Jazzhands

Bekännelser från hjärtat – så döm mig!

Okej, så jag satt och grät framför “Susan Boyle – the story“, men vem gjorde inte det?

Så pass satt jag och grinade till “I Dreamed a Dream” (sången) så att jag bestämde att det är dags att bekänna färg nu. En kulör som inte många av mina nyare vänner vet om.
Låt oss kalla nyansen för “insmickrande rosa” eller kanske “lättsmält turkos”.

Jag har bestämt mig för att vara rakryggad. Sanningen ska fram.

Men först tillbaka till Susan Boyle, denna rultiga kvinna som vinner hela västvärldens hjärta med “I dreamed a dream” från musikalen Les Miserables (eller “Les Mis” som vi insiders kallar den. Mer om detta senare). Hennes livslånga dröm har varit att bli musikalstjärna. Och i synnerhet i Les Mis.

Okej, sen blir hon Idol-stjärna (vinnare?) och blir Storbirtanniens bästsäljande debutant någonsin. Och jag tänker på Paul Potts och vad är grejen med musikalmusik och operetter? Är det inte bara väldigt, väldigt smörig och sentimental musik som med sitt pampiga symfoniarrangemang slår an det mest primära hos oss och (ofrivilligt) framkallar känslor?
Och därför sitter vi och grinar. “Vi” som i “jag” i det här fallet. Är det inte ett billigt knep av dem?

Min “värdsyster” i USA (jag var utbytesstudent) lyssnade uteslutande på fyra olika musikstilar:
1. Kristen pop
2. Countrypop
3. Musikalmusik
4. Soundtracks från i synnerhet Disneyfilmer

Jag tyckte att det var en jätteknasig blandning tills en kompis ryckte på axlarna och sa “Det är ju i stort sett samma sak: smörigt, lättsjunget och sentimentalt”.

Nu till min bekännelse – i tonåren var jag helt besatt av musikaler. Detta pågick i ungefär två år, med det var två väldigt intensiva år. Den som vill hitta smuts på mig i mitt förflutna kan ju börja här, jag bjuder. Jag överdriver inte när jag använvänder ordet besatt:

1. Jag sökte till en kyrkokör eftersom de skulle sätta upp Jesus Christ Superstar. Jag fick provsjunga. Det gick okej men jag fick nobben eftersom jag inte kan läsa noter. Då blev jag så besviken att jag försökte sätta upp den på egen hand i skolan. Ingen var intresserad av att vara med.
2. Jag tjatade in mig på Les Mis två gånger när den gick på Cirkus, och blev insläppt av någon luttrad vaktmästare som lät mig se musikalen från “backstage”. Sammanlagt såg jag den fem gånger och kunde alla låtar. Alla repliker också. Jag hade kunnat vara stand-in.
3. Jag vet ärligt talat inte hur många musikaler jag sett. Hur många som helst. Jag döpte vår katt efter min “favorit” i Les Mis. Jag tror inte ens min bror känner till detta faktum. Hoppas att han inte ser på vår katt annorlunda efter detta.
4. När jag såg musikaler i Stockholm noterade jag när det var paus. Sen smet jag in, vid ett senare tillfälle, och såg andra akten “gratis”. Jag såg alla musikaler på privatteatrarna och sen använde jag mig av detta lilla “knep” för att se dem igen och igen.
5. Jag gjorde mig vän med biljettsnubben på Jesus Christ Superstar som lät mig se den fyra gånger stående. Sista gången gav han mig dock en pinnstol. Det var hemskt snällt av honom.

Så, jag har faktiskt en sak gemensamt med Susan Boyle. Jag har också drömt om att sjunga “I Dreamed a Dream” från musikalen Les Miserables. Hennes dröm var aningen (men bara aningen) mer sofistikerad eftersom hon drömde om att framföra den tillsammans med London-ensemblen.
Jag drömde mer om den svenska.

Detta var hennes livslånga dröm och jag såg den precis gå i uppfyllelse, på tv. Där kom hela ensemblen från West End och backade henne, i full Les Mis-mundering. Hennes dröm! Och mina två “favoriter” längst fram, lika fantastiskt lockande som när jag senast såg dem, vid 14 års ålder.
Spotlighten på Susan och hon får sjunga sången som inte bara gav henne berömmelse och ett helt nytt liv, utan också varit hennes dröm sedan hon såg Les Mis för första gången, antagligen, och började drömma om att få använda sin röst. Fyrverkerier i bakgrunden och symfoniorkestern kör en tonartshöjning.

Jag förstår Susan. Eller, jag fattar i alla fall grejen med att vilja sjunga ett musikalnummer. Det gör jag. Och i synnerhet, kanske, om man är britt med hela deras stolta tradition av musikaler och musikalstjärnor.
Jag fattar också grejen med att vara 40-plus-tant och uppleva en dröm, det är ju faktiskt helt fantastiskt. Det är aldrig för sent och så vidare.
Och jag fattar Les Mis, banne mig. Och “I Dreamed a Dream”, låten som för mig i tidig tonår beskrev olycklig kärlek, att inte bli sedd och hela den grejen. Vissa fann samma sak i någon låt med Nirvana, andra i U2 eller Bob Dylan. Men hey, jag var sen i utvecklingen på det viset antar jag. Jag tyckte “I Dreamed a Dream” passade mina känslor rätt bra. Susan Boyle också, tydligen. Så hur kan jag inte beröras lite grann när jag ser henne framföra detta pampiga solo framför en gigantisk publik?

Och det är okej med mig om det gör mig till en tönt.

Etiketter None

Jag vet inte hur jag ska älska honom etc


Gah! Vad jag inte vill vara en person som grinar när jag kollar på “Susan Boyle – the story“.
(Vem vill?)

Vad jag inte ens vill vara en person som tittarSusan Boyle – the story“!
(Undertiteln “I Dreamed a Dream” dessutom.)

Och ändå sitter jag här och ser hur hon slår ut med armarna och sjunger musikalduett med Elaine Paige, och känner mig rörd till tårar.
Men allvarligt. Musikalduett.
Men allvarligt. “I know him so well“?
Nä men nån måtta får det väl ändå vara!
Och så kommer Simon Cowell (en av världens sexigaste män – erkänn att du håller med!) och pratar om att Susan Boyle lär hela världen en läxa, att man inte ska döma en hund efter pälsen, eller en bok efter titeln eller vad man nu säger.
Och så mer musikalsång. Mer tårar från undertecknad.
Och så mer ångest.
GAH!

Etiketter None

Ett jordsnurr

Whoa, kände precis en liten jordbävning minsann. Hörde grannarna hålla på med nåt fysiskt (förtydligande: flytta möbler), trodde att det var dem, men insåg att det kanske inte var deras förtjänst att tenorens kristallkrona plötsligt började svänga hit och dit.

Oh yeah, och ljusstakarna som hänger på väggen började skaka.

Jag satt i soffan. Det kändes som att sitta i en massagestol, eller kanske en tråkig åkgrej på Grönan. Hade väntat mig lite mer action. Kanske något som ramlade ned från taket, eller en glas vatten som ramlade omkull.
Men icke.

Och sen var det över.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen