- Postad 2016-06-11
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 3
Malande ord, känslor och gitarrer
Det är någon musikfestival på gång i mitt kvarter. Malande gitarrer utan någon särskild melodi stör mig när jag försöker ligga på soffan och läsa Kerstin Thorvalls Jag minns alla mina älskare…
Hon skriver så fruktansvärt bra. Saker och känslor som besatthet, förtvivlan och avgrundsdjup hjärtesorg. Alltså när sorgen till och med är rent fysisk, tar över hela ens tillstånd och gör en oförmögen och förhindrad att leva i vardagen.
Hon beskriver det på ett sätt som gör mig besvärad och generad eftersom jag fattar vad hon menar. Jag har själv känt så. Att läsa om det hos någon annan så här på distans är jobbigt och helt enkelt besvärande.
Thorvall hade ju också en depressionsproblematik precis som jag haft (jag säger haft eftersom det inte är något som känns av ständigt, bara när jag är sjuk och det är jag inte nu).
Jag tänker såklart på om det finns en likhet oss emellan och det skulle väl vara det som banalast kan kallas för en “känslighet” eller en förmåga att inte kunna balansera sina känslor utan istället drunkna i dem och bli vingklippt av dem. Inte kunna fungera.
Men det känns också främmande för mig trots att det stämmer, jag har också detta drag eller benägenhet. Min senaste terapeut – den bästa jag haft hittills – betonade vikten av att acceptera detta. Gång på gång. Jag har ingen koll på Thorvalls erfarenheter av terapi, hon pekar mest på förlösande saker som dans, men jag kan tänka mig att hon snarare hade något slags motsatt svårighet – att låta känslorna diktera så totalt, att följa dem utan att ens tänka på att man kan låta känslor riva utan att agera på dem. Trots att det är bland det svåraste som finns.
Det här vet jag ju inget om förstås, förutom det hon skriver i sina böcker. Men det är ju också känt att hon lät känslorna härja och att hon också, stundtals, led av depression. Jag med. Detta besvärar mig, som sagt. Mycket.
Hon skriver fruktansvärt bra.
Byråkrater
Jag ringer honom medan jag sneddar över en gata vid Tjärhovsplan, på väg hem från ett möte jag lyckats hålla mig något så när lugn på trots att jag tio minuter tidigare fått jobbiga och tråkiga byråkratiska besked som ligger utanför min kontroll.
Vi hörs sällan på telefonen av någon anledning. Konstigt eftersom det är så enormt lugnande att bara höra honom svara. Delad sorg halv sorg och allt det där. Men också allting som hamnar mellan orden. Känslan, sättet saker sägs på. Försäkras. Han säger att det kommer att ordna sig, att jag inte ska oroa mig.
Han frågar var jag är, jag säger att jag är vid parken med hundarna. Han säger att han vet precis vilken park jag menar. Han frågar om jag sett till hunden vi såg när han var där, den som släpade på helt ett litet träd tills hans husse tröttnade. Vi börjar skratta och fnissa och jag saknar honom.
- Postad 2016-06-11
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 6
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments