Det gemensamma

Får en förfrågan om att skriva om hur det är att vara i en långdistansrelation under pandemi. Jag och killen har inte setts på två år.
Jag tackar nej till att skriva, med hänvisning till att även om jag ofta skriver om mig själv och privata händelser, tankar och känslor så blir det någonting annat att skriva dem i relation till någon annans. Eller, att skriva om en gemensam upplevelse.

Tanken har stannat i mig sedan dess. För vart går gränsen för den egna och den gemensamma upplevelsen?

Det är både tänkt och sagt att jag ska skriva på min bok om pappa. Länge kände jag mig entusiastisk över projektet men ju mer jag gräver i det desto mer besvärad blir jag. För mig själv har jag hävdat att det är min historia, min relation till pappa. Men det håller inte hela vägen, boken handlar ju inte om mig utan om mig och honom.
Inte bara det, jag är ju inte en isolerad ö i det vi kallar för familj.

Projektet började som en berättelse i tredje person, jag gav mig själv ett annat namn och skrev om både situationer och omständigheter men jag fick det inte att flyta. Jag experimenterade, skrev i tredje person om pappa men det gick ju också åt skogen. Alltså i bemärkelsen att det blev dåligt rent litterärt, det kändes falskt.
Berättelsen, märkte jag, kan bara skrivas av mig och om mig. Jag kan bara utgå från mig själv.
Nästa fråga blir då: varför måste jag skriva den över huvud taget?

Jag läser, av en slump, den här texten av Lionel Schriver med rubriken “I sold my family for a novel” och blir iskall. Vad är det som driver mig, om något? Rent krasst är det nog tanken på att fortsätta skriva, fortsätta vara en person som skriver för det är det enda jag varit, alltså professionellt. Det går inte en dag utan att jag skriver.
Men på vems bekostnad? Se, jag kommer inte runt den frågan.

När jag skrev “Inte helt hundra” skrev jag om mig själv. Jag förväntade mig att folk skulle bli arga men det blev de inte, i alla fall inte i den omfattning jag trodde att de skulle bli arga. Men den boken handlade inte om familjehistorier.

För en sak jag blivit medveten om, och som faktiskt också har med långdistans att göra, är att familj är en kultur. En egen kultur fullt av ritualer, lagar, system. Vänskapsrelation och kärleksrelationer inte fullt så mycket, inte lika intrikat (av naturlig anledning eftersom vi oftast inte lever och växer upp i dem).
Och kulturer är som egna, levande varelser som liksom alla levande organismer kan känna hot mot sin överlevnad och försvara sig – våldsamt.

Så varför utmana? Vari ligger drivet – och vari skulle tillfredsställelsen ligga?