Det är någon musikfestival på gång i mitt kvarter. Malande gitarrer utan någon särskild melodi stör mig när jag försöker ligga på soffan och läsa Kerstin Thorvalls Jag minns alla mina älskare…
Hon skriver så fruktansvärt bra. Saker och känslor som besatthet, förtvivlan och avgrundsdjup hjärtesorg. Alltså när sorgen till och med är rent fysisk, tar över hela ens tillstånd och gör en oförmögen och förhindrad att leva i vardagen.
Hon beskriver det på ett sätt som gör mig besvärad och generad eftersom jag fattar vad hon menar. Jag har själv känt så. Att läsa om det hos någon annan så här på distans är jobbigt och helt enkelt besvärande.
Thorvall hade ju också en depressionsproblematik precis som jag haft (jag säger haft eftersom det inte är något som känns av ständigt, bara när jag är sjuk och det är jag inte nu).
Jag tänker såklart på om det finns en likhet oss emellan och det skulle väl vara det som banalast kan kallas för en “känslighet” eller en förmåga att inte kunna balansera sina känslor utan istället drunkna i dem och bli vingklippt av dem. Inte kunna fungera.
Men det känns också främmande för mig trots att det stämmer, jag har också detta drag eller benägenhet. Min senaste terapeut – den bästa jag haft hittills – betonade vikten av att acceptera detta. Gång på gång. Jag har ingen koll på Thorvalls erfarenheter av terapi, hon pekar mest på förlösande saker som dans, men jag kan tänka mig att hon snarare hade något slags motsatt svårighet  – att låta känslorna diktera så totalt, att följa dem utan att ens tänka på att man kan låta känslor riva utan att agera på dem. Trots att det är bland det svåraste som finns.
Det här vet jag ju inget om förstås, förutom det hon skriver i sina böcker. Men det är ju också känt att hon lät känslorna härja och att hon också, stundtals, led av depression. Jag med. Detta besvärar mig, som sagt. Mycket.
Hon skriver fruktansvärt bra.

• Postad 2016-06-11
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 3

Etiketter None