Nej, säger jag. Eller ska jag säga hej?

Nä, men det här går ju inte. Strålande sol ute, jordgubbarna jag äter till frukost smakar bättre än någonsin, tycks det. Och så ska man åka hem? Vad är grejen?
Nä, det här går ju inte.
Och boken då? Förutom sista kapitlet är den klar. Ja, klar.
Klar.
Till skillnad från mig som inte är klar på något sätt (obs! liknelse!)

Dancing with tears in my eyes etc. Sista rapporten från väst.

Det är något visst ändå, med flinka koreanskor som jobbar och smeker ens händer och fötter. En kör händerna, en kör fötterna. Effektivt och snabbt. Sydostasiatisk disciplin.
Det jag gillar bäst i en nagelsalong av LA-kaliber är de uttråkade, vackra, storstadsblondinerna med perfekta highlights och designerhandväskor, som uttråkat pratar i mobilen eller bara stirrar apatiskt framför sig medan de får sina naglar manikyrerade och fina.
Varje gång jag kört en mani/pedi (och det är en upplevelse jag unnar alla) har det också alltid varit ett mamma/dotter-par där som sitter bredvid varann, i varsin mani/pedi-stol och bondar. Även denna gång.

Gillar koreanskorna. De talar i regel inte så bra engelska men är ändå inte rädda för att uttrycka sina synpunkter. Jag valde en, skulle det visa sig, ful rosa färg till handens naglar. Inte alls som jag tänkt mig. Till och med buttra manikyristen påpekade det. “Why you pick thi colo?”

Ja, varför?

Men fot-tjejen påpekade att den röda kulören på tårna var fin i alla fall. Sant.

Idag är jag sentimental (samt stolt över Roni, min glamorösa vän)

Ja, det stämmer. Idag är jag åka hem-sentimental. Allt ser så vackert ut i det kaliforniska solskenet. Allt är glatt, alla människor är snälla.

Träffar Roni på Le Pain Quotidien och äter underbar frukost – brioche med nörktäm (jag behöver proteinet) och mntlemonad. Roni äter en pain au chocolate. Servitrinen frågar om vi vill ha dessert efter vår frukost.
Roni var lite stinslig, hon ska på en filmpremiär ikväll och hade mycket att stå i. Hon har precis fått med två låtar i säsongsfinalen av How I Met Your Mother, som visas 10 maj. Jajamen. Här är en av dem, min favorit.

Promenerar lite i The Bev, köper en dyr tröja eftersom jag har separationsångest. Jag vill inte åka hem. Å andra sidan fyller mormor 95 om ett par dagar och jag kommer tillbaka till LA snart, jag har praktiskt taget pendlat hit i fem års tid nu.

Städar tenorens lägenhet, tvättar tenorens lakan. Går till Whole Foods med tungt hjärta som bara blir tyngre när Omar i kassan småsnackar lite, som vanligt, och frågar om det inte går att säga att MMM Bop låter lite som något av Jackson 5. Jag säger nej.

Indiern med alla tidningar vinkar och skriker “Hej! Var har du hållit hus? Gillar du mig inte längre?” och jag ser Edgar sitta på sin lilla stol, på parkeringen, och äta sin lunch. Jag blir lite ledsen, han ser så ensam ut jämt. Vi vinkar, han ropar “Hej Caroline!”

Ja ni förstår, hur kan man inte bli sentimental en dag som denna? Snart hej då. Jag gillar det inte.

Saker man lär sig uppskatta med åren

1. Fågelsång
2. Vaniljglass
3. Antikrundan
4. Bekväma skor
5. Dyra ostar
6. Snällhet
7. Sverker Olofson
8. Bra deckare
9. Hälsan
10. Arlanda Express

Saker man tröttnar på med åren

1. Morgontidning
2. Söka på “funny animals” på YouTube
3. Hamburgare
4. Jonas Gardell
5. Kulturvetare
6. Obekväma men snygga skor
7. Vrede
8. Populärmusik
9. Jeans
10. Politiska debattartiklar

Kulturell afton! (Jag var ju med i Babel, trots allt)

Igår blev det finkultur minsann. Jag var på

a) galleri
b) Julian Sands var där
c) Han läste dikter
d) av Harold Pinter.

