The Betting Game

Ni vet den där känslan när personen bakom i biosalongen plötsligt Cape Fear-gapskrattar under filmens sista, blodiga klimax i en annars helt tyst salong? Den känslan upplevde jag igår.

Jag och Mattias köpte biljetter till festivalens surprisefilm och engagerade oss i ett avancerat betting game om vilken film det skulle kunna vara, vi hade en hel lista och bockade av en efter en med hjälp av alla ledtrådar vi kunde hitta. Efter att ha (tvingats) röstat bort The Rum Diaries och My Week with Marilyn så dök bubblaren Sherlock Holmes upp i vårt medvetna. Blev uppspelt bara av möjligheten men hade ändå siktet inställt på nån trist arty, asiat.

Men det blev varken eller. Den blev The Devil’s Double, en bortglömt straight-to-DVD om en karl som tvingats agera Saddam Husseins bodydouble under dödshot. Based on a true story!

Det som var anmärkningsvärt med den var alltså killen bakom mig i salongen. Dude i keps. Tyst under hela filmen, precis som alla andra (det var inte en komedi direkt, om jag säger så). Fram till filmens ganska blodiga slutliga klimax. Då skrattar han högt i salongen och slutar inte. Han skrattar högt, han skrattar mad man’s laughter. Han njuter.

Och det skrattet förföljer mig än idag.