Hey! Igår var jag på finmiddag. Inte vilken som helst utan bloggvännen Nanci, som har Yada Yada Yada-bloggen. Hon disputerade och är nu PhD. Jag blev bjuden till kalaset. Jag sa “Blir det inte konstigt om jag kommer eftersom vi aldrig setts i verkliga livet”.
Hon sa “Nej. Men vi kan ju ses om du vill”.

Det gjorde vi. Det var fint. Igår var det alltså andra gången i livet vi sågs, och då under fina, akademiska omständigheter. Jag fick folk till bordet. Jag fick förklara att jag inte tillhörde hennes läkarkompisar eller gänget med gamla barndomsvänner, utan är en helt ny “bloggkompis”. Vi har bara setts en gång tidigare. Och det är inte jag som myntat ordet “bloggkompis”. Nancis fd kille hälsade på mig och sa “Det måste vara du som är bloggkompisen”.

Det är jag. Bloggkompisen. Jag gillade det, att vara bloggkompisen. Hon som dyker upp, känner en person genom skrift och enbart skrift.

Det blev karaoke. Jag körde Born in the USA som jag alltid gör. Inte lika bra denna gång. Fel crowd kanske. Akademiker kanske inte gillar Bruce? Mer schlager, tror jag, på lärosätena.

Idag gick jag på vernissage. Hälsade på konstnärinnan som jag också bara känner blogg- och Facebook-ledes. Åh, denna nya, sköna värld.

I morgon gäller jobb. Jag har skjutit upp det för länge nu. Och tanken på det Nanci gjort – researchat och skrivit en avhandling på typ tre år – borde vara ett wake up call för mig. Sluta lata dig, knasboll, och skriv klart de där artiklarna nu. Du tycker det är jobbigt? Prova att skriva en avhandling!

• Postad 2008-09-27
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None