Tillbaka från leprechaun-landet och fem totalspäckade dagar. Irland har det inte så lätt ekonomiskt just nu, som bekant, och behöver turister. De verkar tycka att jag skulle kunna vara lösningen på detta, i alla fall vad gäller svenska turister, och turistbyrån har därför överöst mig med mat, guidade turer och allt irländskt man kan tänka sig minus det man brukar tänka sig (ingen jävla rock ‘n roll-vandring, tack och lov, någon som pekar på var U2 hade sin första spelning eller var Van Morrison brukade dricka öl).
Jag fick dela upplevelserna, förstås, med en bunt andra journos från lite andra länder. Fyra italienare bland annat, vars totala nonchalans, uttråkning och brist på vanligt hyfs var minst lika fascinerande som, tja, de georgianska husen vi fick en rundvandring i.

Så fantastiskt ohövliga alltså. De pratade ju ingen engelska heller, men de hade en egen tolk. Inte för att det gjorde någon skillnad. Vid middagen smakade de på den irländska grytan, sköt tallriken framför sig med äcklad min och tog upp sina mobiler och bad tolken fråga om lösenordet för wireless. När guiden artigt och bekymrat frågade om de inte gillade maten slog italienarna ut med händerna på det där Kalle Anka-sättet, la huvudet på sidan och tjöt “I-e do-e not-e laaak-e!”.
Fantastiskt.
De kom för sent till allt. Passade inte en enda tid. Under guideturerna gick de in i affärer, strövade bort, handlade cigg, kom bort från gruppen. När guiden sedan fick springa och leta efter dem verkade de mest irriterade över att bli hittade.

Jänkarna var förstås av en annan kaliber. Mycket wow och really? oh my goodness. Sånt kan jag älska dem för. Blandade känslor (med övervägande del förvåning) dock inför att de refererade till mig som “the blond Swede”. Och, faktiskt, vid ett tillfälle “the hot blonde”. Surrealistiskt.
Guide: “Who are going to the Oscar Wilde play tonight?”
Jänkare: “Us two and the hot blonde”

• Postad 2012-09-24
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None