Jag har blivit amerikaniserad!

Kolla! Jag ser amerikansk och hälsosam ut. Hälsan själv! Och då har jag ändå sprungit runt på världens största loppis när den här bilden tas. Och så säger de att den amerikanska dieten inte är nyttig. Se på mig!

Tjejerna som har bloggen, förresten, skriver om mat och snubbar. Eller mest mat, och de är naturligtvis två riktiga charmtroll. De drog igång bloggprojektet för ett och ett halvt år sen och har nu fem praktikanter och två heltidstjänster som bloggare. De håller på att pitcha ett tv-program, baserat på bloggen. Bara att ta av hatten och respektera, anser jag.

En dag på stan

Var på en gigantisk loppmarknad med Roni. Vi är banne mig inga amatörer när det kommer till sånt. Hon plockade upp mig halv åtta på morgonen, vi var i Pasadena en halvtimme senare. Folk höll på att packa upp sina grejor när vi kom dit.

Det var den största loppis jag sett, stor som en flyghangar. Mycket militärt, såg många gamla pickadoller, ett oar uppsättningar “Guns and Amo”. Också poppis med 60-/70-talsprydnadsgrejor i form av ugglor. Måste läsa på om det där, när ugglorna var the it thing inom inrending.

Korvstånd, grillade majskolvar och musik som låter som den musik som spelas i filmer där en flakbil med hönor åker in i ett hölass är med.

Både jag och Roni är väldigt effektiva och fokuserade. Hon är ute efter vintageplagg och skor i regel, och jag är i regel ute efter porslinsfigurer, Art Deco och exotiska huvuden.

Såg ett älghuvud så stort att det krävdes två män att bära det. Såg en benprotes till salu – i ganska skabbigt skick. Såg också en inramad bild på ett foster och en hel uppsättning karvade huvuden av amerikanska presidenter. Grymt.

Jag köpte en barnahand (från en skyltdocka i barnstorlek) och ett polynesiskt huvud. Prutade rejält. En lyckad dag.

Ett långsamt farväl

Det är snart dags för hemresa och jag börjar bli vemodig. Åkte till 50’s Diner och hälsades välkommen av servitören med tandställning, och ett “Åh, det var länge sen du var här, var har du hållit hus?”

Gav mannen utan ben en flaska vatten, han tackade med ett “gud välsigne dig”. Gav kakor till Edgar som tackade med ett “Fint att se dig igen, Caroline”. Ni ser hur jag håller på att sätta in mig själv i en massa sentimentala sammanhang för att skapa en nostalgisk bild i mitt huvud att ta fram sedan när jag är hemma igen och börjar längta tillbaka.
Min hjärna ligger alltid tre steg före mig. Tänker ut planer. Jag hänger bara på.

Som en annan delplan så jobbar jag nu, i elfte timmen, på att äta upp mig. Provar alla restauranger i området som jag inte testat. Det blir fin-italienare ikväll. Har handlat hem bagels, som jag äter medan tårarna rinner och jag viskar “vi ses snart igen”.
Gick till Souplantation, sköna arbetarklassbuffén i kvarteret, igår och satt och myste över en tallrik mac’n’cheese. Ni ser vad min hjärna håller på med? Plantera nostalgiska minnen för framtiden. Smart. Nu ska jag tydligen ut och handla billiga jordgubbar på Whole Foods. Antagligen kommer kassörskan fråga hur min dag varit och om jag inte ska handla mer ost (jag handlar massor av ost).
Hjärnan alltså. If you can’t beat ’em, join them.