Fyra poäng av fyra möjliga på den finkulturella skalan, om ni frågar mig!

Typ fyrtio pers i publiken, “invitations only”. Sands berättade om sin vänskap med Pinter, svettades och läste rörande dikter som den här, som jag nu lärt mig utantill:

“I saw Len Hutton in his prime
Another time, another time.”

Julian Sands är ju, som bekant, mest känd från Murder by Moonlight (ovan) och för sin insats som terroristen Bjerko i 24. Han är snygg, karln. 52 år gammal och kropp som en fotbollsspelande ungdom. Springer någon mil varje dag, tydligen.

Och tack vare honom kan jag nu en Pinter-dikt utantill också. Babel lär väl ringa igen.

Vi elsker dette landet!

En grej jag verkligen kommer att sakna med LA är amerikanernas öppenhet.

Nu ska jag inte göra en sån där “Här i Argentina finns inget förtryck, ni ska bara se hur fina hotellen är”, som nån fotbollstränare ska ha sagt.

Jag är förstås medveten om att jag bor i ett privilegierat, ariskt medelklassområde ett stenkast från UCLA och höginkomsttagarnas Santa Monica.

Men oavsett, även på bussen säger man hej till varandra, tackar chauffören för att denne öppnar dörren och så vidare. Folk utväxlar några ord vid övergångsstället, i hissen, i matkön. Idag glömde jag min väska på Starbuck’s, och gick tillbaka för att hämta den. TVÅ människor kommenterade “Oj, vilken tur!” och “Jösses? Lilla vännen, glömde du väskan? Oh my God” och så blev det lite följdsnack på det.

I Sverige hade man nog knappast kommenterat händelsen.

Det gör mig tårögd. USA! USA! USA! Jag ställer mig på balkongen och ropar.

Allvarligt…

Snuggies, alltså. Jag vet inte jag. Ännu en idé som kanske låter bra på pappret (en filt som är en mysdräkt! Inga glipor! Jämnt fördelad värme – och tv-mys!) men som i praktiken ter sig ganska misslyckad.

Man ser dem överallt, det senaste är leopardmönstrade Snuggies. Men det som skrämmer mig mest är ändå den nya Snuggien med inbyggt fack för bebis.

Sure, signor

Ooooooh…. idag kom det ett handskrivet brev till tenoren i brevlådan, med avsändare “P. Domingo” och en adress i New York.

Är det den “P. Domingo” jag tror att det är, hmmmm? Hmmmm?
Eller finns det många P. Domingo i New York?

Sa jag att min hyresvärd är tenor?

Verklighetens kranka blekhet

Alright, dags för en omgång magtrubbel igen alltså. Välkommen tillbaka magtrubbel! Jag har en totalt osexig, kronisk tarmsjukdom. Varför outar jag detta? jag vet inte, kanske kan jag hävda att jag vill avdramatisera det här med tarmproblem.
Nej, det vore en lögn. Tarmproblem kan gärna förbli dramatiskt, för mig del. Men jag outar detta för att jag är sur. På Gud. Jag vill ha katt men jag kan inte för Gud gjorde mig allerigsk.
Jag försöker re-branda mig som Sveriges Carrie Bradshaw men Gud gav mig en osexig tarmsjukdom. Kunde jag inte fått något i alla fall marginellt glamorösare, som ett lätt men ofarligt hjärtfel till exempel?
Jaja, igår var det återigen dags för det som börjar bli lite av ett signatur-move för mig, nämligen bli hastigt illamående på buss, tvingas hoppa av och uppsöka närmaste papperskorg. Har hänt typ fem gånger nu, senaste året, varav en gång då jag var med i direktsändning i radio (true fact!). Blev försenad, sändningen började medan jag var på väg och så – ooops – behövde jag hoppa av bussen mitt i en fråga om Angelina Jolies läppar.
Nu dricker jag jätteäcklig aloe vera-juice på uppmaning av neo-hippiesarna i Whole Foods. Jag tror inte på det men är i desperat behov av att lindra min upprörda mage. Jag ska ju sitta på ett plan i femton timmar snart. Sug på den.