständigt och jämt, att det krävs övning att bryta mönster. Har man, som jag, ingen vana att uttrycka vrede utan istället agerar diplomatiskt och med förståelse för alla inblandade även om den inblandade och arga är jag själv, så måste man öva på att uttrycka vreden.

Det jag tänker på, med tanke på Denna Dåliga Dag och all träning är att med den fysiska träningen så gäller också återhämtning. Man tränar, man tar ut sig och så måste man låta kroppen återhämta sig.

Det är jag dålig på, återhämtningen.
Och jag säger till terapeuten att det borde gälla också för annan träning. Den psykiska träningen. Att efter skällandet, tillkännagivandet av besvikelsen och vreden, så borde det beredas rum för återhämtningen. Där man inte grämer sig över vad som sagts eller analyserar vad man just gjort eller känner ånger och oro. Utan enbart ger plats för återhämtningen, en vila för känslorna.

Men jag är ju inte särskilt bra på fysisk återhämtning, som sagt.
Ännu sämre, tycks det, på psykisk.

Etiketter None

Programförklaring

Jazzhands är en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan skakar man dem lite lätt. Och ler.

Archives

Recent Comments

 

October 2021
M T W T F S S
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

 

Blogroll

© Jazzhands

Bloggportalen