Om vi förenklar det hela går jag runt med ständig oro och ont i magen för att jag inte kan göra världen till en bättre plats och den otillräckligheten spiller över på allt annat. Som att skriva.

Men det kan lika gärna vara det motsatta – jag är en otillräcklig skribent och detta gör mig också till en otillräcklig person i världen eftersom skriva är det jag gör, eller förväntas göra.

Då och då skriver jag en kommentar hos någon som skryter med sin nöjesresa och samtidigt skriver att de lever hållbart pga äter vegetariskt eller nåt. Det kommer alltid samma comeback: du då. Jag vet, svaret är att sluta kommentera.
Jag har inte rätten.

Jag går runt och känner mig så bedrövlig och otillräcklig. Jag är i USA just nu (och tro inte att jag inte våndas av flygresorna hit) där man inte återvinner, där inte ens Starbucks har en recycling bin.
Men eftersom jag flyger till USA två gånger om året så har jag helt förlorat mitt mandat. Jag får inte säga någonting. Jag klimatkompenserar för min resa (inte för att det minskar utsläppen) och betalar för biobränsle. Jag tackar nej till ALLA jobbresor: intervjua kändisar, besöka spa och fabriker som ska muta en med skönhetsgrejer. Jag tackar nej och hänvisar till mitt samvete.
Det framgår såklart inte och det är ingen ursäkt men det smärtar mig att detta betyder att jag förlorar min plats vid bordet.

Jag skriver brev till kommunen här i kuststaden i USA om att de åtminstone kan ha återvinningstunnor utanför bion – alla köper ju läsk och popcorn. De svarar att de ska se över situationen men att inget av vad de säljer kan återvinnas eftersom det smutsas ned med olja och sånt.

Förtvivlan igen.

• Postad 2019-10-26
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 3

Etiketter None